Yvonne Winarve och hennes dotter Jenny Persson har skrivit manus till musikalen ”Leila Finlandsbarn” som spelas i Rone bygdegård i januari. Länge funderade Yvonne på en bok, nu blir det istället sång och musik. Föreställningen inleds med klassikern ”Lili Marleen”.
DU&JAG
I slutet av januari har ”Leila Finlandsbarn” premiär i Rone bygdegård, musikalen om sin mamma Leila (1934-2019) som Yvonne i många år funderat på att skriva. Den berättar historien om en liten flicka som sändes till ett annat land och fick ett bra och långt liv där.
Eller för att vara korrekt: En bok hade hon från början tänkt sig och även vid några tillfällen börjat skriva men aldrig riktigt kommit vidare.
Men så brakade kriget i Ukraina löst, många där tvingades lämna sitt land och kom till Gotland…
– …och det påminde en del om det som hände då, på 40-talet. Jag tänkte att en musikal ska det väl ändå kunna bli, säger Yvonne.
Och så är det alltså på väg att bli, med manus av henne och dottern, barnbarnet Jenny Persson.
Vi ska återkomma dit och till den ensemble som nu repeterar för fullt och som faktiskt innehåller ett av Leilas barn och tre barnbarn.
Men först ska vi till Leila Winarve, som hon kom att heta, den lilla flicka som kom med tåg från Helsingfors, landvägen runt hela Bottenviken och ner till Stockholm för vidare transport till Gotland. Samma resa som för många barn de åren.
Allt var förutbestämt av Socialministeriets barnförflyttningskommitté, var och en med sin specifika destination.
Under finska vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941-44 skickade 72 000 barn från Finland till Sverige där de togs emot under parollen ”Finlands sak är vår”.
15 000 av dem återvände aldrig till sitt fädernesland utan adopterades till svenska familjer.
Bara till Gotland kom under den här perioden runt 2 000 barn, varav sjuåriga Leila var en, då med flicknamnet Eliasson.
Med en namnlapp om halsen kom Leila, till vänster, till Stånga där hon fick en kamrat och syster i jämnåriga Maj.
Helsingfors i skiftet 1930-40-tal, en stad härjad av kriget sedan Röda armén på Stalins order utan krigsförklaring anföll Finland i november 1939.
Stalin räknade med en promenadseger men Finland höll stånd, vid Moskvafreden 105 dagar senare, i mars, fick vissa landområden avträdas men den finska självständigheten var i behåll.
Kampen mot Sovjetunionen återupptogs ett år senare, i juni 1941, då Finland anslöt sig till Operation Barbarossa, Tysklands stora anfall mot Sovjetunionen.
Om detta storpolitiska spel visste den lilla Leila inget. För henne var det bara armt, kallt och förfärligt.
Leila med sin finska mor och far i slutet av 1930-talet.
Leila var första barnet i en dysfunktionell och stökig familj, född 1934.
Hon pratade aldrig särskilt mycket om sin barndom, berättar Yvonne och Jenny när vi ses för den här intervjun.
Men en del vet de, som att hennes tidiga år var ”ett rent helvete”.
– Pappan var alkoholiserad och söp bort alla pengar. Hon önskade sig en julgran eller ett par skridskor men mest fick hon bara stryk med livremmen, säger Yvonne.
Senare fick hon en lillebror, sjuk i TBC redan vid födseln varvid han tillsammans med mamman blev inlagda på sjukhus och Leila togs istället om hand av sin mormor medan pappan försvann med en annan kvinna.
Nog med detaljer där, men, som Yvonne säger:
– Det var eländigt och otryggt på alla sätt, så mycket har vi förstått. Det fanns inget liv för henne där.
Finska vinterkriget pågick mellan 30 november 1930 och 13 mars 1940. Finland tvingades då efter intensivt motstånd göra vissa landavträdelser till Sovjet, bland annat vid Karelska näset.
Eller som Jenny uttrycker det, ”hon levde i två krig samtidigt”. Såväl det nära kriget i hemmet som det yttre med bomber och maskineld.
Det blev mormodern som till slut såg till att Leila fick komma till Sverige, hon följde henne till tåget och vinkade av henne inför resan till grannlandet.
Tack och lov hade de då livet i behåll, det kunde varit annorlunda.
Yvonne berättar, hon som vid några tillfällen reste med sin mor till Finland och där trots allt fick några pusselbitar till hennes förflutna:
– De fick ju springa till skyddsrummen varje gång larmen ljöd och hennes mormor var alltid så långsam vilket vid ett tillfälle faktiskt räddade livet på dem.
Nämligen: Om de varit snabbare hade de sannolikt träffats av den bomb som nu slog till strax intill och vars explosion spräckte trumhinnorna på Leila.
Det var då det fick vara nog och mormor, som själv fostrat åtta barn, följde henne till tåget där Leila fick sin lilla namnlapp med nummer 18 199 om halsen. Och så småningom också en nallebjörn av en svensk Lotta för att hon med sin tvåspråkighet hjälpt andra finska barn på färden.
De blev som syskon, Maj från Burs och Leila från Helsingfors. Det var till Majas familj hon kom med tåget sedan hon sänts från Finland.
Någon gång under 1941 anlände Leila till Gotland och familjen Anders och Rut Nilsson som tog emot när tåget gnisslande bromsade in i Stånga.
Det där gnisslet vet vi inget om, men vi kan tänka oss hur det lät. Och kanske se det långsamma och bolmande ångloket framför oss längs rälsen.
Samtidigt fick då jämnåriga dottern Maj en lekkamrat, där på Stenstu gård i Burs. Det kom för Leila att bli starten på ett långt och fint liv i Sverige, långt från fasorna i hemlandet.
Dock vände hon åter till Finland vid några tillfällen. Bland annat som 16-åring då kriget var över, då kom hon att arbeta på Stockmanns varuhus i Helsingfors. Det är ett av Europas största varuhus, öppnat 1930 och igång än i dag.
Hon kom då hem till – ingen.
Stockmanns varuhus öppnades 1930. Här arbetade Leila en tid i slutet av 1940-talet.
Pappan försvunnen, mamman och lillebrodern döda, ingen fanns där att ta hand om henne. Hon kom att bo inneboende hos en avlägsen vän till släkten – Olavi Virta, en vid tiden välkänd sångaren vars tangomelodier i dag är en del av den finländska musikskatten.
Nåväl. I Burs var saknaden stor så jämnåriga systern Maj – ja, de blev som systrar – åkte helt enkelt till Helsingfors och hämtade henne.
– Och efter det blev hon kvar på Gotland hela livet och dessutom en riktig gotlänning, berättar Yvonne.
Mamma och dotter, Leila och Yvonne Winarve i Rone någon gång på 1980-talet.
Jag frågar tidigt i den här intervjun vem Leila var. De sitter båda tysta ett tag, Yvonne och Jenny, tänker sig bakåt på den kvinna som i så många år var mitt bland dem.
Och Jenny svarar sedan just så:
– Hon var mitten av vår stora familj, omhändertagande och varm, mån om att hålla ihop oss och så är det än, även sedan hon gått bort. Vi är en jättefamilj som håller samman och det kommer från henne.
– Ja, säger Yvonne, hennes barn var hennes rikedom, brukade hon säga. Och så var det verkligen.
Sex barn fick hon, utöver Yvonne som är äldst och Bjarne, Göran, Anneli, Mari och Katrin, sedan blev det 15 barnbarn och även en del barnbarnsbarn hann nog träffa innan hon dog 2019, höljd i demens.
Leila och Harry Winarve, de träffades på basar på den gotländska landsbygden och fick så småningom sex barn. Det första när Leila var 18, det sjätte när hon var 40.
Men dessförinnan var hon full av liv, efter bara något år på Sudret kom Harry Winarve in i bilden. Harry som hade en så grann motorcykel och som hon mötte på en av alla basarer som hölls runt om på landsbygden.
Hon var bara 17, han 22, de kom sedan att dela livet ihop i Rone, deras plats på jorden.
Rone som i gamla tider var ett levande samhälle med skola och dubbla rader av laxtrålare i hamnen om höstarna.
Danska och tyska fiskare bunkrade i affären och rökte sina cigaretter så dimman låg tät. Var vindarna hårda kunde de ligga till kajs länge.
Harry drev gården Vinarve som barnbarnet Petter driver i dag. Han gick ur tiden 1996, 67 år gammal.
Leila själv arbetade i hemmet, vävde, sydde, bakade och lagade mat, jobbade på åkrarna, gallrade betor, dansade gärna och tog en grogg emellanåt. Inget vin eller så. Grogg.
Alla människor bär sin historia, så även Leila Eliessen som så småningom blev Leila Winarve.
Arvet från Finland kom hon aldrig ifrån. Inte så att hemlandet betydde särskilt mycket, inte som Yvonne och Jenny tolkade det, men däremot hängde den posttraumatiska stressen i under hela livet.
Hon van rädd för höga smällar och åska. Varje gång det drog ihop sig till dunder i skyn gick telefonerna varma i släkten, någon var tvungen att åka till Leila och hålla henne sällskap.
För Leila var det viktigt att bli svensk, till och med gotländsk. Tvåspråkig som hon var från början lade hon snabbt sig till med den gotländska accenten.
Något intresse att undersöka sitt förflutna hade hon aldrig. Nog för att maken Harry försökte; ”Ska vi inte försöka leta reda på din far?”.
– Men nej, hon ville inte. ”Jag vill aldrig se honom” sade hon bara.
Hur var det för er syskon, Yvonne, att ha en mor med den bakgrunden? Märktes hennes tidiga upplevelser på henne?
– Nej, inte mer än hennes rädsla för åska. Det tycker jag inte. Hon ville som sagt inte gärna prata om vad hon varit med om. Det är synd, det hade varit fint att få veta.
Leila Finlandsbarn” är namnet på den musikal som spelas i Rone bygdegård i januari. En berättelse om just Leila Winarve men samtidigt också om de många barn finländska barn som kom till Sverige under krigsåren.
Snarare var hon glad och nöjd över hur livet blev. Tryggheten i Rone, den stora familjen, tangodanserna i bygdegården. Irriterad blev hon på media som inte sällan grävde fram krigsbarn som det gått illa för.
För sådana finns det också, det ska inte förtigas. Som hamnade i alkoholism och utanförskap.
”Varför skriver de aldrig om oss som fick det så bra” sade hon vid flera tillfällen.
Och det är också en del i att den här musikalen, ”Leila Finlandsbarn”, nu kommit till. Under hösten har repetitionerna pågått i bygdegården och många är också de diskussioner som försiggått mellan mor och dotter, Yvonne och Jenny.
För det är ju bevars någon annans historia de berättar, sedd genom sina ögon.
– Vad kan vi berätta och vad kan vi inte berätta, vad är absolut sanning och vad är ”vår” sanning. Hur minns övriga syskon sin mamma? Ämnet har varit aktuellt efter att Alex Schulman skrivit om sin familj. Det är många saker vi övervägt, säger Jenny.
Under hösten har repetitionerna pågått i bygdegården. Dekor har fixats och tidstypiska kläder och rekvisita har letats fram.
Så för att nu tala lite om musikalen, som inleds med sången ”Lili Marleen”, vilken kom att bli något av ett soundtrack för Andra världskriget.
Yvonne har skrivit första akten om Leilas barndomsår i Finland, Jenny har författat hennes år och leverne på Gotland.
På scen spelas Leila av barnbarnet Fanny Winarve, Harry spelas av hennes bror Petter, som nu driver gården Vinarve. Jenny sjunger en hel del och spelar småroller, Yvonne är inte på scenen alls men håller i många trådar.
Och svarar i telefon, för bokningssystemet är ”gammaldags”. Ring, ring och en riktig röst i luren.
DU&DU&JAG, Jenny Persson och Yvonne Winarve.
De har ett rutinerat revy-gäng i Rone nu med en yngre generation på scen, även om vissa av dem börjat nosa på 40. Senast satte de upp föreställningen "Sudrets hyllning till Allan Nilsson" våren 2022
Så hur känns det här nu? Mamma och mormor Leila får en egen förställning?
De ser på varandra, säger att det känns bra, fint, värdigt.
– För att hon fick det så bra, hon trivdes så bra här på Gotland, det blev hennes plats. Vi saknar henne och det känns fint att kunna föra hennes berättelse vidare.
Leila är i dag begravd intill sin Harry på kyrkogården i Rone.
Lilla Leila tillsammans med mamma och pappa i Helsingfors i mitten av 1930-talet. Och sedan gestaltad av Lovis Knutas när hon anländer till Gotland.
…men hur var det nu med hennes alkoholiserade far, han som slog med bältet och söp upp alla pengar? Han som bara försvann utan att någon visste vart?
Jo, han emigrerade till Australien, visade det sig långt senare, och via en släktforskare fick de efter många år klart för sig att han där fått tre söner, det vill säga halvsyskon till Leila. En av bröderna hade då avlidit men den yngste av de tre var vid ett tillfälle på besök på Gotland.
Leila fick då veta att fadern varit lika besvärlig livet igenom, men en punkt kunde ändå sättas och en cirkel slutas.