När innebandyspelaren Ebba Bognesand berättade om sina panikattacker och självmordstankar för Helagotland.se blev hon samtidigt en av få gotländska toppidrottare som pratat öppet om psykisk ohälsa. Men hon är knappast ensam om sina problem.
Mental ohälsa är ingenting som idrottare gärna vill prata om eftersom det ses som en svaghet, och idrottare ska inte vara svaga. Elitidrottare är generellt mer prestationsinriktade och drivna av yttre motivationsfaktorer som resultat och medaljer, och lägger mindre vikt än andra vid att prata om hur de mår och vad som pågår inombords.
Medan idrottarnas fysiska status är föremål för återkommande mätningar från tränare, fysioterapeuter och läkare så har den psykiska funktionsförmågan fått liten uppmärksamhet. När det gäller att ta reda på vad som krånglar med handleden eller att maximera prestationen vid rätt tillfälle utforskas alla möjligheter men när det gäller nedstämdhet och ångest saknas insatser och åtgärdsplaner.
Men många lider i tystnad. Forskning visar att cirka 40 procent av elitidrottarna upplever psykisk ohälsa någon gång under karriären. Uppskattningsvis 10–20 procent av elitidrottarna har fått en diagnos för en psykiatrisk sjukdom.
Dessbättre har allt fler idrottstjärnor valt att berätta om sina mentala problem, snarare än att hålla dem för sig själva.
Japanska tennisstjärnan Naomi Osaka drog sig ur Franska öppna mästerskapet i maj – och förklarade att hon under lång tid lidit av depression.
Simone Biles, den amerikanska gymnasten som vann fyra OS-guld i Rio de Janeiro, konstaterade att "livet är mer än gymnastik", efter att hon brutit lagtävlingen under sommar-OS i Tokyo med hänsyn till sin mentala hälsa.
NHL-målvakten Robin Lehner har talat öppet om sin kamp mot missbruk och psykisk ohälsa.
Mountainbikecyklisten Jenny Rissveds, som brottats med ätstörningar och depression efter OS-guldet 2019, sade inför sommarens OS att hon lärt sig mycket om sig själv: "Det har varit mycket motgångar, men jag har vuxit enormt av det, vilket jag är tacksam för i dag.”
Idrotten har bit kvar till behövlig självrannsakan i synen på psykisk ohälsa. Men att fler och fler elitidrottare pratar om det är ett nödvändigt första steg på vägen mot att stigmat ska försvinna.