Sedan en tid har länsstyrelserna sista ordet när det ska göras ingrepp i kulturmiljön vid kyrkogårdar och kyrkor. Än så länge är det lite oklart vad detta kan få för konsekvenser i praktiken, säger Klara Holmqvist.
Alla som bor i Sverige och går hädan har rätt till en gravplats – men man kan inte räkna med att stenen står där i all evighet. Efter 25 år står gravrättsinnehavaren, som i regel är en eller flera anhöriga till den avlidna, inför ett val: Att förnya gravrätten eller att ”återlämna” den till Svenska kyrkan.
Det är där Klara Holmqvist, kyrkogårdsingenjör vid Visby domkyrkoförsamling, kommer in i bilden.
– Om någon inte vill eller kan vara gravrättsinnehavare längre, efter 25 år eller tidigare, går vi ut och tittar på stenen och hur den står i kvarteret, tar lite mått och bilder, säger hon.
Även Klara Holmqvist ställs inför ett val i dessa lägen, nämligen: Ska gravanordningen avlägsnas eller finns det anledning för kyrkan att överta skötseln och låta den stå kvar?
– Om det inte är något speciellt med gravstenen tar vi bort den. Men om det är så att gravstenen sticker ut på något sätt eller om det finns kulturhistoriska skäl att bevara den, då väljer vi i vissa fall att ha kvar den på kyrkogården.
Så har det gått till under lång tid, men under det senaste året har rutinerna förändrats, i alla fall för äldre kyrkogårdar som anlagts före 1940. Tidigare sköttes allt detta inom Svenska kyrkan, nu måste kyrkogårdsförvaltningen ansöka om tillstånd från länsstyrelsen när man vill ta bort en gravanordning.
En av gravrätterna på Östra kyrkogården i Visby som återlämnats nyligen. Östra kyrkogården invigdes den 17 oktober 1830 och är därmed Visbys äldsta kyrkogård
– Här har vi inte haft några problem med det, men på vissa orter ute i landet har kyrkogårdarna nästan blivit tomma på gravstenar. I de fallen är det något som skett över tid utan att någon riktigt insett det. Man tar några stenar ena året, några till nästa – till slut är det mesta borta och kyrkogårdens kulturhistoriska värde har sänkts rejält, säger Klara Holmqvist.
För att stävja denna utveckling har alltså landets länsstyrelser numera sista ordet när det ska göras ändringar i kulturmiljön kring äldre kyrkor och kyrkogårdar. De första ansökningarna, som rör ett 40-tal återlämnade gravrätter i Visby, skickades in i två omgångar under 2023. Något svar från länsstyrelsen har man dock i skrivande stund inte fått.
Stenens formgivning kan vara ett skäl att bevara, eller att den avlidna har en förhållandevis ovanlig titel.
– Tanken med detta är god, men eftersom detta är första gången för oss finns det en del oklarheter. Jag menar, vad händer om länsstyrelsen säger nej? För att ha en ”levande” kyrkogård behövs det lite luckor och på sikt blir det ju fullt om man inte tar bort gravstenar, säger Klara Holmqvist.
Det finns även en ekonomisk aspekt här, framhåller hon.
– Begravningsavgiften ska egentligen inte täcka skötseln av enskilda gravstenar, men när det handlar om sådana som hör till helhetsmiljön och i någon mån är värdefulla för alla besökare, då är det rimligt att använda avgiften till det. Det känns klurigare om det är en sten som vi egentligen hade velat ta bort. Då ska man komma ihåg att det kan vara väldigt kostsamt att reparera en sten som börjar få sprickor.
När en gravrätt lämnas tillbaka till Svenska kyrkan måste Klara Holmqvist ta ställning till om det finns kulturhistoriska eller andra skäl att bevara gravanordningen på kyrkogården.
Framför allt innebär den nya beslutsgången – åtminstone i dagsläget – längre handläggningstid, vilket kan bli lite känsligt med tanke på sammanhanget.
– Många, särskilt i den äldre generationen, sätter en ära i att en grav ska vara välskött. Om man då lämnar tillbaka en gravrätt för att man flyttat, inte orkar längre eller av någon annan anledning inte kan ta hand om graven, och sedan ser att den står kvar och inte sköts om... Det sticker nog i ögonen på vissa och vi har fått lite frågor om det där, säger Klara Holmqvist.