David Bowie har följt Aleksander Kidvall som en ledstjärna under hela livet, men det där fotomåttet? ”Så jävla trött på det. Är inte ni det?”
Mitt under en utläggning om frihet, fotokonst och åldrande fäster Aleksander Kidvall blicken vid David Bowie-affischen på väggen i vardagsrummet.
– Jag är så fruktansvärt trött på formatet 50x70 centimeter. Det ska alltid vara 50x70, varför? Ibland tänker jag att jag måste ta bort affischen från väggen, men det går ju inte. Bowie är den största av de största, säger Aleksander Kidvall på bred östgötska.
Orden återkommer ofta när Visbyfotografen ska beskriva den fotobok han står i beredskap att ge ut och tillvaron i största allmänhet. Aleksander Kidvall är trött. Jävligt trött. På ramar, inbillade måsten och på gubbar som sitter i tv och berättar sin livshistoria.
– Lite rädd var jag faktiskt för att det här projektet ska uppfattas som en sån där snyfthistoria som skådespelare och kändisar drar hela tiden, om hur svårt de haft det. En offerbok. Mitt liv har verkligen inte varit svårt. Jag var medelklassungen som växte upp i ett välmående hem. Men det är klart att jag, som de flesta, brottats med vissa frågor i mitt liv, säger han.
Fotoboken i fråga har fått namnet ”Moj jaz”, ”Mitt jag” på slovenska. Det var där, i det forna Jugoslavien, som Aleksander Kidvall föddes för 55 år sedan. Fyra år senare kom han till Linköping som adoptivbarn.
Bokens titel betyder ”mitt jag” på slovenska och en blinkning till ”mojo”, ett slangord med många betydelser.
– Jag var ju så ung, men det är klart att sånt präglar en. Övergiven så där, varför? Och vem var min morsa ...
Aleksander Kidvall kommer på sig själv, gör en paus och påminner om att det inte är synd om honom. Egentligen vill han inte lägga ut texten om bilderna i ”Moj jaz”; betraktaren får bilda sig en egen uppfattning, utan pekpinnar.
– Det är en berättelse om min barndom, nöjer han sig med att konstatera.
Vad är det då för barndom Aleksander Kidvall vill berätta om? Ett välmående medelklasshem alltså, men ett där kulturen var helt frånvarande.
– Var det något man skulle vara bäst på var det att hoppa längst. Det här med idrott var stort. Mina föräldrar förstod sig inte på sakerna jag var intresserad av: Musik, teater, allt som har bild och färg att göra. Så är det nog fortfarande.
Kulturen var helt frånvarande i barndomshemmet. Det har Aleksander Kidvall tagit igen med råge. ”Var det något man skulle vara bäst på var det att hoppa längst.”
Ändå dröjde det länge innan Aleksander Kidvall, som flyttade till Gotland för 25 år sedan, greppade kameran.
– Jag var runt 50, hade ett vanligt jobb som jag trivdes med, men ändå inte. En utbränd själ som ville göra något annat helt enkelt. Den där fotolinjen på Folkan i Hemse verkar ju chill. Jag har ju alltid gillat skivomslag och så där, tänkte jag.
Det som var tänkt att bli ett ”friår med studiebidrag” blev ett nytt kall, och Aleksander Kidvall gick vidare till prestigeskolan Biskops Arnö, som något överårig elev.
– Jag måste vara den äldsta de antagit. Det tyckte jag var ball. På sätt och vis var det nog bra att jag var äldre än de andra. Jag konkurrerade liksom inte med de där 25-åringarna, hade inget att bevisa. Man blir nog friare med åldern. En lärare, han var lite äldre han med, sa till mig: ”Aleks, du ska bara göra det du vill, slappna och skita i de andra pojkspolingarna. Du vet ju redan vad du vill.” Det är ord jag burit med mig.
I Aleksander Kidvalls bokhylla, som hittas i en lägenhet på Södertorg i Visby, får kungen och slovenska flaggan dela plats.
Aleksander Kidvall insåg snart att snabbt infångade bilder för dagspress inte var hans grej. Till sin rätt kom han snarare i det gestaltande och konstnärliga fotot som arbetas fram långsamt.
– Redan när vi skulle presentera oss för de andra på utbildningen gick jag på tvärs och sa att jag ville göra en fotobok.
”Moj jaz” blir Aleksander Kidvalls första fullbordade försök i genren. Under intervjun ligger den överst i traven av fotoböcker på fikabordet. Kontrasten mot de andra volymerna i flådigt coffee table-format är slående.
”Moj jaz” har ett sparsmakat omslag i brunt, kommer i en liten låda och mäter inte många decimeter. Den som slår upp pärmarna ser utfrätta bilder av ansikten och platser, som ur en dröm eller ett avlägset minne. Anslaget är kryptiskt och konstnärligt snarare än dokumentärt.
En av bilderna i boken (här beskuren). Vad den föreställer? Bilda dig en egen uppfattning!
– Jag tror att folk lär bli förvånade när de ser boken. Många tänker att det ska vara såna där bilder med hemlösa som sitter med en kanyl i armen. Jag har tagit de bilderna med, men varför publicera sånt? Det är bara tragiskt. Nej, jag ville göra något annat. Jag kan tycka att alldeles för många fotografer faller in i samma. Visst, Anders Petersen är en mästare, men behöver vi verkligen 40 Anders Petersen?
Bokens format och layout är ett högst medvetet stilbrott, understryker Aleksander Kidvall.
– Det skulle vara tråkigt om jag hamnade i en sån där coffee table-bok. Min bok är liten till formatet för tvinga betraktaren att gå nära bilden. Det är så lätt att man bara bläddrar igenom fotoböcker på en minut och säger ”fina bilder”. Men då missar man berättelsen. Jag tänkte likadant med lådan boken kommer i. Att det ska är något man går in i, inte bara bläddrar lite i.
Att hålla läsaren i handen är Aleksander Kidvall alltså inte intresserad av, så den som frågar ”vad bilderna föreställer” kan inte räkna med ett uttömmande svar. Frågan lär komma hur som helst, för 5 april blir det bokrelease i konstmuseets lokaler på Sankt Hansgatan, där bilderna även kommer att ställas ut.
– Jag menar inte det här på ett elakt sätt, men jag skiter lite i publiken. Den får bilda sig en egen uppfattning, det är bara att titta på bilderna själv. Och om man inte går närmare och tittar ordentligt, då får man inte storyn.
Frihet är annat ledord som i Aleksander Kidvall ofta tar i sin mun. ”Man blir nog friare med åldern. Jag har bestämt mig för att bara göra saker som jag tycker är roliga från och med nu.”
Efter det fortsätter turnén med utställningar i Stockholm och förmodligen även i Göteborg. När, var och hur återstår att se, men en sak har Aleksander Kidvall klar för sig: Det är framför allt i bokformatet, med gestaltande fotografi, han hör hemma.
– Om jag går runt med fler idéer? Ja då, flera stycken. Sen känns väldigt viktigt för att inte fastna i ett fack. Den här boken blev så här, och det är jag är väldigt nöjd med, men nästa kan och kommer förmodligen att bli något helt annorlunda. Det är också något man kan unna sig när man har en helt fri roll som fotograf, säger Aleksander Kidvall, som till vardags jobbar som handledare vid Coops dagliga verksamhet.
När intervjun börjar lida mot sitt slut fästs blicken återigen vid David Bowie-affischen.
– Ja, fy fan. 50x70 ... Men han var verkligen den största. Jag har nog inspirerats oerhört mycket av honom, även om han så klart var på en helt annan nivå. Jag menar, han hade kunnat spela Ziggy livet ut, och bli skittråkig. Men nej, han vågade gå vidare och göra något helt annat, säger Aleksander Kidvall.