En vecka efter Rysslands invasion av Ukraina anlände Olena och hennes dotter Sasha, 4, till Gotland. Flykten skedde med hjälp av gotlänningen Benny Hallgren.
Sedan dess bor de på Brukshotellet i Roma, dit flera flyktingar anlänt. Det har vi berättat om tidigare.
Men det skavde i Olena att hon tvingades lämna kvar sina föräldrar hemma i Odessa; Alexander, 91, och Liliya, 76.
– De är gamla och ville inte ge sig iväg, berättar Olena på engelska, då vi träffar den nu återförenade familjen i Roma.
Men kriget eskalerade. Det som till en början troddes vara över inom några veckor tycks nu kunna pågå i oöverskådlig tid.
Dagligen kommer rapporter om de ryska styrkornas hänsynslöshet. Och Olena kunde inte leva med att ha mor och far kvar i Ukraina, vid Svarta havets kust inte långt från Gammalsvenskby.
Så hon lämnade Sasha på Gotland och påbörjade en lång och riskfylld resa för att hämta dem.
Hon berättar om tågresan från polska gränsen, 20 timmar i total mörkläggning, 14 personer i en kupé för 4.
Det förvånade henne att så många kvinnor var på återresa i hemlandet, antingen för att, som hon, hämta anhöriga eller…
– …för att de inte hade någonstans att ta vägen, de hade inte råd.
Väl hemma i Ukraina såg hon soldaterna på gatorna, missilerna fara över himlen och hörde flyglarmen tjuta dag som natt.
Odessa var en gång en välmående stad, i dag börjar mat och mediciner ta slut, som överallt i Ukraina.
Hon skakar på huvudet, hon har vänner runt om i landet, hon har sett det hon själv sett, hon har hört deras berättelser.
– Jag har vänner i Butja. Har du hört talas om Butja? De ryska soldaterna har tvingat ut männen och avrättat dem på gatan…så hemskt.
Vad gör de här berättelserna med dig?
– Det är så smärtsamt. Jag kan inte förstå! Folk med samma språk, kultur, tradition…om vi gjorde DNA-test kanske vi är släkt…vad får dem att vara så grymma? Vad kommer all grymhet ifrån!
Det är det du funderar på?
– Ja…går det att förstå? Det är inte strategiska mål som attackeras, det är civilbefolkningen!
Men åter till Alexander och Lilian, Olenas föräldrar. När dottern dök upp brast det för dem:
– Mamma grät i en timme, pappa sa ”Nu är vi beredda att åka”. Just nu finns ingen framtid för dem där.
Fem dagar tog resan tillbaka till Sverige, stor hjälp fick de av Jan Ullberg, aktiv inom bland annat föreningen Svenskbyborna och som hjälpt svenskättade personer att fly landet.
Med på resan följde även Olenas syster Olga, som nu även hon bor i Roma.
De är så tacksamma, föräldrarna. Över möjligheten att få skydd på Gotland och att nu slippa den omedelbara rädslan för ytterligare eskalerande krig.
Glada också att återse barnbarnet Sasha, hon som först trodde att hon och mamma var på äventyr, men nu börjat förstå att ett krig rasar.
Men inuti dem finns förstås en djup sorg.
Pappa Alexander upplevde fasorna under andra världskriget, nu kommer de åter.
– Jag tror det blir värre den här gången, det är en annan hänsynslöshet, säger han på ukrainska.
Hur känns det att vara här, i säkerhet?
– Vi är så tacksamma för all hjälp. Men vad heter platsen där bussen stannar? Vet du? Om man vill åka buss?
Tills vidare bor de på Brukshotellet. Vart de tar vägen efter 15 maj då sommaruthyrningen startar där vet ingen. De hoppas på en lösning, för något hopp att återvända hem finns inte, inte nu.
– Det kommer att bli en långvarig konflikt, säger Olena Kurlova.