Tobbe Stenbom på IVA i Visby där han vårdades i en vecka innan njurvärdena hade stabiliserats så pass att han kunde flyttas till en annan avdelning.
Att Tobbe Stenbom var tillbaka på startlinjen i ett långlopp var en seger i sig.
Att han sedan gör sitt livs lopp är inget annat än oerhört.
– Det är ofattbart. Jag tror nog aldrig att jag haft ett så här bra lopp någonsin. Jag har nog aldrig varit starkare eller i bättre form, säger Tobbe Stenbom.
I september 2022 var han nära att mista livet efter ett mardrömslopp i Alperna som höll på att kosta honom livet.
För Wisby Ultralöparförenings Tobbe Stenbom var det 17 mil långa Ultra Trail of Mont Blanc en dröm att genomföra och han tog sig i mål på 39 timmar, men det var starten på ett helvete med njursvikt och en månad på sjukhus varav den första tiden under intensivvård.
Tobbe Stenbom hade under loppet haft svårt att behålla den näring han stoppade i sig och på sjukhuset upptäcktes att han drabbats av rabdomyolys där muskelceller bryts sönder så att dess innehåll läcker ut i blodet vilket leder till njursvikt.
– Varför det blev som det blev kan vi prata i döddagar om för det finns inget enkelt svar. På sjukhuset sa de att jag hade fått i mig en djävulscocktail av massor av olika grejer som ledde till det här.
Där och då visste han inte om han skulle fungera normalt igen, men att lägga ner löpningen var inget alternativ.
– Jag har hela tiden trott och tänkt att jag måste tillbaka. Jag vet inte hur jag skulle kunna fungera om jag inte kunde springa. Det är så mycket mer än motion för mig. Det är mitt sätt att samla energi och reflektera över allt och hur man har det.
I mars 2023 gjorde han sina första pass.
–Allt var som bortblåst. Jag var inte på noll utan jag var under noll. Allt var borta. Muskler, kondition, rubbet. Det har varit jävligt segt. Jag trodde jag skulle studsa tillbaka snabbt, men det insåg att det kommer inte hända. Jag kunde knappt springa fem kilometer.
Att bygga upp sig har tagit tid och det har varit ett år kantat av bakslag, vilket utmanat hans psyke.
– Jag har varit fruktansvärt låg mellan varven och ifrågasatt vad jag håller på med och att jag aldrig kommer att komma tillbaka.
När det varit tungt har familj och vänner funnits där och fångat upp honom.
I juni sprang han två mil för första gången och det kändes som ett maraton. I augusti sprang han tre mil och sedan skadade han knäet under ett löppass på Galgberget.
– Jag snubblade och slog knäet illa som fan. Då var det stopp och jag sprang inte en meter på tre veckor. Det var tufft mentalt när jag precis börjat se lite ljus i tunneln.
Utrustning inför ett ultralopp.
Det är egentligen först nu under 2024 som det verkligen vänt för Tobbe. I helgen kom det stora testet över 17 mil i Uka Pain i Älvdalen där han ställde upp tillsammans med Fredrik Larsson från Göteborg.
Tobbe och Fredrik träffades vid en vattenstation under ultramaran i Alperna.
– Jag såg att han hade en svensk flagga och hjälpte honom att ta en bild. Sedan började vi tugga lite och sa att vi springer ihop. När det blev som det blev så blev det väldigt känslosamt.
Tobbe och Fredrik blev vänner för livet och nu skulle de springa Uka Pain ihop.
– Det var omtumlande alltihop, men det var otroligt skönt att ha med Fredrik. Man vet vart man har varandra och man hjälps åt. Det var otroligt nervigt. Det är otroligt lätt att tjurrusa när du dras med i euforin över att springa ett lopp igen.
Förberedelserna var noggranna och redan före loppet hade de bestämt att inte tumma på näringsintaget.
– Vi hade sagt att får vi inte i oss grejer på en timme så skulle vi kliva av oavsett vad man känner eller ser ut. Det var kristallklart. Vi hade gjort en gedigen raceplan så att vi skulle må bra och se till att ta oss i mål. Det var det enda mål jag hade.
Tobbe Stenbom och Fredrik Larsson träffades mitt under det lopp som senare höll på att kosta Tobbe livet.
Loppet gick i naturskön omgivning i Älvdalen, men under pressande värme. Tobbe beskriver det som att kliva in en bakugn när man passerade kalhyggena.
När Tobbe Stenbom och Fredrik Larsson korsade mållinjen efter 27 timmar gjorde man det som femma och sexa i mål.
– Det var bara en sån enorm känslostorm. Under ett lopp brukar man säga att man upplever alla känslor som finns och för mig att gå i mål här. Det var det gånger tio. Det var otroligt. Jag blir nästan gråtmild när vi pratar om det.
Att året av uppbyggnadsträning gett resultat fick han ett kvitto upplevde inget kritiskt parti under loppet.
– Det har aldrig någonsin hänt mig tidigare. Man blir förundrad över vilken jävla grej människokroppen är. Att inte hjärnan bara vrålstrejkar och säger ”Vänta nu, du har gjort det här tidigare och då gick det nästan åt helvete på riktigt”. Men istället vänder den och hittar tillbaka till det som gjort att du kunnat göra det här tidigare.
Vad som väntar härnäst är oklart. Fötter och fotleder behöver vilas och mentalt behöver han landa:
– Jag försöker hantera känslorna efter det här. När jag gjort såna här lopp tidigare är jag fan inte människa på flera dagar. Bara att ta sig från bilen till restaurangdäck brukar vara ett projekt. Men nu var jag tillbaka på jobbet redan i måndags. Det är helt sjukt, säger han och fortsätter:
– Nu blir det lite mysjogg ett tag sedan kanske man får snegla på något nytt lopp framöver.
Fredrik Larsson under en stigning i Älvdalen.