Enligt statistik är Gotland det län där flest personer i snitt väljer att avsluta sina liv och de senaste åren har antalet självmord varierat mellan 6 och 15 personer. Kvar finns sorg, skam, skuld, kaos, ilska och åter sorg hos anhöriga och vänner.
För tre år sedan, på midsommarafton, tog Peggy Lodnerts dotter Gabrielle sitt liv. Klockan var elva på förmiddagen, en somrig, festlig dag i Stockholm. Peggy fick beskedet i sitt hus på Gotland klockan sju, morgonen därpå.
– Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag frågade polisen - Vad ska jag göra? Det var en kvinnlig polis som frågade - Vad vill du göra?
Peggy hyrde vid den tiden ut andra våningen i sitt hus till en kvinna. Hon gick upp till henne och berättade att dottern var död och så satt de där tillsammans.
– Det var en känsla av att ha förlorat allt, att befinna sig i något som inte var verklighet. Om det var dag eller natt spelade ingen roll. Varje steg jag tog var som att gå på en mjuk gummimatta.
Minnena från då är grumliga.
– Jag hade inte uppfattat några signaler, det är först i efterhand som man ser allt, berättar Peggy.
– Det finns aldrig i en mammas tanke att ens barn ska ta sitt eget liv.
Behovet av stöd och hjälp med sorgearbetet är enormt säger Sassa Tumegård som förra hösten startade en sorgegrupp för anhöriga till någon som tagit sitt liv, efter ha tillfrågats av Visby stift.
LÄS MER: Stöd för anhöriga efter självmord
Sassa är diakon och arbetade tidigare på Gotland. Hon flyttade till Jämtland där hon ledde flera sådana sorgegrupper i många år. Sassa vet själv vad sorg innebär. Hon miste en dotter, endast ett år gammal, i cancer. I Jämtland vet alla vad en sorgegrupp är nu för tiden. I dag pendlar hon mellan Gotland och Jämtland och hoppas att begreppet ska bli lika välkänt här.
– Det finns så mycket skam förknippat med självmord. Jag har talat med personer som berättat att det varit förbjudet att tala om familjemedlemmars självmord utanför familjen. Människor som fått veta att ett dödsfall för 20 år sedan egentligen var ett självmord. Jag vet att det är ett stöd för många att få prata med andra i samma situation, andra som vet hur det verkligen är. Och det som berättas i gruppen stannar i gruppen. Det råder tystnadsplikt.
Peggy Lodnert fick vetskap om Svenska kyrkans sorgegrupp på Gotland via organisationen Spes, suicid prevention och efterlevande stöd. I dag säger hon att sorgegruppen har betytt ALLT.
– Vi var de vi var och alla förstod. Fördelen var att vi hade olika teman som vi talade kring. Konstiga saker som jag kände och tänkte, kunde en annan också känna. Det var något som gjorde att vi fick ur oss saker som jag aldrig hade tänkt att jag skulle berätta. Det var som att fylla en skottkärra med en massa och sedan tömma den, fylla den igen och tömma den.
Gruppen blev sammansvetsad och ville inte sluta träffas när det var dags för avslut. I dag träffas de på egen hand.
Men det finns fortfarande mycket i samhället som kan göras bättre för att möta och ta hand om människor i sorg.
– I Göteborg finns det till exempel en polispräst som när som helst är beredd att åka ut med polisen för att lämna ett sorgebesked. Det är bara att trycka på en knapp så är organisationen igång, berättar Peggy.
– På Gotland har man inte kommit så långt. Jag fick ingen hjälp i samband med beskedet om min dotters död. Hjälpen fick jag söka upp själv. Det behövs mer utbildning och handling.
Sassa berättar att kyrkan och Region Gotland i dagarna kommit överens om ett samarbete. Och Sassa kommer tillsammans med sjukhusprästen Elisabeth Sjölander att starta en ny sorgegrupp till hösten. Men hon upplever att det är svårt att nå de personer som hon vet skulle kunna få den hjälp de behöver.
– Det är A och O att tala om sin sorg och det som har hänt. Det är också viktigt att våga tala med någon i sorg. Många säger att - Jag vet inte vad jag ska säga..., Men, säg just det då! Det värsta som finns är att inte göra någonting.