José Larsson tillbringade sina första två år på ett barnhem i södra Colombia innan han adopterades till Sverige och Gotland. Fram tills nyligen har tilltalsnamnet varit Martin.
DU&JAG
Sedan årsskiftet har han gått under namnet José, det är ordnat via Skatteverket. Tidigare hette han Martin Larsson och har sedan han var två år vuxit upp och levt i Visby.
Jag träffade honom i januari 2020 då han valde att för första gången öppet berätta sin fascinerande och osannolika historia.
Under uppväxten hade hans funderingar gått i vågor: Var kommer jag ifrån? Vilka är mina biologiska föräldrar? Är de ännu i livet?
Ibland var tankarna tydliga men lika ofta fick det vara som det var, utan bekymmer.
Men trots allt började så småningom sökandet efter hans biologiska rötter, inte minst med support från dem han alltid kallat, och alltjämt kallar, sin mamma och pappa, Carin och Teddy.
– Har man funderingar på att hitta tillbaka kan man inte vänta för länge, tiden går ju, ingen vet hur länge de är i livet om de ens är vid liv, sade Teddy vid det tillfället.
På bordet i den enrummare i Visby där vi nu ses och där José bott i tio år hänger en colombiansk flagga på väggen, där finns ett foto av honom som liten och där finns också ett foto av den kram som kanske haft störst påverkan på hans liv.
Det var också den bilden som kom att inleda den förra artikeln, publicerad den 14 februari 2020:
Texten löd så här:
”I sin mobiltelefon har Martin (han hette ju så då) en filmsnutt han tittar på ganska ofta, den fångar det ögonblick då han återsåg sin syster Marta för första gången på nästan 30 år.
Ja, i själva verket är det deras första riktiga möte, han var ju bara drygt två när han adopterades till Sverige från Colombia och har inga egna minnet därifrån.
Gatan Valle del Cauca Palmira, en hotellentré och en kram som aldrig verkar vilja ta slut.
– Det har alltid varit något som fattats, så har jag känt i hela livet. Nu har jag blivit hel på något sätt, säger han.”
Under besöket i Colombia 2019 fick José träffa sin biologiska syster Marta, en omfamning som i sinnet nu varat i fem år.
Mötet med systern ägde rum den 21 mars 2019, José har tatuerat datumet på ena handleden. Det var starten på en helt ny fas i livet.
Tatuerad finns sedan tidigare även Colombias karta, Colombia som inte bara är beläget i nordvästra Sydamerika utan minst lika mycket i hans hjärta.
Nu sitter vi åter och pratar om adoptionen, uppväxten och vad upptäckten av hans rötter inneburit. Förra gången i föräldrarnas radhus, denna gång i hans egen lägenhet.
Det är José som åter hört av sig, det är dags att ta ännu ett steg. I höst flyttar han till sin biologiska släkt i staden Palmira i västra Colombia.
På prov, tänkte han först. För att se hur det blir. Men ju närmare avresedags, desto större är övertygelsen att det är för gott:
– Jag måste göra det här. Det är så jag känner. Det osannolika har skett att jag, min syster, min bror och min mamma genom vårt eftersökande hittat varandra, trots att alla så länge varit utan kontakt. Ja, det bara…det bara måste bli så.
I september lämnar José Larsson sin lägenhet i Visby för att flytta till Plamira i Colombia och återförenas med delar av sin biologiska släkt.
Om exakt tre månader, den 16 september, tar han båten till Nynäshamn, vidare färd till Arlanda och därifrån planet med slutdestination staden Cali, belägen inte långt från Palmira.
En resa i glädje och sorg. Så bli det, det är han medveten om.
Att börja om är också att lämna. Vi kommer till det i den här intervjun, känslorna kring att överge sin svenska kontext och kanske även identitet för något helt nytt.
Men först till tiden innan han fann sina rötter.
Att inte känna sig riktigt hel och heller inte se ut som de flesta andra på Gotland hade han lärt sig leva med, aningen mörk i hyn och inte särskilt lång. Tufft ibland under skolåren men på det hela taget inga större bekymmer.
Han beskriver sig som rätt sluten, har varit sparsam att visa känslor och har hållit sitt colombianska arv på avstånd, även om föräldrarna alltid varit noga med att prata om det i hemmet.
När du trots allt tänkte dig bakåt till ditt biologiska ursprung, vad tänkte du?
– Mest var det nog åt det värsta hållet. Jag visste att det var dåligt när jag togs från min familj och att barnhemmet jag bodde på i Popayán var dåligt. Jag tänkte att om jag blivit kvar hade jag nog inte överlevt.
Syster Marta besökte Gotland under ett par veckor i fjol, här tillsammans med José, Teddy och Carin Larsson.
Så började familjen Larsson alltså söka efter de biologiska rötterna, i internets alla vrår var de och nosade, de fick fatt i en colombiansk kvinna som mot betalning erbjöd sig att söka adopterade personers ursprung.
…och lyckades verkligen nå fram!
En helt ny och dittills okänd värld öppnade sig.
När José föddes, som det sista av fyra syskon, levde de som en familj. Men av någon anledning lämnade fadern sedan José och hans mor ensamma på gatan i Popayán. Mamma Gloria kunde inte ta hand om sonen men tack vare en kvinna som såg deras belägenhet togs José till ett barnhem, varifrån han adopterades till Sverige den 3 maj 1991
– Min syster kallar henne för "en räddande ängel", hon räddade verkligen mitt liv.
Syster Marta flydde senare från sin våldsamma far. Josés bröder blev kvar, varav en med tiden kom att mördas. Den andra brodern bodde en tid tillsammans med sin syster och mor sedan familjen Larssons efterforskningar fört dem samman. I dag har han valt att bosätta sig på annan ort.
– Alltså…det kändes helt overkligt. Och när vi sedan fick kontakt via Skype…vi kunde inte prata, vi kunde inte samma språk…men vi kunde prata ändå, på något sätt, berättar José.
I mars 2019 satte de sig alltså på planet till Colombia – och mötet med systern kunde ske. Ett förlösande möte i entrén till lägenhetshotellet The Clover Home i Palmira.
…och en kram som aldrig ville ta slut.
Datumet den 23 mars 2019 kom att innebära en riktningsförändring i livet, det var då José träffades sin syster i Colombia.
José Larsson har, med hjälp av sina föräldrar, hittat sina rötter i Colombia. Det har gjort honom till en mer hel människa, säger han.
Tatuering och armband minner om födelselandet på den sydamerikanska kontinenten.
I någon mån pågår den där omfamningen än, för José och Marta pratar med varandra flera gånger om dagen och har så gjort sedan dess.
– Hon har lärt sig engelska ganska bra och jag tränar på spanskan, säger han.
Ytterligare två gånger har José varit tillbaka i Palmira sedan det där första mötet och i fjol var den tre år äldre Marta på besök på Gotland. De reste runt, klättrade på raukar och bara var tillsammans i två veckor.
Redan då hade Josés tankar på att faktiskt återvända till sin colombianska familj börjat gro.
Ja, faktiskt redan från första stund han beträdde landets mark.
– Det var som att jag kom ihåg lukterna, ljuden, värmen, trots att jag bara var två när jag åkte därifrån, säger han. På något sätt fanns det där kvar i kroppen.
Ett helt liv mellan bilderna.
Den inre processen har varit lång inför flytten, trots att det känts bra i hjärtat. Att resa till är ju också att lämna, resa ifrån.
– Så klart man känt en del ångest ibland. Hur kan jag veta att det här verkligen är rätt? Men samtidigt vet jag det, på något sätt. Jag måste göra det här.
Så det är ingen provflytt?
– Nej, jag har blivit colombiansk medborgare och jag har bytt till mitt ursprungliga tilltalsnamn eftersom jag inte kan ha olika namn i olika pass. José, som är mitt ursprungsnamn, passar bättre i Colombia. Tanken är att jag ska leva där resten av livet.
Vilket han varit tuffast i processen?
– Att berätta för mamma och pappa. De har ställt upp på mig i hela livet, i både bra och dåliga stunder. Jag frågade en del vänner hur jag skulle säga det och de sa ”säg det bara”!
…och så gjorde han det och upplever att föräldrarna inte blev särskilt förvånande. Kanske hade de anat. Och de har varit stöttande även i det här:
– ”Är det detta du vill så stöttar vi dig det” säger de. Det är jag så tacksam för.
Förutom familj och vänner, finns det något mer du lämnar?
– Tryggheten, kanske. Lägenhet och jobb. En kultur jag känner. Tryggheten också i samhället i stort, Colombia är farligt, det måste man vara medveten om. Det gäller att vara på sin vakt, det har också min syster varnat mig för.
Syskon: José och Marta.
José säger att han förändrats som människa sedan hans bakgrund blev synlig för honom. Han är gladare, mer öppen i känslorna.
Han är medveten om att han haft tur, han kallar det rent av vid sitt rätta namn: Ett mirakel.
För det är långt ifrån givet att historier som denna slutar väl. Det är alltid en hög insats att söka i det förflutna.
Många har också blivit berörda av hans historia. Han säger att kunder i den butik han arbetar kommenterade den lång tid efteråt.
– Det är lite därför jag tog kontakt med dig igen. För att få berätta fortsättningen av min historia, inte minst för andra adopterade som kanske funderar på att söka sig bakåt. Man ska vara medveten om risken, men det kan också sluta väl.
Under syster Martas besök på Gotland förra sommaren bar det av på rauksafari, exotiskt för en sydamerikan.
Till en början ska han landa i det nya landet. Acklimatisera sig i värmen och den fuktiga luften. Lära sig språket, han tror att det kommer. Han har redan nått långt med spanskan och väl på plats är det alltid lättare att lära.
Han ska bo med sin syster, bror och mamma. Syster Marta tror han att han kommer leva med resten av livet, i Colombia är det inte ovanligt att generationer lever samman hela livet.
– Vi har kommit så nära varandra. Äntligen kan vi vara de syskon vi faktiskt är. Tanken är att starta en butik, Marta har drivit en förr. Vi börjar där, sedan få vi se.
Det finns de i din sits som inte känner sig hemma någonstans. Inte helt svensk och inte helt colombiansk, i ditt fall. Hur tänker du kring det?
– Jag vet inte…jag kände mig snabbt hemma i Palmira, men här i Sverige har jag alltid känt att någonting saknats. Dessutom smälter jag in i gatubilden där, det har jag aldrig riktigt gjort i Sverige. Jag tror det kommer att bli bra.
DU&JAG, José Larsson.
Nu har han en sista sommar på Gotland framför sig. Han ska vara ledig så mycket han kan, säger han. Inte ta extratimmar på jobbet som säljare på Clas Ohlson som han ofta gjort.
Nej, de månader som återstår innan han lyfter från Arlanda ska ägnas åt den svenska sidan av sin familj och släkt.
– Jag vill bara ta vara på tiden, sedan vet jag inte när jag kommer tillbaka nästa gång. Det är ju inte som att flytta till fastlandet, men det går så klart ändå att hålla kontakten med min svenska familj vilket jag kommer att göra.
Colombia
Colombia är beläget i nordvästra Sydamerika och gränsar till Panama, Ecuador, Peru, Brasilien och Venezuela. Landet har kust mot såväl Karibiska havet som Stilla havet, 51 miljoner invånare, huvudstad är Bogotá.
Palmira ligger i Calis storstadsområde i västra delen av landet och har 284 000 invånare.
I många år pågick en konflikt mellan landets regering och FARC-gerillan, 2016 skrevs ett fredsavtal efter 52 års konflikt.
Bland landets internationella kändisar märks artisten Shakira och författaren Gabriel García Márquez. En av landets mest kända fotbollsspelare är möjligen Andrés Escobar som sköts till döds sedan han gjort självmål under VM i USA 1994, vilket innebar att Colombia blev utslaget ur mästerskapet.