DU&JAG
Det finns så många sidor av varje människa, alla lika sanna beroende på sitt sammanhang.
Som Mimmi Skog, en människa i världen. Eller mer precist: I Klintehamn, med 4000 kvadratmeter tomt där hon låtit odlingsintresset blomstra.
Och, som hon säger när januari just tagit fart:
– Undrar om det inte är dags att börja gro fröer, jag är så otålig. Jag vill att våren ska komma nu!
Där har vi en Mimmi, men det finns fler:
• Yrkeskvinnan, biologen och handläggaren på Naturvårdsverket, med examen i såväl marinbiologi som ekotoxologi.
• Rockstjärnan, trummisen i kritikerrosade indiebandet Pascal.
Gemensamt för alla dessa delar är att de förstås har ett och samma ursprung. En barndom och uppväxt som Mimmi aldrig talat särskilt mycket om offentligt. Inte öppenhjärtigt och nära, inte förrän nu.
– Jag känner att det här är ett sätt att bearbeta skammen över min barndom. Det är så stigmatiserat kring missbruk och psykisk ohälsa, men det var i den miljön jag växte upp och det är det jag måste förhålla mig till.
Vi ska ta oss dit, förstås. Till otryggheten men också till den där tavlan som mormor målade när Mimmi var barn, den som än i dag rör känslorna på djupet.
2004 bildades punkiga indierockbandet Pascal, i det hus som nu hyser Uppsala universitet Campus Gotland. Mimmi från gästrikiska Sandviken och Manuela De Gouveia från Slite, just återflyttad till ön för att biologistudierna lockade.
De fick en omedelbar och för båda livsförändrande kontakt.
Mimmi minns det som igår:
– Vi var ute på en exkursion och en Pink Floyd-skiva föll ur min väska, vi började prata musik och fann varandra direkt.
Manuela kände Isak Sundström som gick på konstskola, var aktiv i det gotländska musiklivet och plötsligt hade de bildat ett band, de tre. Gitarr, bas och trummor.
Det kom att bli ett rejält genomslag redan från start. Debutalbumet ”Förbi fabriken” (2006) och inte minst uppföljaren ”Galgberget” (2008) hyllades unisont inte bara i musikpress. I DN fick den exempelvis högsta betyg; "5".
– Helt galet, jag fattade ingenting. Vi hade inte sökt någon extern bekräftelse, hade inga rockstjärnedrömmar, det bara hände. Jag menar…helsidor i DN och Svenskan, alla turnéer sedan, saker som de flesta aldrig får vara med om.
Jag lyssnade på senaste albumet ”Fuck Like a Beast” inför den här intervjun…du slår rätt hårt emellanåt. Vad är det du får ur dig när du sitter bakom trummorna?
– Vi gör ju musik som känns, då blir det så. Isak uppmuntrade i början att ”spela på allt”, det finns en låt på första plattan, ”Dö inte nu”, då gör jag verkligen det. Slår på precis allt! Det är ett bra sätt att få ur sig saker. Det gäller även texter, i många låtar finns spår av vad jag varit med om. Det är ett sätt att bearbeta.
Hon bor alltså i Klintehamn, Mimmi. 2017 återvände hon till Gotland efter tio år i Stockholm där hon också slutförde sina biologistudier.
Det är lugnet och ron på Gotland hon vill åt.
Hon drar upp ärmen och visar sin relativt nygjorda tatuering, hennes enda. Ett vuxet statement: ”Lugn o ro”.
Hon har haft nog av det andra genom åren; otryggheten, ångesten, kaoset så nära inpå.
Efter någon dags funderande återkom hon med ett ”ja” till att låta sig intervjuas om den tid som format henne som människa.
Som en bearbetning av sorgen och skammen av att det var som det var. Den skam hon naturligtvis inte har någon anledning att känna, det vet hon. Men hon bär den ändå.
Mimmi, liksom hennes två år yngre lillasyster Josefin, föddes i Göteborg men när hon var fyra skilde sig föräldrarna.
Hon berättar, där vi sitter bland böckerna i Almedalsbiblioteket, om en rotlös och ångestdriven mor oförmögen att sätta andra människors behov först. Åtminstone är det så hon upplevde, och upplever, det.
Vid separationen tog mamma sina döttrar och drog, till Gästrikland där hon hade sitt ursprung. Pappan blev kvar, orkeslös.
– Han fanns sedan bara i periferin. Man kan kanske säga att han övergav oss, men det är inte så enkelt. Jag tänker att han helt enkelt inte orkade kämpa.
Pappan hade sina egna problem och kom att döva hålet efter skilsmässan med än mer alkohol. Han löste de flesta problem på det sättet, säger Mimmi. Mer alkohol och kvinnor som kom och gick.
Under många år hade hon ingen kontakt med sin far, dock närmade de sig varandra innan han för drygt tre år sedan gick bort i cancer.
Hon tänker att det var viktigt för dem båda:
– Han fick väl ett uppvaknande. Under så många år var han inte närvarande, men jag fick där på slutet ändå en förståelse för vad som hänt och kunde se det lite grand från hans håll.
Pappan var ett stort Elvis Presley- fan och kvällen före hans bortgång tillägnade Pascal honom låten ”Min enda vän är Elvis” vid en spelning i Stockholm.
– Jag hoppades att han skulle klara den natten och det gjorde han. Jag tog ett flyg till Göteborg på morgonen och natten efter det dog han på sitt hospice. Jag tror han väntade på mig, säger Mimmi.
Utan närvaro av sin far hamnade de både småsystrarna i ett ångestridet hem på en mindre ort i Gästrikland. Mimmi upplever att mamman aldrig knöt an till sina barn eller hade förståelse för deras behov.
Med tiden lämnades de vind för våg. Ofta själva hemma, nyligen blivna tonåringar. Ibland flera dagar.
– På ett sätt känns det som att även jag övergav min syster. Jag förde min egen kamp för att överleva. Jag har alltid haft dåligt samvete för det.
Hon pratar med svag röst, tystnar ofta under sin berättelse. Ögonen glänser när känslorna når ytan. Hon skakar lätt på huvudet:
– Och sedan lämnade hon bort oss…det är helt obegripligt. För mig som har en fyraårig älskad dotter nu är det verkligen helt obegripligt.
För så var det. Mimmi var 16 när hon hamnade hos fosterfamilj i Hudiksvall, syster Josefin var 14 och togs om hand i en annan familj.
Då hade det redan börjat gå utför. Systern skar sig i armarna, dövade sig med Alvedon, tio, tolv om dagen; ”de är smärtstillande även för själen” som hon uttryckte det. 14 år gammal försökte hon ta sitt liv.
Att vara 16, i den ålder man börjar bli sig själv, så att säga, och lämnas bort…vad gjorde det med dig?
– Jag vet inte…på ett sätt var det en lättnad att komma hemifrån, till en plats där det var ordning. Men det är en sorg också, förstås, att familjen inte gick att hålla ihop. Och att känna sig oönskad av sin egen mamma…
Mimmi berättar om samhörigheten då syskonen var små men hur de sedan gled isär. Ju äldre systern blev, desto mer eskalerade hennes missbruk, även hon härjad av rotlöshet och svår ångest.
När Josefin skulle fylla 30 var livet över. Det är tio år sedan nu.
– Det var mormor som ringde och berättade. Jag hörde direkt på rösten att det var något hemskt hänt. Hon hittades i badkaret, jag väljer att tro att det var en olyckshändelse.
Än i dag har Mimmi dåligt samvete för att hon inte kunde rädda sin syster. De var av samma blod, hon hade velat göra det, hon försökte…
…men ibland pallade hon bara inte. Systern var inte mottaglig. Samtidigt fanns den där lillasystern kvar inom henne, hon som ibland tittade fram:
– Hon kunde ringa ibland och jag hörde att hon var rädd, så rädd. Hon levde så utsatt. Men det gick aldrig riktigt att komma innanför hennes skal och…sedan var det för sent.
Hon tänker på sin syster, hur hon blev och var. Men ända in till slutet var hon trots allt, precis som alla andra i samma situation, en människa; någons dotter, någons syster, någons vän.
– Och det där är så viktigt att aldrig glömma. Alla de vi ser som det av någon anledning gått snett för är någons anhörig och också någons stora sorg.
Men var blev hon själv av i allt det här? Jag ställer den frågan:
Var hittade du din väg?
Hon säger att hon nog alltid haft förmågan att tänka framåt och se konsekvenser.
– Jag blev den duktiga flickan, jag fick ta den rollen. Och i gymnasiet träffade jag vänner som jag ännu har kvar som visade mig att det finns något annat.
Hon fann helt enkelt sin väg i studierna. Efter gymnasiet alltså biologistudier. Det intresset har alltid funnits, tidigt ville hon rädda planeten. Hon minns en burkinsamlingstävling i småskolan som hennes klass vann och belönades med ett abstrakt förstapris: en fotbollsplan regnskog i Amazonas.
Ju äldre hon blev, desto mer viktigt att bygga sitt liv och sin självständighet:
– Jag hade ingen att falla tillbaka på utan stod ganska ensam, men om jag tar makten över mitt eget liv kan ingen göra mig illa. Det förstod jag tidigt.
Och här är hon – snabbt marscherat – i dag. Högutbildad biolog, rockstjärna, älskvärd mamma och sambo, allt på det torra.
Eller…kanske har det inte varit så enkelt.
Jag frågar om hon är överraskad av att hon lyckades komma igenom allt så bra som hon gjort och hon svarar att det är dubbelt. Jo, hon lever ett ordnat liv men spår av det turbulenta finns kvar inom henne.
Hennes strategi att vara den duktiga flickan – ”tyst, duktig och snäll” som hon uttrycker det – har också fått andra följder.
– Jag tänker att trauman kan gå i arv. Bakåt i släkten har det funnits många otrygga relationer, människor som haft svårt att knyta an…
…och det spillde en tid över även på henne själv, det ser hon i efterhand.
Otryggheten var den enda trygghet hon kände till, därför sökte hon sig dit, även i vuxen ålder. Den snälla flickan skulle rädda de som var på glid och hamnade i – och kanske omedvetet sökte sig till – flera destruktiva förhållanden.
För att du ville rädda dem?
– Ja, till hundra procent var det så.
Men hon är förbi det där nu, säger hon. Lika mycket hundra procent även det. Det står som sagt ”Lugn o ro” på armen och om sommaren växer morötter, jordgubbar, dill och potatis i hennes trädgård.
Den där lilla tjejen du var en gång i tiden, finns hon kvar inom dig?
Det gör hon, säger hon. Ögonen fuktas igen, hennes röst brister när hon berättar om den tavla hennes mormor målat, mormor som betydde så mycket. Tavlan som nu till slut hänger på Mimmis vägg.
Hon fyllde kanske tolv, det var på sommaren, avbildad vid en frukostbricka:
– Jag har alltid tyckt mina ögon är så sorgsna på den bilden, därför har jag inte velat se den. Men nu sitter den uppe för att jag vill kunna säga till den där flickan att ”det kommer att ordna sig, allt kommer att bli bra”.
Har det blivit bra?
– Ja…alla kämpar väl på med sitt, men ja. Det har blivit bra.
Inte minst har dottern lyst upp tillvaron. Mimmi var lite rädd för vad som skulle finnas inom henne, skulle även hon bli en hänsynslös mamma? Men nej, hon blir inte arg när hon väcks om natten, som hennes egen mamma kunde bli.
Hon skrattar när hon berättar:
– Det som övertygade mig var när jag besökte en vän för några år sedan. Jag sov bredvid hennes dotters rum och vaknade av snyft. Hon hade kissat i sängen, var ledsen och gick i sömnen. Jag tröstade henne, bytte lakan och allt sådant mitt i natten…då förstod jag att jag nog är tillräckligt empatisk.
I dag har Mimmi och hennes mamma bättre kontakt, de hörs ibland, ses. Förhoppningen är att hon ska bli betydligt bättre som mormor. Och sådant är ju inte ovanligt, att det så att säga hoppas över en generation.
Finns även fosterfamiljen kvar i ditt liv?
– Det där är också dubbelt. De var kärleksfulla, kreativa och lite galna. Men samtidigt, och det här har jag aldrig pratat om tidigare, samtidigt fick jag så många gånger höra att jag var känslomässigt störd och inte skulle klara mig i livet. Så ofta att jag till slut började ta det för en sanning!
Men sant var det ju inte. Det som höll henne uppe och lotsade henne ut i livet var hennes vänner. I dag har hon endast sporadisk kontakt med fosterfamiljen. Vill inte dit igen i känslan, håller det på avstånd.
Låt oss avsluta med ytterligare lite Pascal. 2021 kom senaste albumet ”Fuck like a Beast” men för närvarande ligger bandet lågt.
Sannolikt blir det mer musik framöver för de tre är som en familj. Och bandet har också verkligen varit del i att ge Mimmi en stabil grund.
Hon har också börjat musicera med Jonas Moberg och Fia Nordström i elctronica-projektet Traces of Men. Men mest är hon, när hon inte arbetar, mamma.
Något bättre kan hon inte tänka sig, säger hon.
Och nu då, Mimmi? När du berättat om det du varit igenom?
– Det känns bra, jag tror jag behöver det, det är del av bearbetningen av allt som varit.