"Hon är bestämd och har oss lindade runt sitt finger", säger Julia Helm.
Under fem år har Helagotland fått ta del av Julia och Christoffers speciella resa i strävan efter ett gemensamt barn. Den har bland annat innehållit en livmodertransplantation, en tv-produktion, flera fruktlösa IVF-försök och så i våras – euforisk gravidlycka.
Resan nådde i september, prematurt, sin fantastiska slutstation i och med dottern Eja ankomst, och en ny resa tar vid för Klintehamnsfamiljen.
Graviditeten blev dock långt mer händelserik än önskat.
Ett par dagar innan midsommar, i vecka 20, fick de reda på barnets kön. Bara dagar efter midsommar befann sig Julia på en akuttransport med ambulansflyg till Göteborg och Östra sjukhuset.
– Jag har blött i stort sett hela graviditeten men då i juni började det störtblöda. Jag blödde så mycket i två dygn att jag svimmade på badrumsgolvet. Jag blev först inlagd på Visby lasarett, men fick åka vidare till Göteborg efter ett dygn, berättar Julia.
Första natten på Östra förlorade hon 1,5 liter blod.
– Jag blev kvar där en vecka innan jag själv beslutade att åka hem. De ville behålla mig där fram till hon föddes.
Då var det 18 veckor kvar till planerad födsel med kejsarsnitt.
– Glöm det sa jag, jag är inte här så länge. Sedan blödde jag inte en enda gång så länge jag var hemma.
Den 20 augusti, när graviditeten var inne på vecka 28, flyttade Julia flyttade till Göteborg, som planerat sedan starten av graviditeten.
– Då bodde jag på Ronald McDonald-huset, bara ett stenkast från Östra sjukhuset och drottning Silvias barnsjukhus. Boendet var jättebra, Christoffer skulle komma och hälsa på flera gånger under tiden, säger Julia.
Christoffer skulle stanna hemma på Gotland ett tag till.
– Det var jobbigt och känslosamt när hon stod här med packningen. Julia försökte trösta med att det bara handlade om några veckor och att det skulle gå jättefort, säger han.
Fort skulle det också visa sig gå. Julia var inbokad på veckovisa ultraljud och vid den första undersökningen såg de att livmodertappen hade krympt, vilket kan vara en indikation på ökad risk för att föda för tidigt.
– Då blev det tätare kontroller och någon gång hade den växt men sedan började den krympa igen. Efter en kontroll började jag blöda igen och det fortsatte några dagar, så då kände jag mig tvungen att gå över till förlossningsakuten.
Julia blev omgående inlagd och efter undersökning fattades beslut om att ge Julia cortisonsprutor i syfte att påskynda barnets lungutveckling utifall att hon skulle se dagens ljus snabbare än tänkt.
– Det var svårt att greppa, jag var i vecka 31 då, säger Julia.
Efter fem års längtan blev det slutligen snabba ryck när Eja såg dagens ljus.
Fyra dagar senare, fredagen den 22 september var det tänkt att Julia skulle bli utskriven efter ultraljudsundersökning.
– Men då kunde de inte hitta livmodertappen, jag var öppen och hon var på väg ut.
Det beslutades om att kejsarsnitt skulle göras redan samma kväll.
När Julia ringde Christoffer befann han sig intet ont anande på jobbet.
– Jag ringde så många gånger till honom och han svarade inte. Jag var så förbannad, ledsen och nervös, minns Julia.
När Christoffer ringde tillbaka vid 10-tiden fick han omedelbart ställa om från noll till hundra.
– Jag fick jaga reda på första bästa flyg, som gick vid tolv till Bromma. Sedan lämnade in grejerna på jobbet och ringde morsan för att be om skjuts till flyget. Hon blev ganska chockad när jag förklarade läget...
Det har varit en lång väg med flera hinder, men nu kan Julia och Christoffer Helm njuta av lugna promenader i Ejas sällskap.
Christoffer landade på Landvetter 16.00. 20 minuter senare var han på plats på Östra sjukhuset och vid 17.00 var det dags att lägga kejsarsnittet.
– Från samtalet med Julia på förmiddagen var det ett otroligt adrenalinpåslag hela dagen, säger Christoffer.
Innan födseln fick Julia magnesium intravenöst, för att skydda barnets hjärna.
– Det är den värsta medicin jag någonsin fått, och jag fick väldigt stora doser.
– Innan de gav mig det så förklarade de att det inte kommer vara en skön känsla. När jag fick det kändes det som att hela min kropp brann inombords. När de var klara med en spruta så kände jag att 'äntligen, skönt att det är över'. Då sa de försiktigt till mig att det var två sprutor kvar.
Vid förlossningen var det fullt pådrag personalmässigt.
– Jag började räkna och det tog aldrig slut – hela rummet var fullt. Det var säkert 15 stycken, säger Christoffer.
Förlossningen gick väldigt bra.
– Hon skrek när hon kom ut och mådde så pass bra att jag fick se henne och klappa henne på kinden innan de tog med henne till ett akutrum intill, säger Julia.
Christoffer följde med.
– Där var det inga problem, hon andades jättefint efter någon puff med syrgas och man såg färgen komma i ansiktet.
Eja var vid födseln 41 centimeter lång och vägde 1690 gram. Efter ett dygn på intensivneonatalavdelningen flyttades Eja till neonatalavdelningen och efter fem dagar där fick familjen resa hem till Gotland och neonatalavdelningen på Visby lasarett.
Eja kopplar på charmen.
Julia upplever att hon blivit mjukare som person sedan Ejas ankomst. Under åren med alla IVF:er byggde hon upp ett ganska hårt skal.
– Jag har nog varit rätt känslokall, men nu... Det går inte att sluta titta på henne. Det är som en ny sida jag lärt känna hos mig själv nu, att jag ändå har känslor, skrattar Julia.
– Direkt de första dagarna såg jag att hon var på väg att börja gråta varje gång hon tog upp Eja. Och så är det fortfarande, att hon är så rörd, säger Christoffer.
Julia Helm, Christoffer Helm, Eja Helm
Ejas födsel var planerad till 31 oktober med kejsarsnitt. Hennes beräknade födelsedatum var den 19 november. Nu föddes hon i vecka 32.
När Eja var fem veckor fick de komma hem på riktigt, till huset i Klintehamn. Eja har gått från klarhet till klarhet och har följt sin tillväxtkurva. För några dagar sedan, 8,5 veckor gammal, vägde hon för första gången in på mer än tre kilo.
– Jag är glad att Christoffer har kunnat vara med oss 24-7 i sju veckor och inte bara tio dagar. Vi har verkligen haft tid att hitta varandra i föräldraskapet och börjat landa i situationen. Vi har varit tillsammans i sju år och fem av dem har bestått av IVF, man har frågat sig lite vilka är vi nu när vi inte håller på med det längre, säger Julia.
– Det har verkligen varit en brokig väg med många hinder. Alla äggplock, negativa tester, sen allt det här med graviditeten och så kom hon tidigt med allt vad det innebär. Men det har verkligen varit värt det, säger Christoffer.
– I dag känner jag att jag utan tvekan skulle kunna göra om de här fem åren om jag visste att det slutade i henne, säger Julia och tittar med lysande ögon ner på nyvakna Eja i famnen.
Eja har två stolta storasystrar i Ebba och Myra, Christoffers döttrar från ett tidigare förhållande.
– De vill vara med hos Eja hela tiden och kan inte sluta kolla på henne, men de har varit väldigt försiktiga med att ta på henne och hålla i henne eftersom Eja är så liten, säger Julia.
"Det går inte att sluta titta på henne", säger Julia som tycker att hon blivit mjukare som person sedan Eja gjorde entré.
Ett nytt liv och en ny vardag har börjat ta form för familjen. Därmed tar också en lång och mödosam resa slut.
– Det känns konstigt, att vi aldrig ska göra en ny IVF, aldrig behöva ta båten och åka till kliniken igen, säger Julia.
I det avseendet återstår nu endast ett steg.
– I början på nästa år ska jag operera ur min livmoder.
Livmodern som hennes mamma Ewy Löfdahl donerade och som genom den ovanliga transplantationen gjorde det omöjliga möjligt.
– Då sluts cirkeln. Det var så det började och det är så det slutar, säger Christoffer om den över fem år långa kampen som slutat med storvinsten Eja.