Annelie Helgasdotter har tvingats lära känna en ny kvinna - sig själv. Sjukdomar och diagnoser har gjort att det ända hon kunde göra var att släppa greppet om den hon en gång varit.
DU&JAG
Efteråt, när intervjun praktiskt taget är klar, frågar jag varför hon ställer upp på det här och öppnar sig som hon gjort.
Berättar om den där väggen, om en tillvaro som under många år snurrat allt fortare, om covid-smällen och en slutlig neuropsykiatrisk diagnos.
Om all gråt som samlats inombords under alla år och om tårarna som hon nu tillåter trilla, om den ”duktiga flickan” som alltid, ALLTID, känt ett inre tvång att prestera.
Och om att nu i definitivt mogen ålder lära känna den nya Annelie som förstås fortfarande är hon men ändå inte riktigt som förr.
Vad har fått dig att ta kontakt för att berätta om allt det här?
Hon funderar en stund. Hon pratar mycket, Annelie, men ibland stannar hon upp, funderar, väger orden:
– Kan jag få en enda människa att kanske få hjälp och stöd av min berättelse, känna att hon inte är ensam och kanske höra sina egna varningsklockor, då är det värt det. Det är värt allt.
För det handlar inte bara om henne, menar hon. Det handlar om så många där ute, hela världar som ingen utifrån ser inneslutna i människorna runt om oss.
Kanske känner du igen henne? Annelie som tidigare hette Södergren. I så fall har du möjligen hängt på Munkkällaren.
I 22 år, från 1994, satt hon i entrékassan på Munken, känd som entréhäxa och för att vara karg och tvär. Hård, grym och den som bestämmer.
Det var en bild som med tiden blev tung att bära för så arg och bitchig som hon verkade var, eller är, hon inte.
I själva verket är hon en glad, positiv och lösningsorienterad person som ogillar orättvisor mest av allt.
– Att hela tiden, i alla sammanhang, behöva visa att man faktiskt är någon annan, den man egentligen är, blir med tiden ganska jobbigt, säger hon när hon tänker tillbaka.
Därmed är hennes Munken-tid avklarad i den här intervjun. Istället ska vi gå på djupet med allt det där som tryckt inom henne i så många år utan att hon förstått det. Om hur livet fullkomligt kullkastats – och återuppstått – de senaste två åren.
Och, som hon säger där vi träffas i lägenheten i Visby där hon bjuder på kaffe och kanelstekta äpplen:
– Varför skulle livet vilja mig illa? Varför? Jag har alltid haft tillit till att livet till slut vill mig väl.
Och så har det blivit?
– Ja. Jag är inte färdigt med allt än, det finns en del kvar att bearbeta, men ja, det har blivit bra, det har det.
Det är allt bra kärt, livet. Tycker Annelie Helgasdotter och öppnar famnen för framtiden.
Annelie föddes i Stenkyrka men växte upp i Visby, föräldrarna separerade tidigt och bröt kontakten med varandra. Pappa bodde kvar i socknen där han drev macken, ibland hälsade hon på där.
– Jag minns jag satt där och lyssnade på gubbarna som kom in, hur de pratade. Sjögren, han som det skrivs om så mycket nu, var där ibland.
Hon beskriver uppväxten som ensam, trots fyra hel- och halvsyskon. Eller snarare: Lämnad åt sig själv. Hon skötte sig själv från tidig ålder, gjorde som hon ville.
Det formande henne, säger hon. Hon har alltid haft svårt att underordna sig, vänder taggarna utåt när någon säger att hon ”ska”.
Uppväxten skapade en typ av otrygghet inom henne, spänningar och undertryckta känslor. Och så gick åren – vi går fort fram här – det kom barn och livet började gå i cirklar. Så upplevde hon det.
– Så jag började gå i terapi och fick bästa terapeuten, Lisbeth. Hon gick bort 2001, det var faktiskt mitt livs största sorg. Hon såg igenom min rädsla och tillitsbrist, hon gav aldrig några råd men fick mig att själv göra mig fri från en del känslor från uppväxten, säger hon.
Vi skissar livet med några pennstreck här för att så småningom ta oss till den punkt då allting imploderade.
För hon började yrkeslivet inom barnomsorgen, men gav upp när det skars ner på personal och började istället utbilda sig till socionom.
Den har varit genomgående i livet, viljan att arbeta med människor, verkligen SE dem. Därför har hon även verkat som livs- och relationsvägledare och är också utbildad inom sorgebearbetning.
Hon blev examinerad socionom 2001 och hade under utbildningen praktik bland annat inom frivården.
Det blev sedan inom kriminalvården på Gotland hon hade sin första längre tjänst, nio år. Hon trivdes utmärkt och lärde sig verkligen mycket om och av de människor hon mötte.
– Som en handledare sade: ”Vem som sitter på vilken sida om skrivbordet är ofta en slump”. Och så är det verkligen. Jag har sett många människor som hade det mesta förspänt men som sedan fallit igenom.
Vad gjorde de med dig, de åren?
– Precis det jag sade, jag gillar möten och bara för att något gjort något kriminellt behöver inte denne vara kriminell rakt igenom. Det finns en människa i alla.
Hon renade sig genom terapi, för det tär med så mycket mörker. En kirurg använder sina instrument och steriliserar dem sedan. Likadant med henne, hon ”steriliserade” sig genom uppbyggliga samtal. Allt för att inte terapeuta sig med sina klienter.
Annelie Helgasdotter i gränden som leder ner till Munkkällarens nattklubbsentré, i 22 år satt hon i entrén.
Annelie flyttade till Stockholm så småningom, det var 2012. Hon upplevde att administrationen tagit ”död” på de mänskliga mötena inom kriminalvården och ville prova något annat.
Och det blev verkligen något annat, det blev en ”Stockholmsvardag” med allt vad det innebär. För Annelies del innebar det att hon långsamt nöttes ner och färdades rakt mot den där väggen.
Hon berättar.
Berättar om pendlandet mellan Kungsholmen och vikariatet som familjerättsutredare i Upplands Väsby, sedan nytt vik, nu i Salem, till slut ett jobb som familjehemsutredare på gångavstånd på Kungsholmen.
Berättar om livets övriga last och sorger, sådant som lagts på hög medan åren gått, berättar om den plötsliga känsligheten för ljud, hur de skar i henne på bullriga gator.
Berättar om barnbarnen på Gotland som var små och som stulit hennes hjärta så hon höll på att längta ihjäl sig och faktiskt få fysiskt ont i kroppen av saknad…
– …och därför åkte jag hem till Gotland nästan varje helg.
Och det håller ju inte i längden?
– Nej, det gör ju inte det.
DU&JAG, Annelie Helgasdotter.
Att till på köpet arbeta med människor som inte mår bra, inom familjerätten bråkas om det mesta men mest och oftast om barnen.
Det är klart att även sådant tär även om hon, som hon säger, aldrig tagit med sig jobbet hem.
Men så var det den där ”duktiga flickan”, som hon kallar sig flera gånger under intervjun. Hon som aldrig ger upp. Tar det emot arbetar hon mer, hårdare, ökar tempot, lägger i ytterligare en växel…
…tills en vän sade ”jag tycker du hackar på mig hela tiden, varför?” och på företagshälsan sade de ”jag tror du är på väg att bli utbränd”.
Under så långt tid hade stressen långsamt byggts upp. Det är inte ovanligt, många kan berätta samma historia…att hamna i en ond cirkel; mer och mer, fortare och fortare men ändå göra ett sämre jobb.
Tills allt tar stopp.
Hon lämnade Kungsholmen för semester på sitt kära Gotland sommaren 2020 och här började hon gå ner i varv. Här upptäckte hon också av en händelse på Facebook: ”Nio tecken på utbrändhet – testa dig själv”.
– Jag fick check på allt. Att jag kom till Gotland som jag gjorde den sommaren var verkligen min räddning, annars hade jag helt gått i däck.
Det kom hon så småningom att göra ändå. En höft hade gjort sitt på grund av artros vilket ledde till en planerad operation i augusti.
– Och sedan, den 21 december, sista veckan på sjukskrivningen, testades jag positivt för covid-19, berättar hon.
Inte lite hängig och ont i halsen utan en riktig omgång. Åtta dygn i sjuksängen i lägenheten då hon trodde att hon faktiskt höll på att dö, sedan sex dygns vård på lasarettet.
Annelie Helgasdotter har emellanåt låtit tårarna sippra fram, hon som aldrig tidigare gråtit.
Det var någonstans här, i januari 2021, den där andra Annelie, den hon är i dag, började träda fram.
Tungt drabbad av postcovid, ibland visste hon inte vart hon var på väg, även inne i den lilla lägenheten "gick hon vilse”.
– Du vet, jag kunde resa mig i köket, ta tre steg ut i hallen och inte ha en aning om varför jag var där. Rätt surrealistiskt och stå där och snurra. Sådant vågade jag aldrig berätta för någon, skrattar hon.
Efter så många år som högpresterande yrkeskvinna tvingades hon här släppa alla sina uppbyggda strategier.
Hon som alltid hållit garden högt och sällan släppt in, ”jag kunde gå sönder inombords men inte visa det med en min”. Aldrig att hon skulle gråta offentligt, aldrig visa sig svag, aldrig misslyckas, aldrig gå bet.
– Nu fixade jag ingenting och kunde inget annat än att acceptera. Jag började gå hos en arbetsterapeut som verkligen blev min räddning, jag fick verktyg för hur jag ska tänka.
Annelie Helgasdotter testade positivt för covid-19 och blev kollossalt sjuk.
Det var under ett samtal med sin arbetsterapeut Sara som Annelie plötsligt yttrade orden ”jag undrar om jag inte har ADHD”.
Jo, det trodde verkligen terapeuten också – och så drog utredningen igång. I mars i år fick hon sin diagnos…och livet fick en annan grundton.
Ungefär så säger hon det. Att diagnosticeras gjorde i sig inga mirakel och ADHD är de facto en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Men det gav henne en förståelse för den hon varit och den medicin hon nu äter har givit henne ett annat lugn.
Hon minns, säger hon, hur det för första gången blev helt tyst i hennes huvud, hur hela kroppen gick ner i varv, axlarna sänktes och hon förmådde tänka en tanke i taget istället för att vara överallt på samma gång.
– Min lösningsfokusering, min snabba tanke och min "kassa men charmiga humor", som en av mina söner säger, är kvar, men lugnet är ett helt annat.
I dag har hon lämnat Stockholm för gott, även sitt arbete där. Att bo och vistas på Gotland är det hon vill, den insikten är stark.
Gotland är hennes hemma, punkt och slut.
Annelie Helgasdotters värld kantrade - men har rätat upp sig igen.
Du har behövt lära känna en helt ny Annelie, säger du. Gillar du den du träffat?
– Ja, mycket. Jag kunde kanske tänka att jag borde fått den här diagnosen när jag var 30, men jag tänker inte så. Jag är glad att jag fått den nu, jag har förhoppningsvis många bra år kvar.
Särskilt gillar hon den mjukare människa hon blivit, att hon faktiskt vågar låta tårarna rinna, hon som varit så sluten.
– Jag håller tillbaka nu när du är här, men jag känner att det trycker på här bakom. Jag har fortfarande att jobba med, det finns mycket sorg kvar. Men att gråta har hjälpt mig mycket.
Förr var hon hård, stängde in, kanske var det därför hon stod ut så länge i Munkens entré, funderar hon.
Hur trivs du i lugnet då, du som alltid haft så mycket omkring dig?
– Precis så, det har alltid hänt mycket runt mig. Men nu vill jag ha det lugna, jag vill hitta potential där jag är, ibland behöver man stanna upp, det behöver alla. Inta bara springa ifrån livet som pågår.
Man behöver inte pusha sig och nå nya mål, menar hon. Inte hela tiden, definitivt inte i någon Facebook-kontext där det mesta är glatt, perfekt och tillrättalagt.
Ibland är att stanna upp det enda som verkligen behövs för välmående vila och reflektion. Kanske rent av gråta en skvätt för att reflektera.
– Jag är så tacksam för alla jag haft omkring mig under den här tiden, alla samtal, alla nycklar till ett hållbart liv som jag fått och som jag sade tidigare, varför skulle livet vilja mig illa?
Ja, varför skulle det?
– Det kommer att bli bra, den tilliten har jag. Det kommer att bli bra.
En hel del mörker i den här intervjun men också lite ljus här på slutet. Så berätta om något fint, vad som helst, något som gör dig riktigt gott.
– Jag kan njuta mer av livets lilla. Vara med vänner, gå och fika eller på AW, samtala med barnbarnen, skratta och prata om livet, det som pågår runt om oss hela tiden. Det känns så fint.