Micke Järlö
– Idrotten har gett mig så fantastiskt mycket och det finns inget jag ångrar eller grämer mig över. Jag har fått jättemånga minen för livet, säger Micke när vi träffas på hans arbetsplats i norra Visby.
Numera är det barnen Isidor, 7, och Maja, 4, som skall föra arvet vidare. Ett arv som föräldrarna Micke och Emma Järlö bidrar med som tränare för barnens fotbollslag i Roma IF. Emma har ju också meriter som heter duga i innebandy med Endre och hon var också en riktigt duktig fotbollsspelare i Dalhem.
Att helt sluta med den aktiva idrotten har både Micke och Emma svårt för. De hakar istället på den senaste trenden.
– Emma har börjat spela padel, snart börjar nog jag också…
Micke Järlö föddes 1973 i Årsta i södra Stockholm, mitt i ”Hammarbyland”. Men tro inte att grönvitt är favoritklubben.
– Både farsan och jag är riktiga AIK:are, är Micke noga att påpeka. Jag är född in i AIK, håller också stenhårt på Manchester United. Fick för många år sedan deras matchtröja av min morbror.
Farsan ja, det är förstås den kände sportreportern på radion, Owe Järlö. Som givetvis betytt mycket för Mickes stora idrottsintresse och alla framgångarna med klubba och boll.
Från Årsta blev Gråbo i Visby nästa destination och efter bara ett par år på Gråbo gick flyttlasset för familjen Järlö till Follingbo 1975. Rejäl villa med stor gräsmatta.
– Perfekt för mig, säger Micke. Jag hade en gräsmatta där jag sprang omkring och spelade fotboll med mig själv och refererade och kommenterade samtidigt. Jag lät ungefär som Owe gör i radion. Så han lärde sig väl något av mig…
Micke Järlö
Fotboll och en del ishockey. Där har ni Mickes intressen i de unga åren. Fast hockeykarriären, som målvakt i Roma IF, blev inte långvarig trots att hans lag var riktigt, riktigt bra.
– Minns inte att vi förlorade någon match. Jag höll väl på upp till sjätte klass, men blev faktiskt lite skotträdd, tyckte skydden var för dåliga.
Fotboll blev istället sporten nummer ett för Micke Järlö, först som utespelare därefter som målvakt. Och många klubbar har han avverkat – Visby AIK, VSB, FG86, FG/KIK, Visby AIK igen, VIF Gute och slutligen någon enstaka match i IFK Visby.
Att Micke drogs till FG och södra delen av ön hänger samman med att pappa Owe under ett par säsonger (1979-1980) tränade Fardhem. Mickes stora dröm som liten parvel var att få vakta målet för Fardhem.
– En jättefin klubb med en idrottsplats som jag älskar. Fardhems målvakt Lennart Jönsson var min stora idol. Minns att jag en gång fick hans målvaktshandskar, men de var förstås för stora. Mamma försökte sy in handskarna, men då blev de så små att jag inte fick på mig dem. Då var jag ledsen.
Nåväl, karriären som fotbollsmålvakt går inte av för hackor. Seriesegrar med både FG86 och Visby AIK. Duktiga målvakter är ofta en bristvara och öns storlag VIF Gute hade nu fått upp ögonen på den något fladdrige Micke Järlö. Som stundtals inte såg ut att ha läget under full kontroll.
– Jo, jag hade en annorlunda och lite fladdrig spelstil, var inte någon direkt skolad målvakt. Men tycker ändå att jag var jämn och stabil och läste spelet bra. Sen kunde jag styra mina utespelare.
Det blev två säsonger, 2003 och 2004, för VIF Gute i division 2.
– I tredje omgången 2003 mötte vi Väsby, som då hade Rickard Norling som tränare. Vi spelade 1–1, men Norling sågade mig efteråt och ansåg att VIF Gute inte skulle klara sig kvar med en så osäker målvakt. Men det där sa han nog för att psyka oss.
VIF Gute gjorde dock en finfin säsong, inte minst tack vare Micke, och var nära att ta hem serien. Men Norlings Väsby vann höstmatchen och därmed grusades VIF Gutes hopp om serieseger. Och Micke Järlö belönades med GA-bollen för sina insatser som målvakt. Alltid en liten revansch på herr Norling…
– 2003 är mitt roligaste och bästa år som fotbollsspelare. Att få spela och träna med VIF Gute var extra stort. Allt var så proffsigt, en helt annan nivå än det jag upplevt tidigare.
Det blev ytterligare en säsong i VIF Gute och division 2. Sen var det över.
– Jag var då 31 år och fick chansen att ta över macken. Att sluta med fotbollen är det tuffaste beslut jag tagit.
IBK gick upp till div 1 efter 5-5 mot Nykvarn i sista kvalmatchen. Per Viberg och Mikael Järlö.
Under flera år dubblerade Micke med både innebandy och fotboll. Också när det gäller innebandyn har pappa Owe haft ett finger med i spelet. Som föreståndare på ungdomsgården Puma var han med och drog igång innebandyn där. Och Micke fanns förstås med.
Även i innebandy hann Järlö under tio år avverka några ”småklubbar” – Puma, Follingbo och Gråbo 92 - innan Visby IBK tog över. Där var han med och förde laget till den näst högsta serien, division 1
– På den tiden tränade jag i stort sett varje dag, det var både fotboll och innebandy.
I fotboll var Micke som sagt målvakt, men i innebandy blev han målvakternas skräck. Han själv förklarar:
– Jag var inte särskilt teknisk, det fanns säkert andra på plan som såg skickligare ut. Men jag kunde läsa spelet, skapade tid och lägen och var bra inom mitt territorium. Jag kunde göra mål både på volley och med backhand. Men jag gjorde inte särskilt många assist, nästan så man skäms…
Inte helt lätt att få fram målstatistiken, men Micke själv tror att han kom upp i 52 fullträffar en av de bästa säsongerna.
Sista säsongen i division 2 gjorde han 46 mål och 57 poäng på 21 matcher och sköt Visby IBK till division 1 (nuvarande allsvenskan).
Det säger en hel del om hans aptit för målet. Hasse Pedersén, mångårig och stark ledare i Visby IBK öser berömmer över Micke Järlö:
– Tror aldrig jag upplevt en vassare målskytt. Det unika var att det inte ens behövde vara en halvdan målchans för att det skulle rassla till i nätet bakom målvakten. Micke är absolut en av de största inom innebandyn på ön, en spelare som alltid gav alltför att vinna. Hans skarpa målsinne var helt unikt.
Järlö kontrar och framhåller gärna Visby IBK:
– En otroligt bra förening med många engagerade ledare. Sen är det ju enormt hedrande att få sin tröja hissad i Ica Maxi arena. Där hänger ju också min fru Emmas tröja.
Micke Järlö (mitten) tillsammans med Stefan Orsmark och Mika Packalén under åren som assisterande tränare i Endre.
Efter den finfina IBK-karriären hjälpte Micke under fem säsonger till som assisterande tränare i Endre. Inte så konstigt, frugan Emma spelade ju där.
Är du även en bra tränare?
– Nej, inte alls. Jag har svårt att lära ut saker. Kan inte tänka mig att vara huvudtränare på högre nivå. Men styrka är väl att jag kan få spelarna att må bra.
Något speciellt minne med Endretiden?
– När vi var nära att gå till SM-final, men föll med 4–2 i avgörande semifinalen mot Iksu.