Niko Capers börjar få in vanan nu. Här en bild från förra resan i slutet av förra året.
Tre turer till det krigsdrabbade landet har det blivit hittills för Niko Caspers, som reser för nätverket Smeder utan gränsers räkning.
Så sent som i söndags kom han hem från den senaste. I bilen ner fanns däck och en svets, som ska användas för att reparera broar vid fronten.
– Första gången jag var där åkte vi ganska långt in i landet. Det var dumt. Dels utsätter man sig för onödiga risker, dels blir det väldigt tungt att se platser som Butja med egna ögon. En luftvärnssiren mitt i natten, det ljudet går rakt in i märg och ben. Man glömmer det inte i första taget, säger Niko Caspers.
Numera lämnas förnödenheterna och bilarna strax innanför Ukrainas gräns. Sedan brukar det bli buss till Krakow och därifrån flyg hem.
Hinner man uppfatta stämningarna i landet?
– Jodå, våra ukrainska vänner, som tar emot bilarna och sakerna, vill aldrig släppa en. Det är mycket tårar, och mycket besvikelse när vi måste åka hem. Det ska bjudas på vodka och mat. Så vill de visa filmer på vad det blev av bilarna vi skänkt. Där ser man att det lilla vi gör kan göra stor skillnad. Men kriget är ett elände, det får man inte glömma. Den första ambulansen vi skickade ner var sönderskjuten efter en vecka.
Även om Niko och de andra håller sig närmare gränsen nu för tiden är turerna inte helt riskfria. Det fick smeden från Dalhem erfara under det senaste besöket.
Niko Caspers och gänget. I förgrunden syns de målade granathylsorna som skulle fraktas till Sverige.
I vanliga fall brukar alltså bilarna som använts i transporten lämnas på plats. Men den här gången hade man plockat upp en last som skulle till Sverige. Därför behöver någon av de åtta smederna också köra hela vägen hem. Lotten föll på Niko.
– I bilen hade jag gamla granathylsor som barn och konstnärer målat på. De ska ställas ut och eventuellt säljas i Sverige. Men det blev ett jävla liv vid gränsen.
Vad hände?
– Egentligen var det inte hylsorna som var problemet, tror jag. Jag hade fått en utmärkelse av militären och diplomet låg i framsätet. En ung tulltjänsteman såg det och gav mig onda ögat. Förmodligen tänkte han: Ska den där gamla gråhåriga hippien ha ett diplom när jag sitter här och sliter utan uppskattning? Fler och fler samlades runt bilen med ficklampor. När de hotade mig med fängelse kunde jag inte hålla mig: Jag började skratta. Då blev det ännu värre.
Niko Caspers med diplomet som tycks ha lett till komplikationer vid gränsen. " Förmodligen tänkte han: Ska den där gamla gråhåriga hippien ha ett diplom när jag sitter här och sliter utan uppskattning?"
Niko skrev till sina vänner, som satt på en krog med varsitt glas vodka.
– Det drogs i trådar, som man brukar säga. Till slut ringde en hög representant från militären till gränsen. Så plötsligt: "”You can leave now.”
Du var aldrig rädd?
– Äh! Man kan ändå inte göra något. Jag satt väl mest och funderade. ”Om de konfiskerar bilen slipper jag ju köra hem och kan ta flyget i stället. Och undrar om det finns vodka i ukrainska fängelser...” När jag fyllde 60 bestämde jag mig: Jag ska aldrig vara stressad mer.
Det kan man bestämma bara så där?
– Det funkade för mig i alla fall. En av dem jag brukar åka med är skitnervös hela tiden. Han kallar mig för en "fucking Buddha". Bilarna vi kör ner är gamla, och gamla bilar går sönder och får punktering. Det är bara att laga och försöka se glad ut. Nej, att jaga upp sig är meningslöst.
Det kan förstås uppfattas som stötande med lustiga anekdoter i sammanhanget. Men humorn är en del av krigets vardag.
– Det är något jag lärt mig av ukrainarna: Ju sämre man har det, desto råare humor. Det är en överlevnadsstrategi.