DU&JAG
Han Àr ett definitivt inslag i den gotlÀndska ljudbilden, farbror Joakim. Han har ju blivit just farbror. 67 Är och inom kort pensionÀr.
Formellt sker det vid Ärsskiftet, men sista sÀndningen Àr redan gjord i samband med onsdagens förmiddagsprogram, under vilket han hyllades varmt av nutida och forna kollegor. En av hans drygt 6 000 sÀndningar i P4 Gotland, det har han rÀknat ut.
Fast vem vet, kanske Àr det inte helt över, det Àr möjligt att han gunlar, vi kommer till vad det innebÀr.
Men, Àven om det finns ett visst vemod i att en era tar slut finns det annat som kÀnns fint:
â Nu kan jag Ă€ntligen börja sĂ€ga ja till saker. Det har inte alltid gĂ„tt som anstĂ€lld inom public service. Och jag kan sĂ€ga vad jag tycker!
Jaha. Vad tycker du, dÄ?
â Ja, duâŠdet Ă€r mĂ„nga gĂ„nger jag kĂ€nt att jag velat slĂ„ nĂ€ven i bordet men alltid tvingats lĂ€gga band pĂ„ mig. Men jag Ă€r som sagt Ă€nnu anstĂ€lld, Ă„terkom efter Ă„rsskiftet fĂ„r du veta!
Vi ska ta oss in i de radioaktiva Ären, till glÀdje, sorg, uppfinningsrikedom och en rejÀl blÄsning men allra först tar vi en fika pÄ S:t Hans konditori i Visby innerstad.
Det var dÀr han vÀxte upp som yngst av fyra syskon. Bara en av dem Àr i livet idag, Anita. Kristina och Mikael Àr bÄda borta.
Pappa Tage var konditor och musiker, kom till Gotland för att spela och trÀffade mamma Ulla pÄ en dansbana och blev kvar. Det rÄdde vÀrldskrig men 1943 köpte de verkligen kaféet vid S:t Hansplan vilket de drev till 1969.
Det kom att bli en uppvÀxt med socker pÄ för lille Joakim som var 13 nÀr det sÄldes.
â En underbar tid, verkligen. Ljudet av klirrande kaffekoppar och grĂ„sparvsĂ„ng tar mig Ă€nnu dit pĂ„ en sekund. Ibland har jag tĂ€nkt att jag ska öppna ett litet kafĂ©âŠmen nej, sĂ„ blir det inte.
VÀgen till radion gick via musiken. Pappa entusiasmerade barnen att spela, huset var stort, de hade var sitt rum, mamma gick i taket och tyckte att de nÄgon gÄng kunde spela tillsammans samtidigt och syskonen retade lill-Joakim för att han aldrig lÀrde sig lÀsa noter.
DÀremot spelade han tidigt i band, som knattebandet River Boys dÀr han lirade trummor och som inte minst inspirerade nÄgra Är yngre tjejgruppen Dream Girls att satsa.
âŠoch nĂ€r han var 17, i tidigt 70-tal, ringde Clas Edmark och undrade om han ville bli batterist i dansbandet Classes.
â Vilken grej. Det tog kanske emot lite för en som gillade Jimi Hendrix och Deep Purple, men Ă€ndĂ„, helheten var ju kanon!
För de reste runt i riket, lirade 60- och 70-talspop och Lasse Berghagen-skrivna och Svensktoppsplacerade âBlad faller tyst som tĂ„rarâ och sĂ„g folk pĂ„ golvet dansa sig sĂ„vĂ€l samman som isĂ€r.
Redan tidigare hade dock radion fÄngat honom nÀr han via nÄlen över displayen reste runt jorden, pejlade in Radio Luxemburg och översköljdes av fascination.
SÄ han sökte pryo-plats pÄ Gotlands Radio, som det hette dÄ. Fick tvÄ veckor nÀr han gick i Ättan.
Tommy Wahlgren, dĂ„ reporter pĂ„ radion, lĂ€t meddela attâŠ
â âŠom du Ă€r intresserad sĂ„ tror jag inte det tar sĂ„ mĂ„nga Ă„r innan vi fĂ„r lokalradio i hela landet, minns Joakim.
SÄ rÀtt han hade.
1977 fick Gotland sin egen kanal och Joakim fick pÄhugg som tekniker, tekniken hade han med sig frÄn sÄvÀl musiken som gymnasiestudierna. 1980 började han sedan som journalist, via utbildning pÄ DI, Dramatiska institutet.
SÄ lÀnge sedan nu, en helt annan tid. Han var dryga 20, kom i hÄrsvall och mÀrkesklÀder efter nÄgra Är i dansbandsbranschen och möttes av vÀnsterströmningar, groddar och nÀsselsoppa, Nationalteatern och facklig kamp om lönerna.
â Jag tĂ€nkte âhur ska jag stĂ„ ut!â. InslĂ€ngd bland en massa vuxna mĂ€nniskor, Gunnel Wallin var sĂ€kert 27, 28 Ă„r. Och vadĂ„ högre lön? DĂ€r kunde man ju jobba gratis!
Sex Är fick det blir, tÀnkte han. Inte mer.
Men sĂ„ blev det som det blevâŠi nĂ€stan ett halvt sekel har han irriterat gotlĂ€nningarna med sitt munlĂ€der. SĂ„ finns de som tycker. Det finns Ă€n fler som Ă€lskar honom och kommer att sakna hans personliga tilltal.
Alltid pÄlÀst och sÄ noggrant förberedd det gÄr, frÄn de tidiga Ären fram till nu. Det har kunnat framstÄ annorlunda, men icke.
â Jag lĂ€rde mig knepet av Lennart GĂ„rdinger. Han sa âlĂ€s pĂ„ sĂ„ mycket du hinner, gör research, skriv manusâŠoch sedan slĂ€nger du manuset och gĂ„r in i studionâ. SĂ„ tĂ€nker jag Ă€n i dag. Det handlar om respekt för lyssnarna och de som lĂ„ter sig intervjuas.
Efter sĂ„ mĂ„nga sĂ€ndningarâŠkĂ€nner du fortfarande en nerv i studion?
â Nej, inte pĂ„ det sĂ€ttet. Men drivkraften att stĂ€ndigt bli bĂ€ttre finns kvar. Att vara nĂ€rvarande, sĂ„ koncentrerad som möjligt och komma in i ett flowâŠibland hĂ€nder det, dĂ„ Ă€r det bara att Ă„ka med.
Ăr du sjĂ€lv en radiolyssnare?
â Till viss del. Jag lyssnar gĂ€rna pĂ„ P1 och fascineras av hur andra programledare arbetar, hur de klarar en lurig intervju. Det Ă€r vĂ€l en yrkesskada, förstĂ„s.
Vi ska komma till vem han tror att han blir nĂ€r han inte lĂ€ngre Ă€r radio-Jocke â denna intervju görs dagen före sista sĂ€ndningen â eller om han tror att han kommer att gunla.
Men först till nĂ„gra av de program han varit upphov till genom Ă„ren. Han fick tidigt den fria rollen av Tommy Wahlgren. âHitta pĂ„ programidĂ©erâ sade Tommy. DĂ„ gjorde han det.
Som dessa tre:
âFredagsmixenâ redan efter nĂ„got Ă„r, vilken Joakim rattade tillsammans med AndrĂ© Lahovary. Det kom att bli starten pĂ„ helgen för de radiolyssnande gotlĂ€nningarna. Artistintervjuer, musik och mycket bus.
Efter sĂ€ndningen brukade de dricka rödvin och en gĂ„ng spelade de in pĂ„ fyllan. Tommy Wahlgren rusade in i studion; "Ăr ni fulla, grabbar!?".
â Vi hade haft julfest och tyckte det var en utmĂ€rkt idĂ©. Vi höll pĂ„ hela natten. Men nĂ€r det sĂ€ndes var vi nyktra och körde bara bandet.
Programmet innehöll bland annat rubriken âTrio i toppâ dit lokala musiker kunde skicka in kassetter vilka sedan röstades fram till veckans tre.
â Jag ska inte sĂ€ga att Ainbusk och Susanne Alfvengren inte blivit nĂ„got utan âTrio i toppâ, det hade de sĂ„ klart, men de var med dĂ€r och fick en skjuts.
âRadiorevynâ som gjordes tillsammans med en annan P4 Gotland veteran som alltjĂ€mt hörs i etern dĂ„ och dĂ„: Owe JĂ€rlö.
HĂ€r var allting möjligt, Joakim skakar pĂ„ huvudet, minns hur Owe i sĂ€ndning gick till matbutiker, plockade ihop varor pĂ„ ett bandâŠlyssnarna fick gissa priset, nĂ€rmast vann matkassen.
â Va? Det dĂ€r skulle aldrig gĂ„ att göra i radio i dag!?
âFlaggan i toppâ dĂ€r socken efter socken besöktes, varje program inleddes i kyrktornet dĂ€r en guide berĂ€ttade om omgivningarna.
Lyssnarna fick sedan ringa in och tipsa vilka i socknen som borde besökas. Ofta bjöds teamet pĂ„ Gotlandsdricke, sĂ„ pass ofta att polischefen till slut ringde upp och hörde sig för; âNi dricker vĂ€l inte innan ni kör?â. Och nej, det gjorde de inte.
Programmet kom sedan att byta namn till âGotland runtâ. Det var efter den 28 september 1994, den natt dĂ„ passagerarfĂ€rjan Estonia gick till botten i Ăstersjön.
Joakim tĂ€nker tillbaka, ja, sĂ€ger han âdĂ€r borde vi gjort annorlunda och det skulle varit mer styrning frĂ„n chefshĂ„llâ.
âŠför programmet sĂ€ndes verkligen, âFlaggan i toppâ nĂ€r nationen var i sorg. Det Ă€r ett minne som gnager.
â Vi var i Lummelunda den dagen, jag har för mig vi intervjuade nĂ„gon prĂ€st för att inte bara gĂ„ pĂ„ som vanligt. Nej, det dĂ€r var inte sĂ€rskilt bra.
Rent allmÀnt under Ären, Àr det nÄgra sÀrskilda sÀndningar du minns av just den anledningen? I samband med nÄgon kris eller vad det kan vara?
â Jag har tĂ€nkt mycket pĂ„ det dĂ€râŠibland har jag kĂ€nt att jag inte haft ett riktigt jobb, man bara leker. Men nĂ€r nĂ„got stort hĂ€nderâŠdĂ„ kommer den dĂ€r nerven, dĂ„ fĂ„r man en roll.
Som inför pandemin, han var inne pĂ„ att sluta redan dĂ„. Men sĂ„ lamslogs landet, ja, vĂ€rlden, och radion blev en viktig informationsbĂ€rareâŠjournalisten i honom vaknade, som den gör för alla oss inom media nĂ€r lĂ€get Ă€r skarpt.
â Och att vara brandman om det aldrig brinner, det kan inte heller vara sĂ„ roligt, som han uttrycker det. Jag blev kvar nĂ„gra Ă„r extra.
Okej, vi tar en annan minnesvÀrd historia. Den nÀr Joakim blev blÄst i direktsÀndning och viral innan ordet ens fanns.
90-tal, morgonsĂ€ndning, ett postflyg hade under natten haft problem vid landningen pĂ„ Visby flygplats, âdet mĂ„ste jag göra nĂ„got pĂ„!ââŠsĂ„ han lyckades i ottan fĂ„ tag i den fastlandsboende piloten för en telefonintervju.
â Jag frĂ„gade om landningen, âdet mĂ„ste varit omtumlande?ââŠmen han drog pĂ„ om att han en gĂ„ng landat en jumbo pĂ„ AtlantenâŠdet blev bara mer och mer osannolikt dĂ€r i direktsĂ€ndning!
LĂ„ng var intervjun, flera minuterâŠoch sedan dess Ă€r det en klassiker i radiohuset.
För inte var âpilotenâ pilot, han hade samma namn men var en vanlig kille som fyllde 30 den dagen och var övertygad om att hans polare drev med honom.
â Det dĂ€r har jag funderat pĂ„ i efterhand. Jag förstod ju med tiden att han bluffade, men vad kunde jag gjort annorlunda? Man kan inte i direktsĂ€ndning hĂ€vda att vederbörande hittar pĂ„. SĂ€rskilt inte nĂ€r det var jag som ringt upp honom.
Förresten, den dÀr "piloten" Àr inte den enda Joakim ringt i arla morgonstund. MÄnga Àr de morgonsÀndningar han genomfört och en del har fÄtt nog av att bli vÀckta.
NÀr Ainbusk var som störst skaffade Marie Nilsson Lind hemligt nummer "för att inte à strand ska ringa sÄ himla tidigt".
Har hon berÀttat. FörlÄt, Marie, för att jag förtÀljer detta. Men lite roligt Àr det.
Ett lĂ„ngt hĂ€rligt radioliv har han haft, intervjuat hög och lĂ„g, kĂ€ndisar och âvanligt folkâ. Det sistnĂ€mnda allra mest inspirerande.
FrÄn grammofoner, LP-skivor, rullband och Nagra-bandspelare som förstörde ryggen pÄ folk till dagens digitalteknik och de nya likriktade format som inte tillÄter lÀngre intervjuer och sparsamt med lokal musik.
Om du höjer blicken, Joakim. Vad förvÄnas du av i tillvaron i dag?
Han funderar en stund, han pratar inte alltid, tycker om tystnad och ensamhet emellanÄt, sÀger sÄ:
â VĂ„r förmĂ„ga att stĂ€nga av all skit runt om oss. Jaha, en skjutning till. Kriget i Ukraina, klimathotet. Det hĂ„ller inte som vi lever i dag. Men vi stĂ€nger av, jag ocksĂ„. Det Ă€r vĂ€l en överlevnadsinstinkt.
Vad skulle vi göra, menar du?
â Jag vet inteâŠmen jag kan förvĂ„nas över att vĂ€rldsledarna inte tar det mer pĂ„ allvar. De borde reagera hĂ„rdare. Men vad kan jag göra? Sortera sopornaâŠoch sedan ta bilen till Ă„tervinningen. Vad har jag vunnit med det?
NÀr jag gjorde en lÀngre intervju med dig för drygt tio Är sedan sade du, pÄ min frÄga, att din senaste insikt var att tiden gÄr sÄ fort. Hur kÀnner du i dag?
â Att Ă„ldern i sig inte spelar nĂ„gon roll, det Ă€r hur man mĂ„r och just nu mĂ„r jag bra. Men visst gĂ„r det fort, Ă€ldste sonen Basse fyllde 40 hĂ€rom veckanâŠdet var ju sĂ„ gammalt sĂ„ det fanns inte.
Han kÀnner, sÀger han, att han har sÄ mycket kvar att vilja göra. Inte minst med sin musik, den som följt honom genom livet som under lÄnga tider tvingats stÄ pÄ vÀnt.
Om somrarna underhĂ„ller han med Krogkvartetten â med röst och gitarr â och han hoppas fĂ„ Ă€n mer tid med musiken hĂ€dan efter.
Att vara radio-Joakim Àr din identitet, vem blir du nu, tror du?
â Ibland tĂ€nker jag att det blir tomt. Men Ă„ andra sidan: Inget nytt kan börja om man har kvar det gamla. Jag kommer att sakna att vara med nĂ€r och dĂ€r det hĂ€nder, att kunna ringa upp vem som helst om vad som helstâŠmen vi fĂ„r se hur det blir.
Han kan ju, som sagt, alltid gunla. Det Ă€r ett nytt verb etablerat pĂ„ P4-stationen. Detta efter medarbetaren Gunnel Wallin â hon som i sjĂ€lva verket var 26 â som trots mĂ„nga försök att gĂ„ i pension fortsĂ€tter att dyka upp i etern.
â Det kan kanske vara kul, att hoppa in nĂ„gon gĂ„ng nĂ€r det inte blir ett krav. Jag vet inte om man borde ha applĂ„der eller att nĂ„gon sĂ€ger Ă„t mig att jag Ă€r dum i huvudet. Jag menar, nĂ€stan 47 Ă„r!