Fyndet i Sundre inbegrep bland annat två bysantinska mynt, präglade i Konstantinopel, och ett stort antal arabiska mynt.
Det började med en lättsam rubrik på Helagotland i oktober 2020: "Carl hittade silverskatten i rabbishålet".
Efter det har storyn om Carl Schnell och de vikingatida silvermynt som påträffades i Sundre utvecklats till en rättslig följetong – där rubrikerna andats mer och mer frustration. "Carl blir blåst på ersättning för silverskatt", löd den senaste, från april.
Saken gäller alltså den statliga hittelön som Carl Schnell – som driver Majstregården, men är en privatperson i det här sammanhanget – beviljats för inrapporteringen. När arkeologer undersökte platsen närmare upptäcktes ungefär 50 mynt och smycken. Riksantikvarieämbetets (RAÄ) hållning har varit att Carl Schnell endast ska få ersättning för de 5 mynt han hittade själv; upphittaren menar att summan borde baseras på skatten i sin helhet.
Frågan prövades av förvaltningsrätten, som dömde till Carl Schnells fördel, men i kammarrätten blev utslaget att RAÄ:s bedömning ska gälla. Under våren överklagade Carl Schnell till högsta instans – och nyligen kom beskedet: Högsta förvaltningsdomstolen kommer inte att ta upp fallet. Carl Schnell får därmed nöja sig med de 2 700 kronor som motparten beslutat om. Egentligen ville han ha minst 35 000 kronor.
Carl Schnell har hela tiden inskärpt att det inte handlar om pengarna, utan om principen.
– Skitkorkat. Det är som att Riksantikvarieämbetet vill avskaffa sina egna jobb, säger han efter den senaste rättsliga vändan.
Hur då?
– Om det inte finns incitament för upphittaren kommer färre att rapportera in fynd. Många kommer att tänka att då är det väl roligare att lägga mynten i en skål och visa för vänner och bekanta. Eller så åker man till Berlin eller Paris och säljer dem dyrt där. Det vill nog ingen se, allra minst Riksantikvarieämbetet och inte heller jag.
– En annan risk är att upphittare springer efter en spade och försöker gräva fram mer, bara för att maximera ersättningen, vilket leder till att man förstör fyndplatsen.
"Som myndighet måste vi utgå från gällande rätt och tillämpa lagen som den ser ut", säger Riksantikvarieämbetets jurist.
Enligt Maria Barkin, verksjurist på RAÄ, rådde inga större tvivel när myndigheten skulle ta ställning till ersättningsfrågan.
– Om man tittar på lagen och tolkar den efter de instrument vi har stod det ganska klart: Upphittare i lagens mening är den som faktiskt hittar fyndet, inte den som möjliggör att det hittas. Det är också vad domstolarna kommit fram till, säger hon.
Det som utspelats i Sundre är ovanligt. Maria Barkin kan bara likna det vid ett annat fall i närtid. Även det överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen, med samma utgång.
– Och som myndighet måste vi utgå från gällande rätt och tillämpa lagen som den ser ut. Vi kan inte betala ut skattebetalarnas pengar om det inte finns laglig grund, säger hon.
Hur tänker ni kring riskerna som Carl Schnell lyfter fram? Att låg ersättning leder till färre inrapporteringar.
– Då får jag först påminna om att den som hittar ett fornfynd är skyldig att rapportera in det, det är reglerat i lagstiftningen. Och så kan man givetvis ha åsikter om lagstiftningen och hur den är utformad, men återigen: Som myndighet måste vi följa den.
Carl Schnell står nu vid vägs ände. Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans, så ärendet kan inte överklagas fler gånger.
Det där sista har Carl Schnell viss förståelse för.
– Om domstolen ger dem rätt får jag anta att detta är ok, juridiskt. Men i så fall tycker att man borde se över lagen. En lag är ett avtal mellan människor i ett samhälle. Om den inte fungerar i praktiken, då kommer människor heller inte att respektera den, säger han.