– När du ringde började jag leta efter den där guldmedaljen, hittade den längst inne i en garderob, säger den idag 80-årige Ingvar Lundgren. Tror att jag då var den yngste som fått GT-guldet.
Han har de senaste 30 åren bott i Hemse. Vi träffas i Hemsegården, Ingvar är nämligen sekreterare i Föreningen Hemsegården. Han hjälper bland annat till när det visas film i den fina biografen. Det första Ingvar säger när vi träffas är:
– Kom ska jag visa dig en filmsnutt för Skolungdomens tävlingar på Stockholms stadion 1959. Delar av den här filmen visades i Aktuellt, det är jag faktiskt lite stolt över.
Filmen – som Ingvar fick i 80-årspresent av dottern Ulrika och hennes man - visar en närgången intervju med Ingvar Lundgren som vann 100 meter och kom tvåa i längd. Skolungdomens finaler på Stockholms stadion var på den här tiden jättestora tävlingar, nästan jämförbara med SM och landskamper.
Vi har väntat länge på att få träffas, Ingvar och undertecknad. Intervjun har skjutits fram flera gånger på grund av pandemin. En träff i Ingvars villa ett stenkast från Hemsegården är inte att tänka sig.
– Under rådande omständigheter släpper vi inte in någon i huset, säger Ingvar bestämt.
Han och frugan Anne-Marie är i riskgrupp och tar givetvis coronan på stort allvar. Vi placerar oss istället vid varsitt litet bord i Hemsegårdens foajé med ett avstånd ifrån varandra på cirka sju meter. Ungefär så långt som Ingvar hoppade i längd…
Men det har inte bara handlat om längd för Ingvar Lundgren. Han är allround när det gäller idrott, har jobbat som idrottslärare i 40 år och då gäller det att behärska det mesta.
Ingvar Lundgren föddes vid Smiss i Lye 1940. Efter några år i Slite flyttar familjen Lundgren till Hogrän.
1948 avgjordes sommar-OS i London med finfina svenska framgångar.
– Det var då jag första gången blev riktigt fascinerad och intresserad av idrott, minns Ingvar. Jag var extra imponerad av 10-kamparen Bob Mathias.
Kanske inte så konstigt, 18-årige Bob vann 10-kampen och upprepade bedriften fyra år senare i Helsingfors.
Men det var ändå fotbollen i Vall IF som intresserade Ingvar mest i de yngre tonåren. Han spelade ytter och med sin extrema snabbhet var han ett ständigt orosmoment för motståndarnas backar. Det blev många långbollar på Ingvar.
– Jag var helt klart ganska målfarlig. Minns att vi tog hem serien två år i rad och vann mot lag som Roma och Dalhem.
Vid sidan om den där fotbollsplanen i Vall – numera mer eller mindre igenvuxen – fanns en längdhoppsgrop. Där hoppade Ingvar och några kompisar då och då på skoj. Tillsammans med klasskompisarna i Väte skola visade Ingvar sin talang genom att 1953 ta hem Gotlandsfinalen 3-kampen i friidrott – 60 meter, längd och kast med liten boll.
– Egon Lindström i Roma IF fick på något sätt nys om vad som pågick i Vall och Väte och lockade mig till Romas träningar. Egon brann ju för friidrotten.
Så du slutade med fotbollen?
– Jag hade inga egna fotbollsskor, fick låna ett par. Men de var så tunga. Dessutom började backarna bli lite för tuffa mot mig, så jag bytte till de lättare spikskorna istället…
Därmed kom Ingvar igång med friidrotten på allvar. Egon Lindström drev på och när det var dags att börja plugga på Visby Högre Allmänna Läroverk tog legendariske gymnastikläraren Gösta ”Dirken” Löfgren över. Han upptäckte snabbt Ingvars talang för längd och löpning.
– ”Dirken” såg till att jag kom med på Skolungdomens tävlingar på Stockholms stadion.
Och väl där radade Ingvar upp medaljer på löpande band – fyra guld, sex silver och ett brons! Segrarna togs 1956 på 80 meter och 80 meter häck, 1957 i längd och 1959 på 100 meter.
Ändå tycker Ingvar att det stora genombrottet kom på Gutavallen 1960. Den här söndagen rådde perfekta förhållanden för längdhopp, lätt medvind dessutom. Ingvar var i storform.
– Jag fick till ett perfekt hopp på 7,40, bara 13 cm från svenska rekordet. Men på den tiden fanns ingen vindmätare på plats så arrangörerna fick ringa till Visby flygplats och kolla hur mycket det blåste. Tyvärr var det lite mer än godkända 2 meter per sekund i medvind, så hoppet blev inte godkänt.
Flera landskamper, både som junior och senior, finns förstås på Ingvars digra meritlista. Fem juniorlandskamper med tre andraplatser som bäst hann det bli och därefter sju seniorlandskamper, bland annat två Finnkamper. Dock utan någon direkt topplacering.
– Men vilken stämning på Helsingfors olympiastadion med uppåt 50 000 på läktarna. Ett riktigt fint minne.
När jag frågar om höjdpunkten i karriären rent sportsligt funderar Ingvar en stund och säger sen:
– Det är nog andraplatsen vid SM på Stockholms stadion 1960. Jag kom tvåa på 7,23 efter omöjlige Torgny Wåhlander. Några dagar senare hoppade jag 7,26 på Gutavallen som var Gotlandsrekord i 28 år tills Mattias Sunneborn tog över.
Mitt i allt tävlande studerade Ingvar till gymnastiklärare vid GCI i Stockholm och när studierna var avklarade fick han jobb som gymnastiklärare i Västerås och bytte klubb från Roma IF till Västerås IK. Där fanns nästan halva landslaget.
– Jag blev kvar i Västerås i tio år. Vid Gimo-spelen 1967 hoppade jag 7,31 som då var rekord för Vestmanland.
Mitt i allt prat om landskamper, SM och Skolungdomens glömmer jag fråga Ingvar om DM-tecken här på Gotland. Han tar fram sin lilla fusklapp och säger:
– Cirka 80-DM-tecken har jag fått det till som senior och junior. Och jag har faktiskt vunnit DM i både 5-kamp och 10-kamp.
Längdhopp var Ingvars gren nummer ett, men även i sprint och på korta häcken nådde han fina framgångar.
Din styrka i längd?
– Snabbheten, den måste man ha. Jag gjorde 10,8 som bäst på 100 meter.
Och svagheten?
– Att jag inte var ännu snabbare. Ett par tiondelar bättre tid på 100 meter hade räckt för att jag skulle hoppa längre.
Idrottsintresset i familjen Lundgren har gått i arv. Fredrik (född -71) har tävlat i både längd och stavhopp och Ulrika (född -74) har haft längd och löpning som sina specialgrenar.
Ingvar gick 2004 i pension från sitt jobb som idrottslärare i Hemse. Han lovordar förutsättningarna i Hemse med nära till sporthall, simhall, hockeyrink och fotbollsplan.
– En tjänst som idrottslärare i Hemse är nog en av de bättre man kan tänka sig. För mig blev det 30 år i Hemse och 10 år i Västerås.
Ingvar vill avsluta med att berätta om en granne i Hemse som skulle tapetsera om. Förr täckte man ofta vägarna med tidningspapper innan tapeten klistrades på.
– När grannen rev av den gamla tapeten hittade han plötsligt en tidning med ett reportage om mig. Så man har tydligen suttit i väggarna hos vissa…