Speedwayen har länge varit synonym med familjen Löfqvist, på bilden Christer. Pappa Fritz var framgångsrik liksom senare sonen Dennis.
DU&JAG
Om en dryg veckan är det premiär för elitserien i speedway, eller Bauhaus-ligan som den heter i dag. Där kämpar lag som Smederna, Lejonen och Dackarna om SM-titeln.
En gång i tiden var detta en angelägenhet också för gotländska Bysarna, men det är länge sedan nu. 2007 lämnades den klassiska banan på Galgberget och därmed lades också klubbens seniorverksamhet ner.
I dag är den forna ovalen en gräsplan, bara entusiaster kan återkalla dammet, metanol-lukten och den metalliska högtalar-ramsan: Röd, gul, blå, vit.
Per-Ulf Löfqvist minns hur det var, en av alla löfqvistar vars namn närmast är synonymt med gotländsk speedway.
• Hans far Fritz (1912-1949) var en av landets ledande rundbane-åkare när han omkom vid en tävling i Stockholm.
• Lillebror Christer (1955-1978) var hyllad internationell speedwayrider innan han avled i cancer.
• Sonen Michael blev svensk mästare med Bysarna 1988 precis som brorsonen Dennis, som även körde professionellt i England.
Men du själv då, Per-Ulf?
– Nej, du, jag har aldrig tävlat. Motorcykel har jag åkt mycket, men tävlandet…jag hade aldrig vad som krävdes.
Och vad krävs, menar du?
– Bra balans, smidighet, vinnarskalle. Jag höll mig istället i depån som mekaniker.
Per-Ulf Löfqvist har en mancave fylld av speedway-memorabilia. Bland annat pärm efter pärm fylld med bilder, tidningsklipp och programblad.
Vi ska i den här intervjun fokusera på bröderna Per-Ulf och Christer, Christer vars framgångsrika karriär lika väl hade kunnat ta plats under sportredaktionens vinjett ”Legendarerna".
Och Per-Ulf, cykel- och mc-handlaren som drivit sin rörelse i Visby sedan 1971, och alltså fått se två av öns främsta idrottspersonligheter och tillika familjemedlemmar gå ur tiden.
Låt oss först rikta fokus mot Christer, den store lille mc-virtuosen, bara dryga 160 centimeter lång och några och 50 kilo i vikt.
Under sin korta karriär kom han att bli en av de mest framgångsrika gotländska idrottsmännen alla kategorier.
På speedwaycykeln hade han något alldeles extra, vilket tog honom ut i världen. Han hade balansen och behärskade hojen som han ville.
Det kom från barndomen, menar Per-Ulf.
– Vi bodde på norr i Visby och far byggde en trampcykel åt honom när han var två, på den drog han iväg så vi fick hämta honom på alla möjliga håll.
Kronan på Christers karriär var VM-finalen på Wembley 1972. Efter tre omgångar var han i delad ledning med svenske Bernt Persson, före ess som danske Ole Olsen och blivande segraren Ivan Mauger från Nya Zeeland.
Men så somnade han. Jodå.
– Han gick och satte sig i ett hörn för att fokusera, men slumrade till så när mekanikern hittade honom var de andra förarna i heatet redan på väg ut till start. Så Christer fick skynda ut, kom efter direkt och tog en nollpoängare, minns Per-Ulf, som dock inte var bland de 90 gotlänningar som var på plats i London.
Att Christer vann sitt återstående heat hjälpte föga och han slutade på fjärde plats inför runt 75 000 åskådare, det kom att bli hans främsta VM-merit. Så nära – och så långt ifrån – en VM-titel.
Christer Löfqvist, en av tidernas främsta gotländska idrottsmän, han gick bort i cancer 1978 i en ålder av 34 år.
Christer kvalade in till VM-final även 1974, vilken avgjordes på Ullevi i Göteborg. Där slutade han på nionde plats, titeln gick det året till svenske Anders Michanek.
Löfqvist kom också att köra fem år som proffs i den engelska ligan där han blev riktig publikfavorit, först i West Ham Hammers, därefter Poole Pirates och slutligen i Hackney Hawks.
Men det var på Galgberget i Bysarnas väst han kände sig som allra mest hemma.
Han var där del i Bysarnas stora och snabba kliv upp i speedway-eliten. Klubben bildades 1967, 1968 vanns division 3, varefter laget gick rakt igenom tvåan och ettan för att 1971 köra sitt första år i högsta serien – och ta guld.
Christer Löfqvist vann totalt tre SM-guld med Bysarna (1971, -72 och -75) samt ett med Njudungarna från Vetlanda 1976, klubben han representerade sin sista säsong innan sjukdomen blev honom övermäktig.
Bysarna vann sitt första allsvenska guld 1971, tre år tidigare hade de börjat sin vandring från division 3. Christer Löfqvist trea från vänster.
I hemmet nära Högklint, där Per-Ulf bor granne med syster Marianne, har han hyllor fyllda av memorabilia. Pärmar med tidningsklipp, fotografier och programblad, pokaler, vimplar, tavlor och en blå keps som det står Fritz Löfqvist på.
Hustrun Margareta skakar lätt på huvudet, men låter honom hållas.
– Han är en riktig samlare, viskar hon. Av allt!
Per-Ulfs och Christers far Fritz drev firma precis som senare hans äldste son, men då sonen saluför cyklar och motorcyklar sålde fadern, som var född i Etelhem, traktorer och jordbruksmaskiner.
Men lika känd är han för den äldre stammen gotlänningar för sitt idrottande. ”Han höll på med allt utom fotboll”, säger Per-Ulf.
Bland annat var han 1945 den förste gotlänningen att åka Vasaloppet och samma år tilldelades han det då nyinstiftade priset ”Gotlänningens mästartröja” i orientering.
1945 blev Fritz Löfqvist första man att vinna mästartröjan i orientering, ett pris som finns än idag.
Per-Ulf vara bara tolv år när hans far Fritz omkom under en rundbanetävling på Solvalla i Stockholm den 30 oktober 1949, Christer var inte mer än fem.
Olyckan inträffade efter målgång sedan Löfqvist åkt i mål som segrare i den internationella tävlingen. Mc:n kom i sladdning utom kontroll för Fritz som körde igenom trästaketet och var avliden innan han kom fram till S:t Görans sjukhus.
I den svarthattprydda publiken märktes bland många andra Prins Bertil, ”motorprinsen” kallad, som senare sände ett telegram med kondoleanser till änkan Dagny.
West Ham Hammers var ett av tre proffslag i England som Christer Löfqvist representerade under karriären.
Per-Ulf minns hur tomt det blev efter faderns bortgång, och minns också den ståtliga begravningen i Visby domkyrka. Han slår upp ett av sina många album; svartvita bilder av en kista i kyrkans kor dignande av blommor och kransar.
Han minns också hur modern efter detta inte gillade sönernas motorintresse, även om Per-Ulf alltså aldrig tävlade. Hon höll tillbaka och Christer var därför dryga 20 innan han började satsa på allvar.
Så här sade hon i en intervju i GA inför VM-finalen på Wembley 1972:
– Efter vad som hänt maken förbjöd jag honom, men när han var 21 och myndig, ja, då fick han själv avgöra. Då gick det inte att hålla honom tillbaka längre.
Fritz Löfqvist slog igenom som speedwayförare på internationell nivå. Han avled under en tävling på Solvalla i Stockholm den 30 oktober 1949.
Även medtävlarna hade svårt att tygla honom och i hans blott sjunde tävling någonsin blev han 1967 års svenska juniormästare.
Men du, då, Per-Ulf? Som bror, hur tänkte du när han bara blev bättre och bättre?
– Jag blev inte precis förvånad, det syntes tydligt att han hade talangen. Men det var så klart spännande att se hur långt han kunde nå.
Per-Ulf fungerade under många år som mekaniker åt sin bror vid tävlingar i Sverige. Senare kom han även att hjälpa sonen Michael, som var med om Bysarnas SM-guld 1988 tillsammans med bland andra kusinen Dennis.
Christer Löfqvist laddad inför ett av många heat på speedwayovalerna.
Många resor med båt och bil till banor runt om i landet blev det, inte sällan med hustrun Margareta vid sin sida.
Kände du dig stolt?
– Jo, men det är klart. När vi var hela familjen på Wembley och såg Christer vinna en världscup-tävling där, vilket år det nu var…det är klart man var glad.
Christer körde sitt sista år i Njudungarna, de kunde erbjuda bättre kontrakt än hemmaklubben kunde. Det var också under Vetlanda-tiden han diagnosticerades med den hjärntumör som kom att ända han liv.
Han avled den 1 februari 1978.
1974 vann Christer Löfqvist ABH-cupen, en individuell tävling som kördes alldeles efter de allsvenska matcherna.
Christer kom att verka under en era då speedwaysporten var stor på Gotland, en sport som hade sin uppkomst i Australien på 1920-talet och fick fäste i England genom nationernas täta kontakter.
Världsmästerskap hölls första gången redan 1936, segrade gjorde en australier vid namn Lionel van Praag.
I Sverige blomstrade sporten inte sällan på mindre bruksorter, vilket den gör än i dag. Första svenska lagmästaren korades 1948 då Filbyterna från Linköping tog hem titeln.
Den första rundbanetävlingen på ön, kallad Gotlands motorcykelklubbs racerlopp, hölls på banan vid A7 för snart 90 år sedan, den 22 juli 1934.
Bland alla klenoder i Per-Ulf Löfqvists samlingar finns bland annat det allra första programbladet från en speedwaytävling på Gotland, den 22 juli 1934.
Banan på Galgberget byggdes 1951 och kom tidigt att varje år husera en VM-kvaltävling, vilken lockade mångtusentals åskådare.
Det finns noteringar på att drygt 10 000 personer, alltså en sjättedel av Gotlands befolkning, kom för att se Varg-Olle Nygren, Ove Fundin och de andra av den tidens stjärnor.
Kurre Johansson, lagledare i Bysarna på 80- och 90-talen, minns det sedan uppväxten, så här har han sagt i en intervju:
– Man demonstrerade på förmiddagen, sedan var det speedway på eftermiddagen, så var det bara. Det var massor av folk runt banan och farbröder i svart som åkte omkring där ute. Det är egentligen obegripliga siffror, hade vi tusen pers på våra matcher fick man vara glad.
Att motorintresset skulle gå i arv bland pojkarna Löfqvist var givet. Åtminstone ansåg Christer det, det har sonen Dennis berättat i en intervju under nämnda vinjetten ”Legendarerna”.
– Jag minns att han tog mig i famnen och kastade mig hårt i sängen. När vi var utomhus tyckte han jag skulle springa så fort jag kunde och sedan snubbla.
Syftet var att förbereda sig på en karriär på banan, viktigt var att veta hur man ramlar rätt för att i möjligaste mån undvika skador.
Dock – poängterade Dennis i intervjun – fanns det aldrig något tvång. Dennis kom att svänga vänster för att han ville.
DU&JAG, Per-Ulf Löfqvist.
I dag följer Per-Ulf Löfqvist speedwaysporten hjälpligt. När det vankas Grand Prix-speedway ser han det på tv, sällan mer än så.
Vilket lag som tar hem SM-titeln i år har han alltså inga tankar kring.
De många utländska förarna i den svenska ligan har gjort att intresset falnat, klubbkänslan saknas, tycker han.
– När Bysarna vann var det nästa bara gotlänningar i laget, några enstaka svenska förare hade vi tagit över. På den tiden var man länge i en klubb, när Christer gick till Vetlanda var det en del gnäll, minns jag.
För dyrt har det också blivit, tycker han, därför är det svårt med återväxten. Gotlands Motorförening – där han varit ordförande under långa tider – gör dock vad den kan vid den nuvarande banan i Hejdeby. I veckan tändes dock ljuset då klubben beviljades stöd om sex miljoner kronor av Allmänna arvsfonden vilket säkrat finansieringen av en stor bana.
Men du, för mig som knappt kört moped, vad är tjusningen med mc-åkning?
– Friheten, man tar sig enkelt dit man vill. Och fartvinden i ansiktet när man kör på landsvägen…det är svårslaget.
Sakteliga har han även med ålderns rätt släppt cykel- och mc-firman, rörelsen är överskriven på barnen, men Per-Ulf gör ännu sina timmar där.
Det är roligt att hålla kontakten med folk och det får honom att hålla igång.
En reflektion: Tänk så många Zündapp, Puch Dakota, Släng Cykeln Omedelbart och Döden Bakom Styret som passerat verkstaden genom åren. Men det är en helt annan historia.