Gammal potatis som personal dokumenterade innan hon slängde den.
I en bostad i Visby träffar GT personal från Attendo Terra Nova. Gemensamt för dem är att de håller på att gå sönder. "Vi är helt slut", säger de.
De vill vara anonyma, men säger att i stort sett alla på arbetsplatsen känner som de. Deras berättelser avlöser varandra.
Det handlar bland annat om gammal mat. En av dem har tagit bilder på livsmedel med utgånget datum och kylskåp som gapar halvtomma. Bilderna är tagna i början av augusti. Kasslern har utgångsdatum 22 juli. På ett mjölkpaket står det den 10 juli. Bilden på potatisen talar för sig själv.
Fotona rimmar illa med Attendos hemsida där man under fliken "Matlust" kan läsa: "Våra menyer är säsongsanpassade, variationsrika och vi använder råvaror av hög kvalitet. Menyerna bygger på svensk husmanskost, men vi serverar förstås även andra spännande maträtter."
Utgångsdatumet på Kasslern är 26 juli. Bilden är tagen i början av augusti.
– Jag accepterar det inte. Jag kastade allt, berättar kvinnan som tagit bilderna.
Efter utrensningen skulle hon försöka tillaga frukost, lunch, middag och fika till de boende.
– Man får låna av varandra på avdelningarna. Det är inte klokt och det här betalar de som bor här dyra pengar för, säger hon.
– Det saknas ägg och bröd – som de gamla tycker om. Det har inte funnits någon ost på tre veckor, så det har personal tagit med sig hemifrån. Förr kunde det vara lite extra festligt på storhelger, men i midsommar fick de soppa och en smörgås, berättar en annan.
Kvinnorna berättar att de nästan varje vecka får arbeta ensamma på avdelningar med tio boende. Då ska de hinna göra allt. Få upp de äldre på morgonen, laga frukost, diska, städa, svara på larm, tvätta, medicinera, laga lunch, middag och lägga de äldre.
De berättar också att det inte är ovanligt med dubbla pass som sträcker sig från sju på morgonen till nio på kvällen. Flera vittnar om värk i kroppen. Ändå placeras de till och från på den tyngsta avdelningen.
– De ringer när man är ledig. Om man säger att man inte orkar blir de arga och man känner att arbetskamraterna och de gamla blir lidande. Vi känner oss som slavar.
Bara under tiden som GT samtalar med kvinnorna får två av dem påringningar från arbetsplatsen – trots att de har en ledig dag.
– De gamla är som vår familj. Vårt hjärta slår för dem. Det är därför vi fortfarande är kvar.
De anställda uppger att de har varit i kontakt med verksamhetschefen, men säger att ingenting har hänt.
Även anhöriga har reagerat på vad de upplever som en kraftig försämring på boendet. En av dem är Lizette Frediansdotter Björkegren vars båda föräldrar, Fredian och Siv Lundberg, bor i varsin lägenhet på Attendo Terra Nova sedan två år tillbaka.
Fredian och Siv Lundberg och dottern Lizette har fått nog. Det hade hoppats på förbättringar, men ser bara försämringar.
– Min pappa är 89 år och helt klar. Min mamma har en begynnande demens och det är pappa som vårdar henne, han är som en i personalen. Jag har pratat med verksamhetschefen, men inget har hänt och nu känner vi att nu får det vara nog, säger Lizette.
– Det blir bara värre och värre för det finns ju ingen personal. De som är här orkar inte. Jag pratade med en kille här. Han hade jobbat 14 timmar om dagen i en vecka. Ledningen kan inte köra med dem på det här viset. Många har slutat. Det är katastrof. Man borde stänga två avdelningar så att personalen räcker till, säger Fredian.
– Vi känner en oro för alla de boende här. De kan ju bli allvarligt skadade när inte tillsynen inte alls fungerar, säger Lizette.
De berättar om medicinering som blir försenad och kanske inte hade blivit av om han inte sagt till. Om städning och utlovade vårdsamtal som inte blir av.
– Och maten. Vi har blivit lovade ett hemlagat mål om dagen, men så är det inte. Det är upptinad mat som inte smakar någonting annat än pyton, säger Fredian.
Fredian Lundberg säger att det är kaos på boendet med sönderstressad personal som inte hinner göra det de ska.
Lizette berättar att föräldrarna betalar 22 000 kronor i månaden för sina lägenheter, omvårdnad, städning och mat och undrar vad man egentligen betalar för. Nu planerar hon att ta ledigt en dag i veckan för att kunna se till sina föräldrar och man har börjat se sig om efter ett annat boende.
– Jag bor ju på Gotland och kan säga till, men tänk om jag inte hade gjort det och om pappa inte hade varit så pigg att han kunde se efter mamma. Man blir mörkrädd och undrar hur det ska bli när man själv blir äldre. Vem är det som bär ansvaret? Det är det som vi är ute efter, säger hon.