Polisen griper den nu åtalade Theodor Engström.
Det har förflutit några månader sedan det tragiska dådet under Almedalsveckan, men Lasse Reuterberg, som befinner sig på en semesterresa i Turkiet när GT får tag på honom, säger att han minns allt ganska tydligt.
– Jag var på väg från Donners plats och hade bara några sekunder, kanske en halvminut, tidigare passerat platsen där Ing-Marie Wieselgren sedan blev knivskuren. Plötsligt hörde jag någon ropa "Stoppa honom". Jag vände mig om och det första jag såg var att någon hoppade över staketet på en uteservering. Sen såg jag den här killen komma springande mot mig.
Och då agerade du?
– Ja, det är märkligt hur fort man reagerar. Jag stod precis vid en dörr, det fanns bara en dörr på den här långa väggen och tänkte; jag försöker tackla in honom i dörren, och lagom när jag hade hunnit tänka det så kom han. Och tacklingen tog ju rätt, kan man säga.
Du tacklade honom med axeln?
– Ja, Jag är ju rätt stor och han sprang, eller mer lunkade i uppförsbacken.
Vad tänkte du precis då?
– Just då tänkte jag egentligen ingenting. Jag blev lite orolig för han blev ju liggandes på rygg och andades tungt så jag blev lite orolig att han slagit i och skulle sluta andas.
Du var aldrig rädd har du sagt?
– Nej, det var jag inte. Det föll mig aldrig in, det låter ju inte riktigt klokt. Men jag visste ju inte att han hade en kniv. Det kan väl förklara en del. Sen när jag såg kniven så förstod jag ju att det handlade om mer än bara en väskryckning som var min första spontana tanke.
Lasse Reuterberg var den som stoppade den terrormisstänkte Theodor Engström genom en tackling.
Lasse Reuterberg har bestämt sig för att inte älta och spekulera i vad som skulle ha kunnat hända om han inte lyckats stoppa Theodor Engström, men oundvikligen finns tankarna ändå där.
– De tankarna är ganska obehagliga. Vad händer med en stressad kille som dessutom är psykiskt sjuk, har en kniv, just har skurit någon och flyr. Hade vi haft en mördarjakt i Almedalen eller hade vi haft fler knivskärningar. Man kan ju spekulera i det i all oändlighet. Alla de scenarierna är ganska otäcka och det är väl det som gör att det känns skönt att han blev stoppad.
När Lasse Reuterberg fick klart för sig vad som faktiskt hade hänt blev han förbannad. Han. Han älskar politikerveckan i Almedalen och har varit där i många år, säger han.
– Jag hoppades innerligt att dådet inte var organiserat av någon organisation eller liknande för det tror jag skulle ha kunnat vara dödsstöten för politikerveckan. Nu var det ju, även om han hade politiska förtecken, en enskild vettvilling och dessutom psykiskt sjuk, som jag har läst mig till. Det är klart att det är allvarligt nog, men det behöver ju inte hota Almedalsveckan. Men däremot är det en påminnelse om hur nära katastrofen vi lever.
Tror du att den här händelsen kommer att påverka Almedalsveckan framöver?
– Jag tror inte att det kommer att påverka Almedalsveckan någonting mer än att personskyddet kommer att vara mer vaksamma. Det är som med det mesta att händelsen kommer att finns med, men man kommer ändå att komma över det. Det går ju folk på Drottninggatan idag utan att de tittar sig över axeln.
Hur har tiden varit efter det här varit? Är det många som har velat prata med dig?
– Ja, det har varit helt vilt. Varje dag i olika sammanhang så är det alltid någon som kommenterar någonting och så kommer det upp igen. Men jag tycker det är positivt. Jag försöker ju tona ner min egen insats; den var inte så märkvärdig. Det blev bara väldigt rätt. Men jag har förstått att det har haft stor betydelse för många andra. Vi läser om så mycket elände och så gör någon en relativt liten insats som får en stor effekt. Vi kanske behöver vardagshjältar i allt det här mörka som finns omkring oss. Den här gången råkade det vara jag. Jag tror att många har uppskattat insatsen mer än jag inser.
Har det också varit som terapi för dig att få prata om det varje dag?
– Ja, det kan det ha varit, men jag har inte känt mig påverkad av det. Jag har inga mardrömmar och går inte och grubblar på det här. Men det är klart att man vevar runt de här tankarna på om man skulle ha gjort si eller så. Frånsett själva den tragiska händelsen så tog ju tacklingen helt rätt och kunde inte ha blivit bättre.
Är det så att du spelat hockey, eller hur var det?
– Nej, det var jag som av misstag sa att det var en hockeytackling och så var det någon som tolkade det som att jag skulle ha spelat hockey. Jag tror att jag varit på två hockeymatcher i hela mitt liv, skrattar han.
Kommer du att kallas som vittne när rättegången börjar?
– Polisen har sagt det vid förhör, man jag har själv funderat på om jag faktiskt kommer att bli kallad. Det vet jag inte. Det skulle väl möjligtvis vara om man vill sy ihop ett helt händelseförlopp. Men i själva skuldfrågan har jag inget att tillföra förutom att jag såg kniven.
Men du är beredd om så skulle ske?
– Ja, ja, och då hoppas jag få åka till Visby igen. Jag gillar ju Visby, vet du, avslutar Lasse Reuterberg.