Joakim Engström i Pärlans tröja 2006.
Vi träffas i hemmet på Tunstigen i södra Visby.
– Farsan trodde inte alls på mig i början. ”Den grabben blir aldrig någon bra kastare” sa han.
Orsaken: Joakim fick ingen ordentlig snurr på varpan, det är ju liksom en förutsättning för att lyckas i sporten. Tekniken saknades alltså i de riktigt unga åren.
Men det där kom Jocke ganska snabbt underfund med och sen radade han upp SM och DM på löpande band. Och tekniken blev till och med Jockes absoluta styrka!
– Fanns ingen som hade en lika fulländad teknik som Jocke, påstår Göran Fransson som var med och vann två SM-titlar i lag (Roma IF) tillsammans med honom. Jocke hade dessutom en jävla vinnarskalle, var otroligt fokuserad när det kom till de stora tävlingarna och kunde dessutom toppa formen till rätt tillfälle.
Som om inte detta med varpa vore nog, karriären i bowling är också mycket imponerande där han till och med fick dra på sig den blågula landslagsdressen. Vilken idrottskille!
Men vi börjar med varpan. Jocke gjorde allt för att komma i form tidigt på våren.
– Så fort snön smälte började jag kasta hemma på gården. Farsan fick laga gräsmattan gång på gång, fylla i hålen jag lämnat efter mig.
Jocke tränade ofta på egen hand. Och hade sina knep.
– Jag placerade en varpa nära pinnen och låtsades som om den tillhörde en motståndare. Sen kastade jag och försökte komma närmare eller slå bort den varpan. Tänkte att det stod 11–11 i en SM-final.
Ja, så där höll han på och det gav resultat redan som 16-åring – totalt åtta guld i junior-SM i par, centimeter och lagkulan åren 1988 och 1989. Klubben var IF Varpa.
– Dock lite synd att jag som junior inte fick vinna den individuella kulan som var min favoritgren.
I lagkulan och lagcentimeter var Mats Karlsson och Roger Franzén lagkamrater och titlarna i par bärgades båda åren tillsammans med yngre systern Frida, idag verksamhetschef på Friskis och Svettis i Visby.
Dags så att möta de stora pojkarna i SM, samtidigt som han bytte IF Varpa mot Roma IF.
– Jag behövde en nytändning, förklarar han klubbytet
Totalt blev det nio SM-guld för seniorer – tre 1994, tre 1997 och tre 1998. Alla tre åren i par med Åsa Wiberg. Övriga sex SM guld fördelades så här enligt Göran Fransson som har koll på statistiken:
1994: Individuell kula och lagcentimeter med Henric Lawergren och Börje Lyander.
1997: Individuell centimeter och lagkula med Börje Lyander och Göran Fransson.
1998: Individuell kula och lagkula med Börje Lyander och Göran Fransson.
– Allra roligast var 1994 i Stånga då jag vann den individuella kulan som hela tiden var mitt mål. Jag lyckades besegra Sven Gillerfors, Banda, i finalen efter tiebreak som vi hade på den tiden.
Vad gjorde dig till en vinnare?
– Jag var nog rätt bra i avgörande lägen och kastade bättre när det var tufft motstånd. Mot sämre motstånd var jag inte så inspirerad och motiverad.
Men det finns också en sport som kom att konkurrera ut varpan – bowling!
– Det började redan när jag valde bowlingen som fritt valt ämne på Solberga när jag var 13 år. Blev helt såld, det var så fantastiskt roligt.
I IK Pärlan – och även i några andra mindre klubbar – kom Jocke att utvecklas till en av öns främsta klotrullare med ett individuellt DM-tecken, flera andraplatser och massor lagguld på meritlistan.
Nationellt nådde Jocke fina placeringar på junior-SM.
– Var som bäst fyra eller femma vill jag minnas.
Det gjorde att han togs ut i juniorlandslaget och fick resa till junior-EM i München där det blev en bronsmedalj i femmannalaget.
– Men jag spelade riktigt dåligt där i München, klarade inte oljan på banorna.
Jocke fick också representera Sverige i ett inofficiellt Nordiskt Mästerskap för U23:are.
– Jag vann singel, 3-manna och i mixed. Synd bara att det var ett inofficiellt mästerskap.
Han drar sig också till minnes när svenska landslaget var i Visby på träningsläger inför ett VM där också tävling ingick mot öns bästa.
– Jag hade bäst snitt av alla, säger Jocke med viss stolthet i rösten.
Men det var ändå seriespelet i IK Pärlan som var dominerande inslag för Jocke Engström. År efter år tillhörde han topparna i laget.
Var nu lite självkritisk, din största svaghet?
– När jag nått en framgång var jag dålig på att sätta upp nya mål. Att sträva efter något bättre är alltid viktigt.
Vi har nämnt varpa och bowling. Men det kunde också ha blivit skidåkning. Mamma Madeleine (Östergren, Fårö) var en framstående skidåkare. Ja, hela familjen Östergren behärskade den sporten.
– Jag vann faktiskt ett par ungdoms-DM. Men kände inte alls för den sporten.
Han har istället hållit kvar vid bowlingen. Dock inte som aktiv. Men uppemot tio timmar i veckan finns han i Visby bowlinghall Uncle Joes.
– Jag köper klot och borrar så att de passar köparen. Tjänar inte särskilt mycket, det är istället ett sätt för mig att betala tillbaka till sporten.
Efter alla dina framgångar, du borde väl vara en bra tränare?
– Nej, inte alls. Visst kan jag ge lite råd, men jag är inte tillräckligt pedagogisk. Har svårt att lära ut till andra.
Hur är det med återväxten i den gotländska bowlingen?
– Stånga och Rosen har riktigt bra ungdomsverksamhet, i Pärlan är det lite sämre med återväxten.
Alla börjar ju numera spela padel, du också?
– Min fru har börjat, men själv tycker jag inte att det är så roligt.