Författaren Sara Lövestam har skrivit ett tjugotal böcker för både vuxna och barn. Hon är även språkvetare, har varit SFI-lärare, håller skrivarkurser och anlitas av olika medier, till exempel som krönikör i Språktidningen, som expert i Veckans ord på SVT och som domare i Lantzkampen i P1.
Hennes situation kan beskrivas som motsatsen till dyslexi.
– Jag lärde mig att läsa när jag var två. Det var min stora prioritet när jag var liten. Det finns videoinspelningar från när jag är fem och läser högt ur Pelle Svanslös för min lillasyster. Friktionsfritt och med inlevelse, berättar Sara Lövestam.
Som barn skrev hon även egna berättelser och som vuxen skulle det skrivas böcker.
– Jag visste från att jag var väldigt liten att jag skulle bli författare. Att språkvetenskap skulle bli en del av det var inte en dröm, utan bara något som jag har haft lätt för, säger hon.
Språk blev hennes yrke, såväl inom det vetenskapliga och pedagogiska som det skönlitterära.
–Jag har skrivit allt från historiska romaner och vanliga relationsromaner till språkböcker, ungdomsböcker och bilderböcker, men många säger att de känner igen mitt språk och tilltal när de läser, oavsett vad det är för bok.
Sara Lövestam tror att hon har haft med sig det i hela sitt skrivande liv.
– När jag läser mina gamla dagböcker från när jag var nio känner jag igen mig i hur jag skriver. Varje person har nästan som ett fingeravtryck, sin egen stil.
Efter att hon vann bok-SM, med en roman om ett udda triangeldrama, har hon bland annat gett ut Monikaböckerna om ofrivillig barnlöshet och Kouplanserien om en papperslös detektiv.
– Jag har även skrivit om mina fyra spänningsromaner om detektiven Kouplan till lättläst-genren, säger Sara Lövestam.
Lättlästa böcker är ofta skrivna med lätta ord, korta meningar och enkel handling, men varierar beroende på vem som ska läsa.
– Det finns flera olika målgrupper för lättläst. En är folk med dyslexi, en folk som lär sig svenska och en annan folk med kognitiva funktionsnedsättningar, säger Sara Lövestam.
Hon har själv arbetat som svensklärare för invandrare och hennes lättlästa deckare är anpassade för dem som lär sig svenska, men passar även dem som har dyslexi.
– För då är det inte så att man har svårigheter att ta till sig en historia, men om det är stora sjok med mycket text och mycket att ta sig igenom kan man tappa sugen, säger Sara Lövestam.
Svårigheter att läsa och skriva kan också bero på för lite träning eller brister i utbildning. För dem som är intresserade av hur språket fungerar har Sara Lövestam gett ut underhållande men lärorika böcker, som ”Handbok för språkpoliser”, ”Grejen med verb” och nu senast det grammatiska sagoäventyret "Allomorferna".
”Den drömbilden jag hade för min inre syn när jag var barn det var att kunna gå in i en bokhandel eller på ett bibliotek och se mina egna böcker där bland bokryggarna. Men vad som följer på ett författarskap hade jag ingen aning om”, säger Sara Lövestam, som förutom författare även blev företagare, föreläsare och folkkär språkexpert.
För hennes egen del har läsningen alltid varit viktig och speciellt när hon var yngre.
– Jag läste stora mängder böcker. Biblioteket hade en gräns på 15 böcker så jag tog med mig min lillasyster. Vi lånade 30 böcker, gick hem, plöjde dem, gick tillbaka och lånade 30 nya böcker. På tio-till-tolv-års-hyllan hann de inte få in nya böcker i samma takt som jag läste, berättar Sara Lövestam.
Det blev både en flykt från verkligheten och en förståelse för den.
– Att få insyn i människor upplevelser, historiska händelser, andra världar och olika tankesätt och hur folk kan må. Rent krasst lade det också grunden för mitt eget språk, säger hon.
Det gav henne en vana att se text och lära sig ord.
– Även det som ansågs vara dålig litteratur, som Kittyböcker och Femböcker, gör att ens ordförråd och lästempo blir så pass stort att det inte blir några problem att läsa en debattartikel, följa med i politiska diskussioner och förstås bli bra på alla ämnen i skolan eftersom de kräver att man läser, fortsätter Sara Lövestam.
Hon hänvisar till Mats Myrbergs forskning, som visar läsningens betydelse för dagens unga.
– Med tanke på det så är det jätteviktigt att lyfta att den som har dyslexi behöver få veta det i tidig ålder. Man kanske får mycket sämre betyg i skolan än man förtjänar, när det egentligen handlar om läsning och skrivning.
Enligt Sara Lövestam kan dyslexi ta sig olika uttryck. Man kan uppleva att bokstäverna hoppar, att orden blir bakvända eller att textmassan blandas ihop.
– Vissa kan ha svårigheter med flera saker och även med tal. Det finns en koppling mellan dyslexi och uppfattningen av hur ord ljudmässigt hänger ihop. Andra har framförallt svårt att avkoda och kan inte läsa så snabbt till exempel.
Hon säger att det finns hjälpmedel, för dem som behöver koncentrera sig alldeles för mycket på varje ord för att se vad det står.
– Om man vet att man är väldigt långsam i att läsa eller tappar bort sig eller stakar sig mycket när man läser. När man trots att man försöker aldrig får upp ett flyt eller ofta läser fel eller gissar vad det står, för att man inte orkar ta sig igenom ordet. Då vill jag råda dig om att söka hjälp och kanske få en utredning, för då kommer du att få tips på vad precis du behöver, säger Sara Lövestam.
”Dyslexi gör det inte omöjligt att skriva, det finns författare med dyslexi, det är svårare bara”, säger Sara Lövestam och påpekar att dyslexi inte har med intelligens att göra. Själv har hon fått känna på afasi.
Även om hon inte själv har dyslexi, har hon upplevt afasi.
– Jag har en typ av migrän där jag får afasi, så jag tappar språket och då händer en del liknande saker. Jag har spelat in mig själv när jag pratar med migrän, och det är bara rappakalja, säger Sara Lövestam.
Hon förklarar hur det har varit för henne.
– Första gången det hände satt jag och läste en dagstidning på en strand på sommaren när det var varmt och så upptäckte jag att jag inte kunde skilja på d, b och p. Vilken sida skulle ringen vara om pinnen? När jag öppnade munnen för att berätta det för mina föräldrar kunde jag inte formulera orden och märkte det själv, berättar Sara Lövestam.
Den gången var hon 14 år.
– Jag blev livrädd och mina föräldrar trodde att jag hade fått en stroke eller något, men det gick över och sedan kom det inte tillbaka förrän flera år senare.
Därefter har det hänt några enstaka gånger under hennes migränanfall.
– Det är lite ironiskt att det händer just mig, som jobbar med språk, men så länge jag vet att det bara är migrän och så länge det sker när jag är ledig och inte ska föreläsa, är det nästan underhållande. De runt omkring mig kan bli lite skärrade, men jag är mest fascinerad. Om jag får den här migränen igen, så kommer jag att be min sambo att spela in mig igen, för jag vill göra fonologiska analyser av vad jag gör egentligen.
Hon vill förstå och beskriva det som händer med henne, som om hon vore sitt egna forskningsobjekt.
– Det är ändå en erfarenhet som har gett mig insikt i hur det är att ha afasi och att inte uppfatta vad som står i en text och att uppleva hur ord och bokstäver hoppar omkring. Så det är faktiskt en värdefull erfarenhet när jag jobbar med språk, säger hon.
Sara Lövestam kommer till Visby i veckan och har varit på ön flera gånger tidigare. ”Mitt starkaste minne från Gotland är när jag och några från mitt konfirmationsläger cyklade en vecka, hyrde tandemcyklar och bland annat besökte Lummelundagrottan. Det var i samband med att jag försökte hitta min egen person och vilja, så resan betydde mycket för mig”, säger hon.