Joakim Åstrand, Tommy Wahlgren och André Lahovary, mångåriga arbetskamrater på P4-kanalen. Så klart återförenades de under onsdagens hyllningar efter Åstrands nära 47 år på radion.
DU&JAG
Han är ett definitivt inslag i den gotländska ljudbilden, farbror Joakim. Han har ju blivit just farbror. 67 år och inom kort pensionär.
Formellt sker det vid årsskiftet, men sista sändningen är redan gjord i samband med onsdagens förmiddagsprogram, under vilket han hyllades varmt av nutida och forna kollegor. En av hans drygt 6 000 sändningar i P4 Gotland, det har han räknat ut.
Fast vem vet, kanske är det inte helt över, det är möjligt att han gunlar, vi kommer till vad det innebär.
Men, även om det finns ett visst vemod i att en era tar slut finns det annat som känns fint:
– Nu kan jag äntligen börja säga ja till saker. Det har inte alltid gått som anställd inom public service. Och jag kan säga vad jag tycker!
Jaha. Vad tycker du, då?
– Ja, du…det är många gånger jag känt att jag velat slå näven i bordet men alltid tvingats lägga band på mig. Men jag är som sagt ännu anställd, återkom efter årsskiftet får du veta!
Joakim Åstrand i radiostudion under sin sista sändning då han åter och äntligen fick stärka sig med kranvatten.
Vi ska ta oss in i de radioaktiva åren, till glädje, sorg, uppfinningsrikedom och en rejäl blåsning men allra först tar vi en fika på S:t Hans konditori i Visby innerstad.
Det var där han växte upp som yngst av fyra syskon. Bara en av dem är i livet idag, Anita. Kristina och Mikael är båda borta.
Pappa Tage var konditor och musiker, kom till Gotland för att spela och träffade mamma Ulla på en dansbana och blev kvar. Det rådde världskrig men 1943 köpte de verkligen kaféet vid S:t Hansplan vilket de drev till 1969.
Det kom att bli en uppväxt med socker på för lille Joakim som var 13 när det såldes.
– En underbar tid, verkligen. Ljudet av klirrande kaffekoppar och gråsparvsång tar mig ännu dit på en sekund. Ibland har jag tänkt att jag ska öppna ett litet kafé…men nej, så blir det inte.
Krogkvartetten riggade upp i P4 Gotlands studio när Joakim Åstrand skulle överraskas. Janne Bertholdsson, Kenneth Waerquist, Rune Gardell och längst bak, vi trummorna, Tommy Broström.
Vägen till radion gick via musiken. Pappa entusiasmerade barnen att spela, huset var stort, de hade var sitt rum, mamma gick i taket och tyckte att de någon gång kunde spela tillsammans samtidigt och syskonen retade lill-Joakim för att han aldrig lärde sig läsa noter.
Däremot spelade han tidigt i band, som knattebandet River Boys där han lirade trummor och som inte minst inspirerade några år yngre tjejgruppen Dream Girls att satsa.
…och när han var 17, i tidigt 70-tal, ringde Clas Edmark och undrade om han ville bli batterist i dansbandet Classes.
– Vilken grej. Det tog kanske emot lite för en som gillade Jimi Hendrix och Deep Purple, men ändå, helheten var ju kanon!
För de reste runt i riket, lirade 60- och 70-talspop och Lasse Berghagen-skrivna och Svensktoppsplacerade ”Blad faller tyst som tårar” och såg folk på golvet dansa sig såväl samman som isär.
Redan tidigare hade dock radion fångat honom när han via nålen över displayen reste runt jorden, pejlade in Radio Luxemburg och översköljdes av fascination.
Så han sökte pryo-plats på Gotlands Radio, som det hette då. Fick två veckor när han gick i åttan.
Tommy Wahlgren, då reporter på radion, lät meddela att…
– …om du är intresserad så tror jag inte det tar så många år innan vi får lokalradio i hela landet, minns Joakim.
Så rätt han hade.
1977 fick Gotland sin egen kanal och Joakim fick påhugg som tekniker, tekniken hade han med sig från såväl musiken som gymnasiestudierna. 1980 började han sedan som journalist, via utbildning på DI, Dramatiska institutet.
Radio Gotland vid starten 1977 Övre raden från vänster: Henry Larsson, Gunnel Wallin, Tommy Lundberg, Mats Andersson, Ulf Rönnhed, Kjell Guy och Tommy Wahlgren. Nedre raden: Henrik Wallenius, Thomas Gottfridsson, Björn Carlsson, Lennart Gårdinger och Clary Winberg
Så länge sedan nu, en helt annan tid. Han var dryga 20, kom i hårsvall och märkeskläder efter några år i dansbandsbranschen och möttes av vänsterströmningar, groddar och nässelsoppa, Nationalteatern och facklig kamp om lönerna.
– Jag tänkte ”hur ska jag stå ut!”. Inslängd bland en massa vuxna människor, Gunnel Wallin var säkert 27, 28 år. Och vadå högre lön? Där kunde man ju jobba gratis!
Sex år fick det blir, tänkte han. Inte mer.
Men så blev det som det blev…i nästan ett halvt sekel har han irriterat gotlänningarna med sitt munläder. Så finns de som tycker. Det finns än fler som älskar honom och kommer att sakna hans personliga tilltal.
Alltid påläst och så noggrant förberedd det går, från de tidiga åren fram till nu. Det har kunnat framstå annorlunda, men icke.
– Jag lärde mig knepet av Lennart Gårdinger. Han sa ”läs på så mycket du hinner, gör research, skriv manus…och sedan slänger du manuset och går in i studion”. Så tänker jag än i dag. Det handlar om respekt för lyssnarna och de som låter sig intervjuas.
Efter så många sändningar…känner du fortfarande en nerv i studion?
– Nej, inte på det sättet. Men drivkraften att ständigt bli bättre finns kvar. Att vara närvarande, så koncentrerad som möjligt och komma in i ett flow…ibland händer det, då är det bara att åka med.
Är du själv en radiolyssnare?
– Till viss del. Jag lyssnar gärna på P1 och fascineras av hur andra programledare arbetar, hur de klarar en lurig intervju. Det är väl en yrkesskada, förstås.
Gunnel Wallin var en av de riktigt gamla på stationen när Joakim började. Hela 26 år.
Vi ska komma till vem han tror att han blir när han inte längre är radio-Jocke – denna intervju görs dagen före sista sändningen – eller om han tror att han kommer att gunla.
Men först till några av de program han varit upphov till genom åren. Han fick tidigt den fria rollen av Tommy Wahlgren. ”Hitta på programidéer” sade Tommy. Då gjorde han det.
Som dessa tre:
”Fredagsmixen” redan efter något år, vilken Joakim rattade tillsammans med André Lahovary. Det kom att bli starten på helgen för de radiolyssnande gotlänningarna. Artistintervjuer, musik och mycket bus.
Efter sändningen brukade de dricka rödvin och en gång spelade de in på fyllan. Tommy Wahlgren rusade in i studion; "Är ni fulla, grabbar!?".
– Vi hade haft julfest och tyckte det var en utmärkt idé. Vi höll på hela natten. Men när det sändes var vi nyktra och körde bara bandet.
Programmet innehöll bland annat rubriken ”Trio i topp” dit lokala musiker kunde skicka in kassetter vilka sedan röstades fram till veckans tre.
– Jag ska inte säga att Ainbusk och Susanne Alfvengren inte blivit något utan ”Trio i topp”, det hade de så klart, men de var med där och fick en skjuts.
Joakim Åstrand och André Lahovary blev ett radioradarpar när de sände programmet "Fredagsmixen" på 1980-talet.
”Radiorevyn” som gjordes tillsammans med en annan P4 Gotland veteran som alltjämt hörs i etern då och då: Owe Järlö.
Här var allting möjligt, Joakim skakar på huvudet, minns hur Owe i sändning gick till matbutiker, plockade ihop varor på ett band…lyssnarna fick gissa priset, närmast vann matkassen.
– Va? Det där skulle aldrig gå att göra i radio i dag!?
”Flaggan i topp” där socken efter socken besöktes, varje program inleddes i kyrktornet där en guide berättade om omgivningarna.
Lyssnarna fick sedan ringa in och tipsa vilka i socknen som borde besökas. Ofta bjöds teamet på Gotlandsdricke, så pass ofta att polischefen till slut ringde upp och hörde sig för; ”Ni dricker väl inte innan ni kör?”. Och nej, det gjorde de inte.
Programmet kom sedan att byta namn till ”Gotland runt”. Det var efter den 28 september 1994, den natt då passagerarfärjan Estonia gick till botten i Östersjön.
Joakim tänker tillbaka, ja, säger han ”där borde vi gjort annorlunda och det skulle varit mer styrning från chefshåll”.
…för programmet sändes verkligen, ”Flaggan i topp” när nationen var i sorg. Det är ett minne som gnager.
– Vi var i Lummelunda den dagen, jag har för mig vi intervjuade någon präst för att inte bara gå på som vanligt. Nej, det där var inte särskilt bra.
Två av P4 Gotlands största profiler: Joakim Åstrand och Owe Järlö.
Rent allmänt under åren, är det några särskilda sändningar du minns av just den anledningen? I samband med någon kris eller vad det kan vara?
– Jag har tänkt mycket på det där…ibland har jag känt att jag inte haft ett riktigt jobb, man bara leker. Men när något stort händer…då kommer den där nerven, då får man en roll.
Som inför pandemin, han var inne på att sluta redan då. Men så lamslogs landet, ja, världen, och radion blev en viktig informationsbärare…journalisten i honom vaknade, som den gör för alla oss inom media när läget är skarpt.
– Och att vara brandman om det aldrig brinner, det kan inte heller vara så roligt, som han uttrycker det. Jag blev kvar några år extra.
Nja, någon digitalteknik var det inte tal om när Joakim Åstrand började på radion.
Okej, vi tar en annan minnesvärd historia. Den när Joakim blev blåst i direktsändning och viral innan ordet ens fanns.
90-tal, morgonsändning, ett postflyg hade under natten haft problem vid landningen på Visby flygplats, ”det måste jag göra något på!”…så han lyckades i ottan få tag i den fastlandsboende piloten för en telefonintervju.
– Jag frågade om landningen, ”det måste varit omtumlande?”…men han drog på om att han en gång landat en jumbo på Atlanten…det blev bara mer och mer osannolikt där i direktsändning!
Lång var intervjun, flera minuter…och sedan dess är det en klassiker i radiohuset.
För inte var ”piloten” pilot, han hade samma namn men var en vanlig kille som fyllde 30 den dagen och var övertygad om att hans polare drev med honom.
– Det där har jag funderat på i efterhand. Jag förstod ju med tiden att han bluffade, men vad kunde jag gjort annorlunda? Man kan inte i direktsändning hävda att vederbörande hittar på. Särskilt inte när det var jag som ringt upp honom.
Joakim Åstrand startade "Fredagsmixen" tillsammans med André Lahovary. Det blev starten på helgen för många radiolyssnande gotlänningar.
Förresten, den där "piloten" är inte den enda Joakim ringt i arla morgonstund. Många är de morgonsändningar han genomfört och en del har fått nog av att bli väckta.
När Ainbusk var som störst skaffade Marie Nilsson Lind hemligt nummer "för att inte Åstrand ska ringa så himla tidigt".
Har hon berättat. Förlåt, Marie, för att jag förtäljer detta. Men lite roligt är det.
Ett långt härligt radioliv har han haft, intervjuat hög och låg, kändisar och ”vanligt folk”. Det sistnämnda allra mest inspirerande.
Från grammofoner, LP-skivor, rullband och Nagra-bandspelare som förstörde ryggen på folk till dagens digitalteknik och de nya likriktade format som inte tillåter längre intervjuer och sparsamt med lokal musik.
Om du höjer blicken, Joakim. Vad förvånas du av i tillvaron i dag?
Han funderar en stund, han pratar inte alltid, tycker om tystnad och ensamhet emellanåt, säger så:
– Vår förmåga att stänga av all skit runt om oss. Jaha, en skjutning till. Kriget i Ukraina, klimathotet. Det håller inte som vi lever i dag. Men vi stänger av, jag också. Det är väl en överlevnadsinstinkt.
Vad skulle vi göra, menar du?
– Jag vet inte…men jag kan förvånas över att världsledarna inte tar det mer på allvar. De borde reagera hårdare. Men vad kan jag göra? Sortera soporna…och sedan ta bilen till återvinningen. Vad har jag vunnit med det?
När jag gjorde en längre intervju med dig för drygt tio år sedan sade du, på min fråga, att din senaste insikt var att tiden går så fort. Hur känner du i dag?
– Att åldern i sig inte spelar någon roll, det är hur man mår och just nu mår jag bra. Men visst går det fort, äldste sonen Basse fyllde 40 härom veckan…det var ju så gammalt så det fanns inte.
DU&JAG, Joakim Åstrand.
Han känner, säger han, att han har så mycket kvar att vilja göra. Inte minst med sin musik, den som följt honom genom livet som under långa tider tvingats stå på vänt.
Om somrarna underhåller han med Krogkvartetten – med röst och gitarr – och han hoppas få än mer tid med musiken hädan efter.
Att vara radio-Joakim är din identitet, vem blir du nu, tror du?
– Ibland tänker jag att det blir tomt. Men å andra sidan: Inget nytt kan börja om man har kvar det gamla. Jag kommer att sakna att vara med när och där det händer, att kunna ringa upp vem som helst om vad som helst…men vi får se hur det blir.
Han kan ju, som sagt, alltid gunla. Det är ett nytt verb etablerat på P4-stationen. Detta efter medarbetaren Gunnel Wallin – hon som i själva verket var 26 – som trots många försök att gå i pension fortsätter att dyka upp i etern.
– Det kan kanske vara kul, att hoppa in någon gång när det inte blir ett krav. Jag vet inte om man borde ha applåder eller att någon säger åt mig att jag är dum i huvudet. Jag menar, nästan 47 år!