Nu är det länge sedan den idag 83-åriga (blir 84 i juni) Solveig Löfgren höll i en varpa.
– Tänk att det gått 40 år sedan jag slutade, säger en pigg Solveig när vi träffas hemma i köket i lägenheten på Jungmansgatan i Visby. Numera håller jag igång med boule, det är också en trevlig sport.
För den något äldre sportintresserade generationen här på ön är Solveig fortfarande ett känt och aktat namn. 1973 belönades hon med det finaste av alla gotländska priser – GT-guldet!
– Än idag träffar jag många som minns när jag kastade och som undrar när jag skall igång igen…
Nej, någon come back blir det förstås inte i varpa. Men framgångarna fortsätter istället i boule där hon ställt upp i SM inte mindre än 15 gånger med flera andra- och tredjeplatser som bästa meriter. Den där riktiga fullträffen saknas fortfarande.
– Jag får ju tävla i klassen 65 plus, så jag möter de som är nästan 20 år yngre. Då är det inte så lätt för oss äldre, berättar Solveig.
Tillbaka till varpan. Solveig var en stilkastare av rang som nästan alltid var bäst när det gällde som mest. Avancerade hon till final blev det som regel också seger. Men det finns också en försmädlig förlust som fortfarande gnager, parfinalen vid SM i Norrköping 1964 tillsammans med Bert Olsson.
– Vi hade ledningen med 11–5 i avgörande kulan mot ”Gusten” Hederstedt och hans fru Inga-Lisa. Men vi fick ändå stryk med 12–11. Jag kastade för långt hela tiden, vet inte varför. Den förlusten glömmer jag aldrig och den grämer mig fortfarande.
Årtalet 1978 finns också bland de mindre angenäma. Läs om det lite längre fram i artikeln.
Solveig själv tycker inte det hon presterat är särskilt märkvärdigt. Hon är ödmjuk när storhetstiden skall gås igenom och heller ingen vän av stora ord. När frågorna om hennes styrka som kastare kommer blir det tyst en lång stund där på andra sidan bordet. Solveig skakar lite lätt på huvudet och säger:
– Jag försökte vara koncentrerad och noggrann. Sen hade jag nog rätt bra tålamod och blev sällan riktigt nervös.
Vännen och lagkamraten i Roma IF Asta Jacobsson – med 41 SM-guld i bagaget – strör lovord över Solveig när vi ringer upp:
– Hon är den absolut bästa jag kastat tillsammans med och även mot. Solveig var alltid reko och lugn.
Men vi tar det från början. Solveig växte upp i den stora syskonskaran Lindberg från Kullsarve i Källunge. Som nummer fem i ordningen bland sju pojkar och två flickor.
– Det var inte många tjejer som höll på med varpa på den tiden, så jag höll mest igång och kastade med killarna, minns Solveig. Nästan alla mina bröder höll på med varpa.
Efter giftermålet med Sven Löfgren 1957 gick flyttlasset till gården Bondarve i grannsocken Fole. Solveig och Sven fick fyra barn – Kurt idag 61 år, Åsa, 58, Erik, 55 (har tagit över gården) och Anna, 52. Kurt och Erik är kända namn inom orienteringen och av döttrarna gick Åsa i mammas fotspår och även hon har flera SM-titlar i varpa på meritlistan.
Redan som 17-åring 1952 kom genombrottet för Solveig. Och det med besked! I blott andra tävlingen i karriären tog Solveig överraskande hem SM-guldet i centimeter och vann även lagkulan med Väskinde (med Ella-Lisa Karlsson och Eivor Österberg) som hon då tävlade för.
– Jag nådde också final i den individuella kulan i DM det året i min allra första tävling, som jag dock förlorade mot Asta Jacobsson.
Asta som senare såg till att de blev klubbkamrater i Roma IF.
– Solveig var ju lite blyg så jag fick ringa till Väskinde och berätta att Solveig skulle kasta för Roma istället, minns Asta.
De där framgångarna i början på 50-talet sporrade förstås. Solveig jobbade heltid (minst) hemma på gården i Fole och när tid fanns tog hon ett eget träningspass i trädgården.
– Jag satte upp en pinne som jag kastade mot. Var jag längre från pinnen än 10 centimeter så vann pinnen sticket, var jag närmare gick sticket till mig. Så där höll jag på…
Effektiv träning tydligen. SM-tecknen radades upp:
16 i lagcentimeter, 12 i lagkula, 11 i par, 7 i individuell centimeter och 3 i individuell kula. Det många kanske minns mest och bäst är parkastningen tillsammans med klubbkamraten Tore Pettersson. Ett suveränt och samspelt par!
– Vi kastade tillsammans i 13 år och tog tio SM-tecken. Parkastningen var nog det allra roligaste, tycker Solveig.
– De var ju ypperliga kastare båda två, minns Asta Jacobsson. Och Tore skulle ju alltid ha det bästa…
Vi går till 1978. Ett historiskt år eftersom Solveig för första gången inte fick med sig ett enda SM-tecken. Trots att tävlingen gick här hemma i Visby.
– Då tänkte jag egentligen sluta. Men att sluta på det sättet kändes inte heller bra.
Så det blev ett SM också året efter, 1979 i Malmö. Där skulle karriären få ett värdigt slut. Solveig tog en minst sagt gruvlig revansch och kastade hem fyra SM-tecken (det gjorde hon också 1973) i sin avskedsföreställning! Och det var ytterst nära full pott.
– Var också uppe i finalen i den individuella kulan, men fick stryk av Margareta Nyberg, Göteborg.
Men fem år tidigare, 1974 i Nässjö, blev det ändå maximal utdelning för Solveig. Fem SM-guld!!!
– Det var mitt absoluta toppår, minns Solveig.
1974 var också året då hon äntligen kom under tre meter (2,55) i centimeterkastningen där man räknar ihop det sammanlagda avståndet från pinnen under de 36 kasten. Som året efter i Stånga putsades till 2,23 efter bland annat åtta nollor och kulorna 83, 53 och 87.
Tio år senare, 1985, noterade en annan riktigt strong kastare, Ulla Gahnström, 159 centimeter. Ett resultat som står sig som rekord än idag.
Solveig Löfgren avslutar:
– Jag hoppas verkligen att varpan lever kvar i många år, fast det ser ju inte så lovande ut just nu.