Tidigare landslagsåkaren på längdskidor Eva-Lena Frick besökte nyligen Gotland och föreläste bland annat om anorexi, vilket hon själva såväl som närstående varit hårt drabbade av
DU&JAG
Under 1980-talet var Eva-Lena Frick, då med efternamnet Karlsson, en av landets mest lysande längdåkningsstjärnor. Under nio år tävlade hon för Sverige på såväl junior- som seniornivå.
Bland annat deltog småländskan i olympiska spelen i Sarajevo 1984, i två världsmästerskap för seniorer och flera andra internationella tävlingar.
Hon var samtida med bland andra Karin Lamberg och Marie Risby. I det mer merittyngda herrlaget fanns vid tiden ess som Gunde Svan, Torgny Mogren och Thomas Wassberg.
Nyligen besökte Eva-Lena Gotland för föreläsningar, i samband med vilka denna intervju gjordes.
Nej, hon är inte särskilt lokalt förankrad, Eva-Lena, men ätstörningar och självsvält är allmängiltiga problem – två i varje högstadieklass riskerar att drabbas, enligt statistiken.
Nyligen publicerades en Du&jag-intervju med gotländska skådespelaren Nora Ericsson där hon berättade om sin ätstörningsproblematik under uppväxten.
– Så jag är glad att få belysa ämnet och gör det gärna, säger Eva-Lena.
Vi ska komma till förljugenheten, hur Eva-Lena blev bra på att dölja sitt minimala matintag, kraften inom henne som tog över det rationella under det år sjukdomen härjade i henne som värst.
Om att träna mycket och äta lite med ambitionen att nå bättre resultat och faktiskt också göra det. I alla fall under en tid.
Kort sagt: Att hamna i helvetet.
Men också om hennes syster Mia – skidstjärnan Frida Karlssons mamma – och en dotter som båda lidit av långt gången anorexi.
Fast först tar vi avstamp på småländska höglandet. Det var där, i lilla Sävsjö, det som skulle komma att bli en framgångsrik karriär inleddes.
En stor anledning var att hon kände sig sedd och bekräftad av ledarna från den allra första träningen.
– Och samtidigt som jag gillade att åka skidor hade jag glöden, passionen och viljan att göra mitt bästa, säger hon.
Hon flyttade efter högstadiet norrut till skidgymnasiet jämtländska Järpen (1977-81) och bodde många år i mellansverige innan hon i mitten av 80-talet blev första elitåkaren att flytta söderut – till Småland – för att ta ytterligare karriärskliv.
Silver till Gunde Svan och guld till Thomas Wassberg på femmilen i Sarajevo-OS, både var landslagskollegor till Eva-Lena.
Vi hade en hel del kontakt då, jag som sportreporter på den småländska lokaltidningen och Eva-Lena alltså som hemflyttad elitåkare. Det blev många intervjuer om tävlingar och resultat.
Ingenting, så vitt jag minns, om ätstörningar. Eva-Lena höll det för sig själv och hade då också tagit sig ur den akuta problematiken.
Dessutom pratades – och skrevs – inte om sådant då, inte på samma sätt som nu.
Stigmat finns alltjämt men har trots allt blivit mindre.
Redan i tioårsåldern hemma på småländska höglandet fastnade Eva-Lena för längdskidåkningen, vilket sedan kommit att bli en stor del av hennes liv.
I dag är den aktiva karriären över sedan länge, den avslutades i skiftet 80-90-tal i IFK Sävsjös tävlingsdräkt.
Eva-Lena är nu på väg att bosätta sig i Göteborg där hon är helt nybliven chef för Göteborgs friidrottsförbund.
Dessförinnan har hon bland annat i tolv år varit vd för cykelklassikern Vätternrundan och i fyra år vd för Vasaloppet. Just breddidrotten är något hon brinner varmt för.
– Det har varit himla roliga år, folkhälsan är viktig, rörelse förebygger så oerhört mycket, som hon säger.
Genom alla år, ända sedan gymnasietiden, har hon följts åt av en ovälkommen (o)vän – ”idioten”.
Det är så hon kallar den, anorexin, den hon drabbades av i 20-årsåldern men relativt tidigt lyckades snärja sig ur. Men som hon också tvingats se från sidan och som hon nu på olika sätt haft i sitt liv i över 40 år.
För Eva-Lena började problematiken i Järpen. Hon hade haft en bra ungdomskarriär i Småland, men i och med flytten norrut väntade ett annat liv.
Långt hemifrån, de dagliga sysslorna med tvätt, städ och annat skulle skötas och dessutom skulle det byggas nya kompisgäng, vilket kan vara nog så svårt.
Hon minner sig tillbaka:
– Det är en balansgång som det inte pratas så mycket om. Samtidigt som man ska bli vänner är det ens konkurrenter som kanske konkurrerar om en plats i laget. För mig var det ett jättejobbigt steg.
Insikten att hon inte riktigt hängde med de övriga tjejerna var också svår. Hon var tung i kroppen, långt gången i puberteten och distanserades i skidspåren.
En kommentar snappade hon upp; ”Du ska se att det går bättre om du går ner några kilo”.
Eva-Lena Frick (då Karlsson) representerade Sverige vid bland annat olympiska spelen i Sarajevo 1984.
Gester, blickar, ord…som kan bli till halmstrå att dra i för en yngling som inte når dit hon vill.
– Det otäcka är att det lönar sig. På kort sikt. Jag gick ner fem, sex kilo och plötsligt var det som sesam öppna dig! Resultaten blev bättre och bättre.
Slutsatsen var given: Om jag går ner ytterligare några kilo blir jag ännu bättre!
– …och någonstans där har man passerat gränsen där man riskerar att det snurrar i en nedåtgående spiral, en plats där allt för många hamnar.
DU&JAG, Eva-Lena Frick.
Det var just efter gymnasieåren, när hon i ett par år bodde kvar i Järpen och fungerade som hjälptränare, som hennes mående slog i botten.
– Ja, hösten -81 och något år framåt mådde jag som allra sämst, då hade kontrollbehovet helt tagit över, det som påbörjats långt tidigare.
Hur mådde du under de åren, framför allt då du var som mest sjuk?
– Jättedåligt. Anorexi handlar om kontroll så därför umgicks jag heller inte med någon. Jag ville inte riskera att någon skulle föreslå att ta en glass eller en fika. Jag blev tråkig socialt och höll mig så mycket som möjligt för mig själv för att slippa äta.
Men människorna runt om, märkte de inget?
Nej, säger hon. Nej.
– Jag blev expert på att dölja mina minimala matintag, bland annat genom salladsbergen på tallriken.
Från SOK:s presentation av atleter vid olympiska spelen i Sarajevo 1984. Eva-Lena Frisk, då Karlsson, 23 år ung.
Räddningen blev när det gick mot tävlingssäsong. Måndag till fredag på skolan, helgerna ute på tävlingar där hon bodde tillsammans med klubbkompisar.
Där hade hon svårt att dra sig undan och ville egentligen inte heller.
– De betydde mycket för mig, jag ville vara en i gänget så utan att de visste om det hjälpte de mig, jag kunde till slut inte hitta några ursäkter att inte följa med och fika.
Däremot var ätstörningar, säger hon, inget det pratades om. Det var tabu.
– Jag hade tur att sno mig ur det där, jag gick ner 10-15 kilo och vägde kanske 50 eller något. Jag satt inte fast i helvetet så länge, många var mycket värre drabbade än mig.
För de som ville – och kunde – se syntes det dock på henne.
Frida Karlsson och mamma Mia Karlsson, syster till Eva-Lena Frick och en gång i tiden också i längdlandslaget.
Som Eva-Lenas sju år yngre syster Mia, som även hon kom att bli skidlöpare i landslaget.
– Jag minns en sommar hemma i Småland, jag var väl 20 och gjorde situps på gräset med en vit t-shirt på. Mia kom ut och såg att den var alldeles blodig på ryggen, ryggraden var så knotig av min undervikt att det skavts hål på huden. Då blev hon rädd.
Vad hände? Vad gjorde hon?
– Ingenting. Hon reagerade instinktivt, men det var inget jag tog notis om. Jag pratade bort det.
Dina föräldrar?
– Nej, mamma och pappa hade inte den insynen i mitt liv. Jag var superbra på att dölja den verkligheten och de tankar som fanns i mitt huvud. Dessutom var jag bara hemma ibland på besök så nej, de visste inget.
En annan ingång till ätstörningarna var jämförelsen med det norska landslaget, vars kvinnliga åkare var ”stöpta i samma form”, långa, smala och med långa ben.
De blev så klart en målbild för resultatjagande svenskor.
I dag ser Eva-Lena klart det som inte var lika klart då:
– Man måste utgå från sig själv och sina egna förutsättningar, men det insåg jag inte då. Jag ser ut som jag gör, mina ben blir inte längre för att jag går ner i vikt men det är svårt att se när man går med fel tankar.
Norska tidningen Dagbladet har i en granskning kartlagt ätstörningsproblematiken inom den norska längdskidåkningen genom att kontakta de 40 kvinnliga åkare som representerade landslaget på junior- och seniornivå mellan 1978 och 1986.
Resultatet var nedslående.
Av de 31 som svarade uppgav 35 procent att de led av ätstörningar under aktiva karriären. 67 procent av dem drabbades redan under tiden i juniorlandslaget.
En av Eva-Lena Fricks konkurrenter, Sissel Bjerkenås, var nära att mista livet. När hon mådde som sämst vägde hon endast 36 kilo.
Hypotetisk fråga, Eva-Lena, men hade du kunnat nå längre i karriären utan anorexi-problematik?
– Ja, det är jag fullständigt övertygad om.
Eva-Lena Frick träffade som vd för Vasaloppet många prominenta personer. Som prins Carl Philip i samband med loppet 2019.
Förutom att själv varit drabbad har Eva-Lena alltså även haft – och har – ”idioten” i sin närhet.
I 40 år har monstret påverkat hennes vardag. Aldrig har den gått att koppla bort.
– Det är tufft att själv drabbas men att se människor i sin närhet dras in i det här…det är fruktansvärt, man blir totalt maktlös, säger hon.
Syster Mia var riktigt illa däran i slutet av 80-talet och som förälder har Eva-Lena alltså också upplevt kampen på ännu närmre håll sedan ena dottern insjuknat, i hennes fall utan att det har något med idrott att göra.
Att känna ständig oro och frustration, det tär.
– Hon har tagit sig ur det värsta men det har varit tio års kamp där hon vid två tillfällen varit inlagd på ätstörningsavdelning. Det är ett helvete, så många människor utan självinsikt att de faktiskt håller på att svälta sig till döds.
Det viktiga är att lära sig se signalerna, säger hon. Som förälder, tränare, medmänniska. Om en person är på väg att passera tröskeln kan den petas tillbaka på rätt sida bara omgivningen förmår lägga pusslet.
– Det här finns runt om oss i mycket högre grad än vi anar, två i varje högstadieklass ligger riskzonen, säger statistiken. Och inte bara bland unga tjejer. Killar kan drabbas och även äldre. Man behöver inte vara trådsmal, ätstörningarna kan finnas där ändå, i tankarna.
Så vad kan och bör man som utomstående göra?
– Reagera och agera. Säg något, var ärlig, säg att du ser. Prata med andra och ge inte upp. Du kanske inte blir jättepopulär men kanhända sår du ett frö.
Men, säger hon, den som fastnat i ett missbruk vilket det än är måste själv ha insikten och även viljan att ta sig därifrån. Det kan ta tid, många år.
– Kan man då, som jag sade, upptäckta tecknen tidigt och peta tillbaka personen över tröskeln är det så mycket vunnet. Det gäller att vara vaksam, det finns ingen som kan säga ”det här kommer jag aldrig att stöta på” för det finns verkligen överallt i samhället i dag.
Eva-Lena Frick
Mycket har hänt sedan Eva-Lena själv var som hårdast drabbad. Dock kallar hon sig fortfarande inte helt och hållet frisk.
– Jag har haft kriser i livet och då kommer tankarna tillbaka. Har jag inte kontroll över vad som händer runt om mig kan jag åtminstone ha kontroll på maten, då blir det min fasta punkt. Det här finns inom mig hela tiden.
Inom skidsporten är viktproblematiken mer uppmärksammad i dag än under Eva-Lenas landslagsår.
– Det var inget det pratades om då men jag vet att många av oss tjejer hade någon form av ätstörning. Matkostnaderna för damlandslaget kan inte ha varit särskilt stora på vår tid, säger hon.
På senare år har norska stjärnan Ingvild Flugstad Östberg av hälsoskäl stängts av av norska förbundet. Hon bröt själv tystnaden i en intervju med norska TV2:
– Jag har under en tid tränat för mycket och för hårt i förhållande till hur mycket näring jag fått i mig. Det har gått ut över min hälsa.
Therese Johaug har i sin nyligen utgivna bok ”Hela historien” berättat om samma problematik.
Av svenska förbundet har Frida Karlsson, Eva-Lenas systerdotter, en tid stoppats från att tävla då hon inte levde upp till hälsokraven. ”När vi ser att en gräns passeras tar vi action direkt, då säkerställer vi att hon kan komma i balans näringsmässigt” kommenterades det då från förbundet.