Mycket var på gång; boklansering och fler shower, men så kom pandemin, allt bromsade in och tappade fart. Nu är Marie Nilsson Lind på gång igen, mycket väntar framöver och hösten 2024 blir det en ny show på Länsteatern.
DU&JAG
En del är länge sedan men det allra mesta är det alldeles nyss, som det där som hände men som inte skulle hända.
Det är drygt sju år sedan hennes älskade syster Josefin gick ur tiden, den 29 februari 2016, och än i dag är sorgen påtaglig och stundtals ogenomtränglig.
– Jag har levt i sorg sedan dess, själen gråter fortfarande varje dag, säger hon.
Det är så, nämligen: Det går inte att göra en längre intervju med Marie utan att sorgen tar plats i berättelsen. Och konstigt vore det annars, Josa var ju hennes andra halva.
Så även om det egentligen inte var ämnet för detta samtal låter vi det bli så för en stund. För som hon säger:
– Jag kämpar med saknaden, Josa finns med mig i allt. Som i dag, när vi skulle ses, ”du ska klä dig i svart” sa hon till mig…och då gjorde jag det.
Vi ska återkomma till det där, vi ska också berätta om det mastodontprojekt hon just avslutat, om sommaren till havs och om den stora satsningen mot ännu en show på Länsteatern.
Men först Eurovision. Det ligger nära i tid när den här intervjun görs. Jodå, Marie satt uppe tills allt var över halv två på natten. I och för sig tidigt för en nattuggla men – så spännande det blev!
Loreen höll ut och tog till slut hem hela ballongen, trots den framrusande finske cha-cha-cha-konkurrenten Käärijä.
Marie brukar se ”Mello” och den följande Europa-finalen, har alltid gjort. Det finns många program hon gärna följer i televisionen, ”Så mycket bättre” är ett annat.
Hon själv har varit med i båda, nej, inte Eurovision, Melodifestivalen däremot. Det var 2008 med Ainbusk, just innan gruppen rann ut i sanden, "Jag saknar dig ibland", inget hon är stolt över. "Där borde vi inte varit med, vi var helt slutkörda", säger hon.
Loreen vann Eurovision i Liverpool och Marie Nilsson Lind är fascinerad av hennes scenuttryck.
”Så mycket bättre” från 2021 är ett finare minne, nya goda vänner och dessutom golvade hon nationen med Aviici-tolkningen ”Anropar himlen”.
Men i år, i Liverpool och i rutan i Lummelunda: Loreen.
– Jag gillar henne, hon har ett så starkt uttryck, jag blir verkligen gripen. Hon är så självklar, lite som Josa var. Hon har en linje i utförandet, i scenografin, stort och svulstigt, och vet du…
Vadå?
– I år satt även Mangen (Magnus Lind, maken) med för första gången, han blev mer och mer intresserad under veckan. Det var fint, en fin tv-kväll.
Josefin Nilsson, Maries älskade lillasyster som avled 2016.
Det är där tv:n står de bor, i Lummelunda, i en villa med flygel. Instrumentet, alltså. Nära till havet, den svallande böljande stormiga lugna mäktiga Östersjön, horisonten där ute som såväl början som slut.
Det gotländska landskapet har hon så djupt inom sig, Marie, det landskap som även Loreen tagit till sig, förankrad i Rute som hon är.
I begynnelsen var Närsholmen, platsen i Maries hjärta. Där går syskonen Nilsson, de tre som är kvar, i SVT-dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är”, den som sändes våren 2019 och sedan stoppades av juridiska skäl.
Det är också fint skildrat i den bok – ”Josas bok - min berättelse” – Marie skrev om sin syster. Alltjämt är det den plats där hon känner sig allra mest jordad.
Men egentligen räcker det med att komma till, och vara var som helst på, Gotland för att riktigt känna sig på rätt plats, här finns alla känslor, alla typer av natur.
– Jag bodde i Stockholm i många år och försökte få ro där, men det är knappast själens landskap. Inte som här, det karga landskapet, vallmofälten, den blå elden…men också mörkt och blåsigt och jävligt ibland. Som livet självt.
Marie Nilsson Lind har just avslutat ett arbeta åt Östgötateatern i Linköping, hon har översatt alla 20 sångtexter i musikalen "The Waitress" till svenska.
Marie växte upp i När, Alvare gård. Småskaligt jordbruk; höns, grisar, kor och lamm. Samma kväll som Abba vann Eurovision i Brighton 1974 föddes en liten lammunge som så klart fick namnet Abba.
Någon lantbrukartjej blev hon aldrig, musiken tog vid. Först kampen att överleva den tunga skoltiden och sedan musiken.
Ja, du vet ju allt det där. Ainbusks resa och så småningom den djupa vänskapen med mannen bakom flygeln där i Brighton, Benny Andersson.
Så vi lämnar det där nu, istället: Vår, försommar, våren kommer alltid för första gången, ögonbedövande grönt nu i parker och snår, såningstid:
Har du någon gång tänkt att du faktiskt borde blivit bonde?
Hon funderar en stund, brodern Janne och systern Hanna är både verksamma inom lantbruket, men nej, säger hon. Nej.
– Att vara bonde är ett sätt att ha struktur på livet, man jobbar efter årstiderna, då och då ska det och det göras. Ordning och reda, det vore kanske bra att ha.
Är det för mycket kaos i ditt liv, menar du?
– Som artist handlar det mycket om att prestera, vara kreativ, bedömas, bedöma sig själv, man kan aldrig riktigt se när något är färdigt. Janne och Hanna har på ett sätt mycket tydligare jobb än jag har…är det ett jobb, förresten det jag gör?
Är det inte?
– Jag vet inte…eller jo, det är det väl. Men jag är glad att jag har den bakgrund jag har, att ha vuxit upp på en gård på landet. Jag vet varifrån jag kommer och känner mig som en del av jorden.
Marie Nilsson Lind.
Marie har känslorna utanpå. Säger hon. Nu mer än på länge. Som om hon skaffat nya starka glasögon, allting är bjärt och nära, ibland går hon rent fysiskt in i väggar, pang!
Under en längre tid har hon ätit ångestdämpande medicin för att döva den psykiska smärtan, inte minst efter att såväl syster som båda föräldrarna, Doris och Allan, gått bort under några få år.
Men nu är hon fri, säger hon. Tror hon. Ute på andra sidan.
– Det har varit ett järnbad, men nu är jag i livet, utan filter, medicinen borta. Det är många vassa kanter att hantera, allting blir så väldigt tydligt, det är en kamp. Verkligen.
Hon har också, sedan november, en ny höft. Det är bra, hon är rörligare nu och den molande smärtan är borta.
– Jag har lärt mig att leva igen, som hon säger. Livet det bara pågår, hela tiden.
Marie Nilsson Lind med sin tjocka bok fylld med klokskap och funderingar.
Och från att ”bara” ha varit textförfattare och pianist i det tidiga Ainbusk och genom åren med ständiga turnéer, konserter och shower också förkovrat sig som scenartist är hon numera – soloartist.
Märkligt, tycker hon. Att uppträda under eget namn. Marie Nilsson Lind.
– Jag tänker att det är väl ingen som vet vem det är, men det kommer ändå alltid folk. Det är så roligt, men jag är också så rädd. Varje gång så rädd.
Vad är du rädd för?
– Det vanliga. Är jag tillräckligt bra, duger det jag gör. När dagarna är en kamp, och den blir inte mindre med åren, är det en konkret absurditet att när man har så psykiskt jobbigt med sig själv faktiskt ställa sig på en scen!
Men samtidigt, säger hon, inser hon att det hon känner inom sig är vad många andra också känner.
Därför uthärdar hon. För att hon vet vad en sång kan betyda, hur den kan gå rakt in i hjärtat och faktiskt göra skillnad när den träffar rätt.
Marie Nilsson Lind.
Och det är just detta, själen och den psykiska hälsan, ljuset och mörkret, den föreställning hon planerar att sätta upp på Länsteatern i Visby hösten 2024 ska handla om.
Den är ännu bara, som det heter, i sin linda. Men prat och planering pågår med hennes teaterbröder Thomas Sundström och Ulf Grönhagen.
– Jag har inte börjat skriva någon än, bara skissa en del, men det blir nästa stora projekt. Det är roligt att ha något att jobba mot.
Senast hon satte upp en föreställning där var ”Mina drömmars land – en show om mi och di” 2018. Dessförinnan comeback-showen ”Systrarna Sisters” 2015 tillsammans med Josa, 54 utsålda föreställningar, den som sedan skulle spelas i Stockholm…men så hände ju det där som inte skulle hända.
Den röda vallmon, en av de gotländska sommarfärgerna.
I dagarna har Marie avslutat ett annat mastodontprojekt. Hon har tolkat och översatt 20 sångtexter ur amerikanska nutidsmusikalen ”The Waitress” som i september ska sättas upp av Östgötateatern i Norrköping.
Hon hade hittat Sara Bareilles-låten ”She Used To Be Me” som hon fick tillåtelse av förlaget att översätta och som hon nu spelat in tillsammans med Lee Gotvik, nu med titeln ”Hon som var jag”.
Den ska för övrigt släppas i samband med en konsert i Visby i augusti.
– Den ingår i musikalen och i samband med det fick jag frågan om att översätta alla sångtexter.
Marie Nilsson Lind.
Det har varit ett hästjobb. Rent konkret: På svenska krävs fler ord för att säga samma sak i samma nyans som på engelska. Ändå ska orden in på exakt lika många stavelser, det ska rimma och helst också på en vokal.
Hela våren har hon ägnat detta korsordspussel, samtidigt alltså som hennes järnbad vänt ut och in på alla känslor.
Hon är i och för sig van, har skrivit texter till Bennys melodier och han är också extremt noggrann vad gäller det. Inga genvägar, stavelse för stavelse.
Men ändå:
– Drömmar och längtan är jag väl ganska bra på, men så ska det handla om kakor och bullar också! skrattar hon. Socker smör och mjöl.
Men nu är det över. Det har varit roligt men en helt annan pärs än hon från början kunde ana.
Briggen Tre Kronor kommer i sommar lastad med fyra kvinnor och sång.
Nåväl, det där är inte allt, hon har mycket på gång, den gamla ainbusken. Ainbusk, hennes hjärtas band, en cirkel med fyra hörn. ”Jag saknar oss”, som hon säger.
Men: I sommar ska hon under två juliveckor på skärgårdsturné med Viktoria Tolstoy, Malena Ernman och Tina Ahlin. Från Värmdö till Kalmar med briggen Tre Kronor, strandhugg i Visby 26-27 juli då med konserter i S:t Nicolai ruin.
Det blir jazz, Händel, ”Älska mig” och clownen med sin röda näsa som reflekterar över sakernas tillstånd.
Redan ifjol reste de tillsammans på en liknande seglats, fann varandra på djupet under stjärnorna. Det var fint, välgörande och lite gungigt.
Marie Nilsson Lind skrev texten till Benny Anderssons melodi. ”Älska mig” är Maries rop från uppväxten och kanske än i dag.
Här är hon alltså nu, början av sommaren, hon är sju år med stora ögon för livet, hon är allt däremellan ända upp till dryga 60. ”Älska mig för den jag är”…men hur ska den kunna älskas som inte älskar sig själv.
Har hon sagt, skrivit i boken om Josa, säger hon, nu.
Men hon försöker, ser ljuset ibland, strimmorna över havet, den svallande böljande stormiga lugna mäktiga Östersjön, långt där borta Sverige eller om hon är i sitt hjärtas När: Lettland.
Hon jobbar, skriver, spelar, formulerar, Benny slår en signal ibland, frågar hur det är, deras vänskap är djup och innerlig.
DU&JAG, Marie Nilsson Lind.
Det är nu vi har vår tid på jorden, det är nu vi har chansen. Det finns de som levde på 1200-talet, på 1600-talet…vi lever nu, intellektuellt vet vi att det inte varar i evig tid…
…nog har Marie fått märka det de senaste åren…
...men i känslan är det ändå svårbegripligt. Allas vår tid är utmätt så trots det där motståndet emellanåt vill hon upp på scenen, sjunga sina sånger, läsa sina texter och delge sina funderingar och iakttagelser.
För att hon är gjord för detta.
Pandemin bromsade in det mesta; lanseringen av "Josas bok", bokade konserter på Rival i Stockholm och även i Visby. Men nu finns det en framtid, trots allt.
– Och så ska jag skriva ännu en bok framöver. Räcker det?
...säger hon med en glimt i ögat efter att jag tidigare under intervjun frågat "vad gör du egentligen om dagarna?".