Marie Nilsson Lind och Micke Lyander på decemberturné runt landet.
Marie Nilsson Lind avled den 4 januari, bara en vecka efter att hennes make Magnus Lind gått ur tiden.
Micke Lyander, som driver Sandkvie artist & musikstudios och även fungerar som producent, har ännu svårt att ta in vad som hänt.
– Vi hade ju planer för framtiden efter succén med turnén i december…men allra mest är det en vän som försvunnit. Det är tungt, säger han.
Tre fjärdedelar av det Ainbusk som lade Sveriges för sina nätstrumpsfötter; Annelie Roswall, Marie Nilsson Lind och Bittis Jakobsson. Bilden från "En kväll för Josefin" våren 2020.
Det var Micke Lyander som sådde fröet hos ainbuskarna att återförenas. Ainbusk gjorde sin sista spelning på ett köpcentrum i Haninge 2008 innan allt rann ut i sanden.
I december fick de åter skina, denna gång i mer värdiga sammanhang som teatrar och kyrkor. Nu som Ainbusk X3.
Första gången Marie, Annelie Roswall och Bittis Jakobsson åter stod på en scen tillsammans var vid de två minneskonserterna för Josefin Nilsson våren 2020, ”En kväll för Josefin”.
Lyander producerade föreställningarna och insåg då, om inte förr, hur starka de var tillsammans.
– Det blev en sådan tyngd, det var som att de kom hem. De tog med sig alla sina erfarenheter på scen, det var mäktigt, säger han.
Marie Nilsson, som senare kom att heta även Lind, och Micke Lyander. Första gången de träffades var de bara bebisar, sedan har de följts åt genom livet, på långt eller nära håll.
Micke och Marie har känt varandra ”alltid”. Han visar bilden på honom och Marie, två små bebisar på en filt, det skilde tre månader mellan dem.
Deras pappor – Lars Lyander och Allan Nilsson – spelade i begynnelsen dansmusik tillsammans i bygdegårdarna på ön.
I tidigt 70-tal, när Micke bara var 12-13 år, fick han ofta hoppa in på trummor med Lars & Allan och blev därmed en del av kretsen Nilsson.
Micke Lyander hade tankar på att följa upp succén med Ainbusk X3 när allting abrupt stannade av.
Inte så att han och Marie var kompisar och hängde med varandra, men jämnåriga som de var gick de i samma årskurs i skolan.
– Hon var lite utanför när vi gick på Högby i Hemse, Maries mamma Doris ringde mina föräldrar och ville att jag skulle säga ”hej” till henne i skolan.
För att känna sig sedd?
– Ja. Jag tillhörde väl de lite poppigare i skolan medan hon hade det tuffare, tror jag. Men då var det i alla fall någon som såg henne.
Skolavslutning på Högby i Hemse, Micke Lyander och snett bakom honom, till höger i bild, Marie Nilsson.
Några år senare såg Micke ainbuskarnas första revy ”Händerna på täcket” (1985) och blev tagen. Feminint och fräckt, nätstrumpor, målade läppar och ett rivigt drag.
Det var något annat är den lilla grå mus med stora glasögon han sagt ”hej” till i sjuan.
Så småningom startade han sin första ljudfirma och började jobba med Ainbusk. Det varade en tid. Sedan flög de högt och långt på de största scenerna, Benny Andersson kom in i bilden och Micke satsade å sin sida hårt med partybandet Gaston.
Två skilda fåror, så ser han det och så var det:
– För oss var det happy days, bara refränger och durspel. Marie hade ett helt annat djup som hon förde in i Ainbusk, vilket var det som gjorde dem så stora.
Micke Lyander driver Sandkvie-studion på hamnen i Visby där Marie Nilsson Lind och de övriga i Ainbusk spelat in en hel del material. Bland annat den storsäljande julskivan "I midvintertid - en jul på Gotland" från 2001.
Efter showerna ”Systrarna Sisters” och ”Mina drömmars land” på Länsteatern och ”En kväll för Josefin” började Micke för första gången sedan 80-talet arbeta med Marie som då fått en ny parhäst i Lee Gotvik.
Planer fanns; skiva och turné – men så kom pandemin, mycket skrinlades, en del kunde genomföras i Lyanders trädgård…
…men när sedan coronan släppte sitt hårdaste grepp och Lee blev mamma var hans tanke att skicka ut Marie på en soloturné. För att något skulle hända.
– Men också för att hon själv saknade det, hon saknade att vara i ”det rummet”. I konsten, musiken, på scen.
Tolv spelningar runt om i landet blev det för Ainbusk X3, i teatrar med främst kyrkor, som Visby domkyrka och Seglora kyrka på Skansen i Stockholm.
Det var Micke som sådde fröet att ainbuskarna skulle närma sig varandra. De hade under många år hållit sig på var sitt håll; systrarna Nilsson på den ena, Annelie och Bittis på det andra.
Steg för steg puttade han idén framåt; ”Ska ni inte…”.
Och så blev det, till slut. Saknaden övervann det omöjliga.
– Det var verkligen en sagolik resa. Jag och Lotta (Mickes sambo) gjorde allt för att de skulle känna sig som de stjärnor de är. Jag minns första tonen de tog på första spelningen här i domkyrkan…både jag och tjejerna bröt ihop, det flög!
Promotionbild inför december månads turné, plåtad på gotländska landsbygden.
Ut i landet gav de sig, långa köer, fulla hus och däremellan: resor genom snölandskap, kaffe på Circle K, skratt och en hel del tårar.
– Att få tillbringa två veckor med de här tjejerna, höra deras berättelser, trådar som löper både framåt och bakåt till barndomen, se dem skina på scen, det var stort att få vara en del av det, säger Micke Lyander.
Men samtidigt fanns oron, där hemma låg Maries drömprins, som hon kallat Magnus Lind, svårt sjuk.
Han hade dock varit tydlig: ”Åk! Det är klart ni ska åka!”.
Den 28 december gick han ur tiden.
I november tillkännasgavs att När-töiserna skulle återförenas som Ainbusk X3. Bittis Jakobsson kunde inte närvara vid intervjutillfället, en bild fick duga.
För Micke Lyander är saknaden stor, liksom för så många andra. Alla som träffade Marie, kort eller lång tid, blev en bättre person. Så ser han det. Genom att vara den hon var tog hon fram något fint hos andra.
Vad var hennes storhet, som du ser det?
– Hennes högkänslighet, hennes ord, den konstnärliga höjden i allt hon skapade. Hon var en enormt bra pianist. Och även hennes röst, nu när hon började sjunga själv. Spröd, bräcklig, fylld av svärta…men så full av kraft.
Bittis Jakobsson, Annelie Roswall och Marie Nilsson Lind på en bild från sensommaren då den promotion som ledde till deras återföreningsturné inleddes.