Therese Löfgren är ute på andra sidan. Kan hennes historia hjälpa någon annan är det värt allt, säger hon.
Du&Jag
Hon håller på att spela in ny musik, förhoppningsvis släpps några låtar under sommaren. Det är hennes mål, det hon ser så mycket fram mot.
Kanske borde det inte vara en så stor sak för en människa som levt i musiken i stora delar av sitt vuxna liv.
Land och rike runt har hon turnerat med skilda party- och dansband. Men ändå, det här är något annat. En av låtarna heter "Livet vaknar i mig".
– Det här är mina egna ord. För första gången. Äntligen vågar jag öppna mig kring hur det varit, så många års rent helvete.
Vi dyker ner i den psykiska ohälsan i den här intervjun. In i det svarta men kanske mest av allt ut i ljuset. Vi ska också kolla in hennes låt med refrängen ”Vi har inte haft nåt sex än” som plötsligt blev morgonens låt i P4.
Oj som hon kommer att skratta när hon berättar den historien.
Och skrattar gör hon ofta – för det går verkligen att komma relativt hel ur mörkret.
Det har varit en tuff resa, men här är hon. I syrenblomningen, med hjärtat öppet mot livet:
– Hur jag mår? Frågar du hur jag mår? Märks inte det? Jag lever i ett lyckorus nu. Det har tagit så lång tid men nu…nu är jag den människa som alltid funnits där inom mig. Som om jag var tvungen att bli riktigt sjuk för att kunna börja leva.
Therese växte upp på en gård i Lau, flera generationer och mycket jobb, tjurar i hagarna, potatis och betor på fälten Hon hade inte många vänner och kände sig ofta ensam.
– De vuxna jobbade så mycket på gården att det fanns nog inte så mycket tid över till oss barn.
Mest pratades det om lantbruket vid köksbordet, aldrig om känslor. Therese satt mest tyst, upplevde ändå att ingen lyssnade. Vilket så klart kan stuka en känslig själ.
Men så flyttade plötsligt en familj från Stockholm in nästgårds och den lilla tioåringens värld fick en helt annan färg.
Det var familjen Carlgren, Bitte och Bosse, han som skrev texter åt Björn Skifs, Agnetha Fältskog och alpina skidlandslaget och senare kom att göra över 900 avsnitt av programmet ”Gutamål” i P4 Gotland.
– Deras dotter Lotti och jag blev bästisar, det var ren lycka att de flyttade dit. Jag döpte till och med två katter till Magnus och Brasse, Bosse jobbade ju med dem.
Therese Löfgren för länge sedan, med katterna Magnus och Brasse. De fick sina namn efter grannfamiljen som flyttade in där pappa Bosse Carlgren jobbade med och skrev texter åt nämnda humorduo - Magnus och Brasse.
Redan då föddes drömmen om att någon gång bli sångerska så hon gick med i såväl kyrkokören som dess ungdomskör.
Livet fylldes av musik. Alva Möllerströms text ”Vaim tror däu att däu jäir” gick rakt in i hjärtat och finns där än, likaså Närrevyns sånger.
Många gånger uppträdde hon på Tiljans talanger. Tusentals i publiken och scenskräck, men lugnande ord av bröderna Wahlgren, Tommy och Rolf, konferencier respektive kapellmästare.
Hon tänker tillbaka där vi sitter med kaffe i kopparna i villan i Levide:
– Tiljans…vilken fantastisk tävling. Där fick man möjlighet att uppträda för en storpublik och samtidigt tas så väl om hand.
Therese Löfgren tillsammans med gotländska musikerkompisar som spelade på Blue Village hotell i Pasha Bay, Turkiet, hösten 1998. I bandet också Johan Carlgren, Janne Henricsson, Tommy Broström och Kjell Pettersson.
Vi skissar lite här, fram mot kraschen. Högstadiet, gymnasiet och åren därefter då hon åkte runt med Macke och Kentha från Astu Sorkar.
Och det bar av till Pascha Bay i Turkiet för fem veckors spelande på hotell Blue Village med gotländska musikerkompisar, då hade hon hunnit bli 26, en resa som sedan genererade ett stort reportage i Gotlands Tidningar:
”Therese är en doldis som hörs” lyder rubriken och i texten pratar hon om framtiden.
Säger ”Man måste nog härifrån, på Gotland går inte att leva på musiken” och ”Innan jag började spela med Astu Sorkar var jag verkligen blyg, det är spännande att se vad som händer med en ju mer man uppträtt”.
Kanske hade hon redan då börjat vara som man är i affären, funderar hon. Glad och trevlig, låtsas som ingenting.
Therese Löfgren i partybandet Hotshots som for land och rike runt i många år. Ett slitigt liv men långa resor och sena nätter.
För sanningen är att hon redan tidigt började självmedicinera för att bemästra scenskräcken. En öl eller två innan gig rundade kanterna.
…och så flyttade hon verkligen också från Gotland, till Göteborg. Fick jobb som artistbokare, sångerska, turnerade landet runt med band som Hotshots och Trend, klubbar och danshak, mycket jobb, sena kvällar, långa resor, mycket fest…
…tills hon en dag brakade fullständigt igenom. Grät, ohämmat, gick inte ut på en vecka, bara sov.
– Det var egentligen här det började, jag gick in i väggen men fattade inte det då. Jag fortsatte att spela överallt, stå på scener och sjunga covers, hantera min panikångest med hjälp av betablockerare. Sedan efterfest och nästa dag samma sak.
Therese Löfgren försökte sig på en comeback 2010. Det blev en singel, men hon var inte redo. Den psykiska ohälsan härjade ännu inom henne.
Hon berättar, Therese. Om de tunga åren som skulle bli ännu tyngre, svartare. Men hon gör det med klang i rösten, huvudet högt och skrattet smittande.
För hon är ute nu, på andra sidan.
Nej, det är ingen mask, säger hon. Inte längre. Inget ”le och spela glad”. Det är äkta vara. Och vägen dit gick genom att ändra tankesätt och med en obändig övertygelse att ”nu räcker det”.
– Vi hade flyttat hit till Levide, det är tre år sedan. Vi bodde i Stenkumla förut men här kände jag att jag verkligen landade, det här är min plats. Och så fyllde jag 50 och tänkte verkligen så: ”Nu räcker det”.
Lättare sagt än gjort?
– Både ja och nej. Jag vände allt med meditation, musik, odling, jag odlar hur mycket som helst! Och att göra istället för att tänka. Jag har letat så mycket fel på mig själv genom åren så du anar inte!
Och det har du slutat med?
– Ja. Jag har vågat hoppa! Det var helt enkelt dags att leva efter att ha flytt i hela mitt liv, flytt från mina egna känslor, flytt geografiskt. Så fort något blivit jobbigt har vi flyttat någon annanstans, nu har jag äntligen hittat min plats.
Therese Löfgren säger att hon var tvungen att bli riktigt sjuk för att kunna börja leva.
Hon lovprisar Levide och dess välkomnande människor. Här kan hon vara som hon är, hur hon nu är. Och till stor del är det ju hennes egen förtjänst. Hon går med höjd blick…går verkligen ut och möter världen.
Det har inte alltid varit så. Och i betydligt längre mörka perioder än när hon första gången gick in i väggen:
– Du anar inte…jag gick inte ut. Alls. Total social fobi, vågade inte möta folk. Det var Micke som handlade, han har varit ett enormt stöd genom de här åren.
Micke är göteborgaren hon träffade för 21 år sedan, musikant han också. Han var något annat än de män hon tidigare mött i musikbranschen.
Till exempel drack, och dricker, han aldrig innan han framträder. En tankeställare för Therese, som kom från en helt annan skola.
– Men egentligen är det ju helt givet. I vilket annat jobb dricker man när man jobbar? Han fick mig ifrån det där.
Men så kom allt plötsligt att stanna av. 2004 och Therese blev gravid. Tuffa månader, tuff kamp och så småningom: Inga hjärtljud, kejsarsnitt, ingen andning, först, sedan skrik, ingen bebis upp på bröstet utan i väg till en specialavdelning, Therese till ett annat rum.
Det som berättats med klang i rösten tidigare får nu en annan ton, glansiga ögon, minnet av smärtan, den fysiska såväl som psykiska är ännu svår:
– Vi låg inne i två veckor, jag var livrädd hela tiden. Meja skrek, jag höll henne nära. Likadant när vi kom hem. Men jag vågade aldrig berätta hur dåligt jag mådde, inte för någon. När man fått barn ska man ju vara glad!
Therese Löfgren hösten 1998, så mycket hon då hade framför sig av ont och gott.
Några fler barn blev det inte, rädslan var för stor. Och någon hjälp fick hon aldrig, säger hon. F-kassan gav avslag, nej, Micke fick inte också vara hemma.
– Jag lät väl för glad, log för mycket. Det syntes och hördes aldrig att jag var trasig i själen. Så det var bara att kämpa vidare, säger hon.
Först efteråt har hon förstått att hon drabbats av såväl förlossningspsykos som förlossningsdepression. I månader höll hon sig inomhus, rädd att möta världen.
– Och det är något det inte pratas mycket om. Jag skrev om det på Facebook för ett tag sedan och förstod på alla kommentarer att det är mycket vanligare än man kanske tror. Jag tänker att det kunde tas upp innan förlossningen, vad som kan hända så man är förberedd, det var i alla fall ingen som pratade om det med mig.
Fram och tillbaka har den lilla familjen flyttat, Gotland, västkusten, Gotland, västkusten. I dag har de alltså landat på Gotland, i Levide, på riktigt.
Dottern Meja är 20 och har en autism-diagnos, hon läser för närvarande in gymnasiekompetens i anpassad skolgång på Hemse-folkan. Det har varit en kämpig resa men där har hon, säger Therese, verkligen kunnat växa.
Therese har kunnat hålla den psykiska ohälsan stången, men undantag av några kraschlandningar. Människor som droppat elaka kommentarer som gjort att hon gått i däck…
…och inte minst när musikerkollegan Kentha Klasen från Astu Sorkar, som varit som en storebror, gick ur tiden 2015. Då rämnade världen, hon blev rent av sjuk i sorgen. Ofta sitter hon än i dag vid hans grav och sjunger…saknaden är svår, men hanterlig.
DU&JAG, Therese Löfgren.
Men det är en annan tid nu. Therese har tagit kontakt med mig för att hon vill berätta sin historia. Kan hon genom det bara hjälpa en enda människa är det värt det, som hon säger.
För det går alltså att ta sig hel ur mörkret.
– Jag går alltid en morgonpromenad. Jag skriver mycket, jag har skrivit mig genom åren och sett hur saker och ting hänger ihop, det har varit tungt men också läkande. Och att sitta här och berätta, det är del av läkningen, det också.
Det handlar, tror hon, om att komma till insikten att det inte går att hålla det dåliga måendet inom sig. Nej, prata!
– Alkoholen var min flykt en tid, men rödvin som medicin gjorde mig knappast gladare. Nu har jag inte druckit alls på sju år och det har bara kommit gott ur det.
Borrelian är också passerad, då när hela kroppen plötsligt stängde av i domningar och känselbortfall. Det är fyra år sedan. Som om inte allt annat hade varit nog.
Om du ser bakåt, finns det något gott som kommit ur mörkret?
Hon funderar en stund:
– Jag har lärt mig säga ”nej”, ingen kan sätta sig på mig. Jag har lärt mig mycket om funktionsnedsättning, jag ser människor på annat sätt. Jag tror jag är ganska bra på att se bakom ytan vilka som har det tufft.
Odlandet har hjälpt Therese Löfgren att må bättre. På tomten i Levide finns tre växthus och en hel massa pallkragar fyllda med tomater, chili, persilja, dill...allt.
Hon omger sig med mjuka människor, säger hon. Pysslar i trädgården, tre växthus och en massa pallkragar; morötter, tomater, chili, kryddväxter, blommor.
Och så har hon alltså musik på väg, egenskrivna låter. En av dem heter ”Rädslan skrämmer inte mig”. Det gjorde den förut. Hon var rädd för allt: Mörker, ensamhet, otillräcklighet…själva livet, faktiskt.
– Nu bara rinner texterna ur mig, melodierna också fast jag inte kan spela. Men jag har en keyboard här som jag klinkar på.
Hon har en god vän och musikproducent i Norge, Kristian Lohne, som gör grunderna, sedan lägger hon på sången.
Hon längtar dit, säger hon. Tills de finns att lyssna på. Hennes egna låtar. Efter så många år inom musiken, efter allt helvete.
Therese Löfgren har glatt massor av folk med sin musik genom åren, för egen del har hon däremot mått rätt dåligt.
Nåja, hon har faktisk spelat in eget förr. 2010 gjorde hon comeback med singeln ”Du är den jag saknade”, skriven tillsammans med Lidingö-musikern Janne Carlsson som en tid höll till i Fårösund och som även makat låtar till Sannex och Barbados.
Andraspåret är en snuskis, ”Inget sex än”. ”Vi har inte haft nåt sex än” sjunger hon på klingande gotländska till cocktail-sväng.
Döm om hennes förvåning när låten i fjol blev ”Tisdagslåten” i P4 Kristianstad. Där spelas obskyra spår som sällan annars får speltid i etern. Therese fattade ingenting!
– Jag bara skrattade när de ringde och intervjuade mig, det var helt galet, säger hon.
Den comebacken höll inte, hon föll åter i mörker. Men nu skrattar hon. Gärna och ofta, från hjärtat. Det fick helt enkelt vara nog. Nu lever hon igen, till slut.