Från när Robin Eriksson låg inne på Visby lasarett.
Runt 200 tävlande fick hjälp av vården med mer eller mindre allvarliga skador i samband med årets Gotland Grand National, som anordnades sista helgen i oktober.
Den allvarligaste incidenten drabbade 34-årige värmlänningen Robin Eriksson.
Efter att ha slungats in i en tall blev Eriksson förd akut till Visby lasarett, och Helagotland pratade med honom dagen efter olyckan.
– Det var flera åkare som prioriterade bort racet för att hjälpa mig, jag blir rörd, sa han i uppmärksammad intervju.
När vi når Robin Eriksson en dryg månad senare sitter han hemma i huset i Torsby.
Hur han mår idag?
– Jag vet inte vad jag säga... Det finns så många svar på den. Jag mår bra, men det är tufft. Det är en svår skada, som jag fick av olyckan. Ja, jag sitter ju här hemma och gör inga större utsvävningar.
Tiden efter kraschen har varit tuff.
Han bröt det vänstra benet på två ställen, och har, framför allt den första tiden, fått leva med en kraftfull smärta.
– Det blev ganska omfattande. Dels har man tryckt ned en spik i hela lårbenet. En spik av titan, i hela lårbenet. Den är väl 45-50 centimeter eller något sånt. Den har de slagit i uppifrån liksom.
– Sen hade jag som sagt en fraktur på lårbenshalsen. Där fick de skruva in i höftkulan. Jag kan bara föreställa mig vad man behöver göra för att få in alla grejerna i benet, säger han om skadan.
Inledningsvis gick Eriksson på mycket smärtstillande mediciner, men det har han med tiden kunnat dra ned på. Han har fortfarande ont, men....
– Det är inte alls som det har varit. Smärtan jag hade de 2-3 första veckorna var helt... Nej, jag hade så ont. Mitt uppe i smärtan så vill sjukvården att man ska upp och belasta och röra på sig. Så dag tre efter operationen, när jag hade kommit hem till Värmland, så stod jag upp mot en gåstol och det var sjukgymnastik direkt veckan efter. Det var kryckor, rullator...
Vad säger läkarna? Kommer du att bli helt återställd?
– De kan inte svara på det till hundra procent, men jag har väldigt goda förutsättningar i och med att jag är ung och vältränad. Och jag har ju växt klart. Det hade kanske varit värre om jag vore 15, då växer ju skelettet fortfarande.
Robin Eriksson är sjukskriven, till att börja med, till den 24 december. Därefter är planen att återgå till administrativa uppgifter på sitt arbete. Han är till vardags brandman, och kan efter skadan inte gå rakt in i det operativa arbetet.
Och just det, att inte kunna vara aktiv, tar på psyket.
– Det är jättetufft. Jag blir så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen ibland. Det är verkligen en tuff bit för mig, att inte göra någonting.
Ljuspunkterna, förutom att vara med vänner och familj, är att komma hemifrån till sjukgymnastiken, eller att se på ishockey på teven.
Eriksson ”hatar” att sitta still, och försöker röra sig så mycket som möjligt för att få igång cirkulationen i benet.
– Kaminen har varit en bra grej! För då måste jag upp ibland och lägga i en vedkubbe en gång i timmen.
En annan utmaning är att han är pappa till fyra barn, med allt vad det innebär.
– Men de är otroliga, säger han. De ser ju på en, att man inte mår bra och att man har ont. Jag tror också det är bra som förälder att visa att det är okej man har ont. Jag har tre pojkar och en dotter. Dottern är 4,5 år och jag behöver inte ens be henne om grejer. Hon ställer fram skor till mig, ställer fram kryckorna, hon hjälper mig på med strumpa på benet. Så de förstår mycket mer än vad man tror.
– Men barn är barn och de leker mycket och det är lite jobbigt att vara i den miljön. Just nu har jag fullt upp med mig själv och smärta till och från. Man kanske inte har det där extra tålamodet som man kanske behöver, men detta är något övergående.
Robin under förra årets GGN.
Så här en månad efter olyckan ser han tillbaka på en minst sagt omtumlande händelse.
– Jag har haft otroligt mycket tid att tänka på det. Den första dagen efter uppvaknandet tyckte jag var läskig, innan jag visste vad som hade hänt. Men tack vare anhöriga, som jagade rätt på nyckelpersonerna som hade hjälpt mig, kunde jag få en bild av det och bearbeta det.
Var det viktigt för dig, att få veta vad som hände?
– Otroligt viktigt. Sen känner man en dragningskraft, jag skulle vilja se platsen igen.
Varför?
– Det finns ingenting som är hundra procent, inget “det här är vad som hände”. Att jag körde på den stenen eller så. Men oavsett, om jag åker tillbaka så kommer det inte se ut som det gjorde.
– Jag vill aldrig mer ligga sjukskriven så här. Fy fan, alltså.
Än idag minns han ingenting från olyckan, trots att han i efterhand fått veta att han sannolikt aldrig var medvetslös eller drabbades av en huvudskada.
– Nej, det är total blackout. Jag minns att jag var inne i depån på varv tre och att jag körde på fjärde, och jag minns att jag kände lite i vaderna. Att jag var lite trött i benen, men också att jag var pigg, att “fan vad bra det går, vad kul det är”. Men själva olyckan har jag inte en susning ifrån.
– Det kanske var smärtan som gjorde att det bara stängdes av, säger han.
Robin Eriksson säger att han inte är rädd för att sätta sig på en motorcykel igen, men vet inte om eller hur han kommer att köra eller tävla i framtiden.
Nu är fokus på att bli frisk, och innan Eriksson ska iväg på ett nytt besök hos sjukgymnasten säger han:
– Det som inte dödar, det härdar. Man tar lärdom av alla motstånd här i livet.