Endres Elin Roos berättade om sitt svåra år i en stor intervju med Helagotland.
I en längre intervju med Helagotland berättade i helgen Endres forwardsstjärna Elin Roos om sitt senaste år, som inneburit behandling och en kamp mot en ätstörning.
– Jag var rädd att få hjälp, för det innebär att utsättas för det som jag var mest rädd för: att gå upp i vikt.
Det och mycket annat sa Roos i intervjun, och hon trodde också att problemen med en obalanserad kosthållning inom idrotten är vanligare än man tror.
Den gotländska fotbollsspelaren Ebba Ronquist, fostrad i P18, kan känna igen sig i delar av Roos berättelse, och hon berättar nu om den tuffa tid hon gick igenom för ett par år sen.
Efter sommaren 2019 valde Ronquist att flytta hemifrån för att spela i Brommapojkarna och Elitettan, och efter ett tag började hon må sämre och sämre.
– Det började med att jag flyttade hemifrån och upp till Stockholm, och det var en omställning. Det var tuffa träningar, och träning hela tiden. Kroppen reagerade starkt på det. Man var tvungen att äta mycket mer men jag fick inte i mig tillräckligt mycket. Jag märkte inget själv när jag väl kom in i det här, säger Ronquist.
Ebba Ronquist under tiden i BP, en period då hon började må sämre och sämre.
Hon började tänka mer och mer på vad hon åt.
– Då kopplades allt fel i huvudet, kan man säga.
Ronquist, som först berättade om den svåra tiden i Arbetarbladet, säger att hon började se “skevt” på kost och träning.
– Jag fick inte i mig tillräckligt, säger Ebba och fortsätter:
– Jag kontrollerade vad och hur mycket jag åt. Sen var det träning hela tiden och jag var aldrig nöjd. Man har ett mål att bli så bra som möjligt, men i själva verket var det här helt fel och det blev helt tvärtom. Det är nog det här som gjorde att jag kanske inte är kvar i BP.
Ebba Ronquist i P18-tröjan förra säsongen.
Under 2021 mådde hon som sämst, och personer i Ronquists omgivning började reagera på hennes beteenden.
– Min familj agerade mest. De sa till mig att det var skärpning, annars skulle jag flytta hem. Samtidigt var det svårt för dem att kontrollera hur jag var när jag inte var med dem.
Efter att hon börjat få fysiska problem kom Ronquist till en insikt att hon var tvungen att åstadkomma en förändring i livet, och hon tog beslutet att flytta till Sandviken i slutet av 2021.
– Där kände jag att det blev mycket bättre. Jag behövde ändra på mitt beteende och insåg att ingen bryr sig om hur jag ser ut. Man ser skevt på saker när man är mitt uppe i något.
Hon hittade andra och bättre rutiner för kosten, och har sen dess haft ett bättre mående.
– Jag skulle säga att jag mår bra idag. Jag har återhämtat mig. Förra året bestämde jag mig verkligen till 100 procent och var också väldigt öppen mot P18 som klubb om vad jag hade för problem.
– Har man drabbats av något sånt här en gång så tror jag att det är något man kommer att behöva jobba med i perioder. Man har tankarna med sig men vet hur man ska hantera det. De verktygen har jag idag, och det krävs för min återhämtning.
Ja, Ronquist flyttade förra året hem till Gotland och P18 igen, och trots att de sportsliga resultaten sviktade var tiden på ön nyttig.
Nu är hon tillbaka i Sandviken, och i helgens säsongspremiär räddade hon en poäng åt laget med ett sent kvitteringsmål.
– Det är samma tränare som när jag var här sist, och många spelare är samma. Det känns bra och kul tycker jag.
Ebba Ronquist under en F16-landskamp 2016.
Precis som Elin Roos tror Ebba Ronquist att en osund inställning till kost och träning är vanligt förekommande inom elitidrotten, och att vara öppen med sina erfarenheter är viktigt för henne.
– Jag känner själv att jag sitter på kunskaper om vad man behöver få i sig, men man ser inte sin egen spegelbild och vad som händer med kroppen. Jag visste väl någonstans vad det var för fel, men jag erkände det aldrig för mig själv utan började söka andra fel på mig. Jag orkade inte jobba och kroppen visade andra symptom efter fysisk ansträngning. Jag frös hela tiden, och idag är det så självklart varför, säger Ebba Ronquist och fortsätter:
– Nu när jag i efterhand insett vad det handlade om så har jag varit öppen med min omgivning. Jag tycker inte att det är något att skämmas över, istället bör det uppmärksammas för att hjälpa andra. Att folk känner att de kan vända sig till en, om det skulle vara något. Man vet ju inte riktigt vilka reaktioner man får, men att göra som till exempel Elin har gjort tror jag inspirerar väldigt många till att faktiskt be om hjälp.