"Vi ville hem, landa och få en stabilitet", säger Henrik Löfkvist Jacobsson
Plötsligt var karriären över.
Flera år av kämpande, slit och smärta i ett knä som vägrade bli friskt hade tagit ut sin rätt, och för ett drygt år sen beslutade sig Henrik Löfkvist Jacobsson till slut för att skorna skulle åka upp på hyllan.
Men vad skulle han göra istället?
Det visste han inte då – men nu har livet klarnat och hittat en riktning.
– Det är ett bra liv, jag har landat och allt har sjunkit in lite, säger Henrik i ett sommarhett Visby.
Mängder av Almedalsbesökare passerar ut och in ur Österport, och snart kommer de att lämna ön.
Henrik Löfkvist Jacobsson är dock inte på besök eller på väg någon annanstans. Nej, efter fotbollskarriärens slut vände han och frun Matilda hem till Gotland igen.
– Vi ville hem, landa och få en stabilitet. Det var nio, tio år av flyttar och osäkerhet, familj långt borta... Vi kände att vi var tvungna att få en utgångspunkt. Sen hur länge det blir och var vi landar i slutändan, det vet vi inte. Men där vi är idag så är det väldigt bra.
Henrik Löfkvist Jacobsson var kämpen som genom hård träning och en outtröttlig drivkraft maxade sin talang, och det ledde till allsvenskt spel i klubbar som Dalkurd och Kalmar FF.
Han levde sin dröm och hade vigt sitt liv till fotbollen så när den där knäskadan tvingade honom att sluta endast 28 år gammal hamnade gotlänningen inledningsvis i något som kan kallas en identitetskris.
Om han inte är fotbollsspelare – vem är han då?
– Det är en identitet i sig. Vad är det man kan? Har man tränat på något sen man var barn blir man bra på det, oavsett vad det handlar om, säger Henrik och fortsätter:
– I början såg folk utifrån mig som en fotbollsspelare, men jag tycker att det har gått rätt snabbt. Jag ska inte säga att jag är bortglömd, men jag tycker att det är skönt att folk ser mig som personen Henrik och inte bara fotbollsspelaren Henrik.
Henrik i Kalmar FF-tröjan.
Anpassningen till ett nytt liv utanför elitidrotten och arbete nio till fem har gått överraskande smidigt. Här har han landat mjukt och bra, och stortrivs med det nya jobbet som privatrådgivare på Swedbank.
– Jag har lärt mig att det går att jobba på bank också – att det också kan bli bra, säger han och ler.
– Jag har blivit förvånad över hur bra jag trivs, och det har jag sagt till min chef Roger också. Det har jag honom att tacka för. Han har trott på mig så mycket. Jag kommer från en bakgrund utan bankerfarenhet men han har gett mig möjligheter ändå. Sen är det upp till mig att ta dem, och det har jag gjort. Just nu känner jag att jag har hittat rätt. Jag trodde inte det var vägen jag skulle gå, jag hade ju ingen plan.
Samtidigt har han aldrig haft någon annan dröm än att spela fotboll. Han levde den drömmen, men inte så länge som han egentligen ville. Han gjorde allt för att övervinna knäskadan, genomgick operationer och en stor mental prövning, men smärtan försvann aldrig.
Inte ens idag, ett år efter valet att sluta, slipper han "knivhuggen" i knät.
I höstas kändes det bättre och han bestämde sig för att börja jogga igen, men problemen kom tillbaka med besked.
– Jag insåg att jag får ge mig. Det är svårt att hålla igång träningen som jag vill, för jag blir begränsad. Jag kan styrketräna och jag har till och med utbildat mig till PT, så grundkunskaperna har jag. Men det är svårare att utföra det när man har problem med ett knä, säger han.
Henrik Löfkvist Jacobsson har fortfarande inte blivit av med smärtorna i sitt ena knä.
I en intervju med Helagotland förra året beskrev Henrik Löfkvist Jacobsson de sista åren som fotbollsspelare som något av en mardröm, och att det var en lättnad när han nådde vägs ände.
Trots det hade han kunnat göra om allt igen.
– Om det bara fanns fem procents chans att jag skulle kunna spela igen så hade jag gjort det. Alla dagar i veckan.
– Om jag tittar på min frus lillebror när han spelar i IFK (Visby) eller om jag bara ser en boll så finns suget där. När jag tittar på GA-cup vill jag bara vara med, och jag har fått någon konstig tro om att jag ska vara med nästa år. Men jag vet samtidigt att jag bara kan spela i fem minuter. Men ja, jag saknar det.
Hur är det att följa och titta på fotboll idag, är det jobbigt?
– Jag trodde att det skulle vara jobbigare, men första tiden när jag tittade på fotboll kände jag snarare att jag inte ville vara där. För den sista tiden var fotboll bara smärta för mig.
Flytten hem till Gotland gick i höstas, och han har fått en del frågor om han inte vill involvera sig i fotbollen igen. Men än så länge har han sagt nej.
Kärleken till fotbollen är intakt, han brukar titta på IFK Visbys 09:or, imponerades stort av FC Gute i deras match mot Arlanda, och han vill hitta något sätt att föra vidare allt han lärt sig, även om någon tränarkarriär inte är aktuell idag.
– Jag tänker mycket på den mentala biten. Det sitter så mycket i huvudet, och i grund och botten handlar det om att offra saker. Det är inte kul, men jag gjorde det. Jag vet mitt sätt och det funkade.
När du tittar tillbaka, vad offrade du mest?
– Jag har missat bröllop, tillställningar, födelsedagar. Jag har inte kunnat åka med på semestrar på jubileumsårsdagar med familjen och sådär. Det var så klart inte kul, men för mig var det samtidigt inte ett svårt val för jag visste varför jag gjorde det. Jag gjorde det på grund av fotbollen och jag kunde inte missa en träning, för det funkar inte så. Ska man bli så bra som möjligt gäller det att jobba.
Den sista klubbadressen innan karriären tog slut var Jönköpings Södra.
Henrik Löfkvist Jacobsson i en allsvensk match mot Hammarby.
För att prestera på elitnivå behöver du tänka mycket på dig själv och det har Henrik gjort. Men han hade inte klarat sig utan hustrun Matilda, säger han.
– Hon har varit med på hela resan. Man gör det tillsammans och det är hon som har fått vardagen att funka. Hon har hållit ihop det med vänner, och verkligen varit klistret i det hela. Hon gjorde att jag kunde fokusera på fotbollen.
– Samtidigt har vår resa varit en otrolig prövning, och det har gjort oss till ett otroligt starkt par. Det har varit olika prövningar, svårigheter och snabba flyttar. Nej, hon har varit helt fantastisk. Jag kan inte tacka henne nog.
I dag kan Henrik Löfkvist Jacobsson se en allsvensk match och titta tillbaka på karriären med en känsla av stolthet.
– Jag kan se på allsvenskan och känna att "jag var där". Under karriären stannade jag aldrig upp, vilket jag i efterhand kan känna att jag borde ha gjort. Men drivkraften var också det som gjorde att jag tog mig dit. Om jag nöjt mig... Nej, jag funkar inte riktigt så. Jag vill alltid mer.
Vilken är den största lärdomen från fotbollen som du tagit med dig?
– Jobbar man bara tillräckligt hårt så kan man bli vad man vill. Så känner jag i alla fall.
Nu har han fört den drivkraften vidare till arbetslivet, och han trivs bra i ett Visby som fått lite "fler lägenhetshus och rondeller" sen han bodde här sist.
Han ser fram emot allt som väntar, både på kort och lång sikt.
– Till att börja med sommar och semester. Min första semester som arbetare, säger Henrik Löfkvist Jacobsson.
Henrik Löfkvist Jacobssons karriär började i FC Gute.
Henrik Löfkvist under en match i Gute mot Dalhem.
Fakta
Henrik Löfkvist Jacobsson
Ålder: 29 år.
Bor: I Visby tillsammans med hustrun Matilda.
Klubbar som spelare: FC Gute, Akropolis, Dalkurd, Kalmar FF, Jönköping Södra. Totalt spelade han 56 allsvenska matcher.
Aktuell: Har flyttat hem och börjat ett nytt liv på Gotland efter fotbollskarriärens slut.