De internationella framgångarna blev också slutet på en lysande karriär som borde nått sin höjdpunkt några år senare.
En, som Carita tycker, alldeles för hårt styrande före detta tränare/förbundskapten med stort kontrollbehov gjorde att Carita drabbades av psykisk utmattning, gick in i väggen och bestämde sig för att helt sluta med sporten.
– Jag hade faktiskt planer på att ta mitt liv, säger Carita när vi träffas för en pratstund på Almedalsbiblioteket i Visby. Tyngdlyftningen betydde precis allt för mig, jag levde helt och hållet för den sporten. Kände till slut att tränaren förstörde för mig, han ville exkludera och sabotera.
Vi återkommer till det lite längre fram i texten.
Med sina 29 år är Carita den hittills yngsta i den här serien om gotländska idrottslegendarer.
– Egentligen jättetråkigt att jag är yngst, jag planerade att fortsätta med tyngdlyftning i ytterligare många år.
Att släppa idrotten helt var dock inget alternativ för Carita. Till intervjun kommer hon med spänstiga steg direkt från DM i sprintorientering som avgjorts någon timme tidigare inne i centrala Visby. Carita har tävlat i D21, alltså damernas elitklass. Hon kom på en fin andraplats, men var inte helt nöjd.
– Jäklar, jag fick stryk med 27 sekunder av tröjmästaren Junia Birgersson. Nästa år är det jag som siktar på att vinna mästartröjan. Men det finns tre-fyra tjejer här på Gotland som är riktigt bra.
– Jag är bra på löpningen, men har svårare att hitta kontrollerna.
Varför orientering istället för tyngdlyftning?
– Jag var tvungen hitta en annan sport, saknade adrenalinet och tävlingsnerverna. Dessutom höll jag på med orientering hemma i Bro i fem år som liten tjej, så sporten är inte alls främmande.
Det är inte bara orientering på programmet för denna energiska och målmedvetna idrottstjej. Åtta-nio pass i veckan med olika former av träning är mer regel än undantag. Hon fortsätter berätta om sitt nuvarande liv:
– Jag har aldrig tyckt om vatten och simning, så jag bestämde mig också för att lära mig crawla. Nu är jag i vattnet ett par gånger i veckan och crawlar lätt en kilometer, det var mitt sommarprojekt.
Carita tävlar också i agility med sin hund, en Australien shepherd. Och för att tillfredsställa det sociala har hon gått med i en syjunta i När.
Några dagar efter intervjun kommer ett mail från Carita, hon har glömt något. Så här skriver hon: ”Här är ytterligare två mål som jag genomfört 2020 som kanske kan vara av intresse. Jag har sprungit 200 mil och gjort en svensk klassiker”.
För tre år sedan, när Carita mådde som allra sämst, skrev hon dessutom en egen liten kokbok ”Thoréns 100 middagar”. En bra terapi.
– Jag har ätit samtliga rätter, favoriten är mina laxbiffar.
Ja, ni förstår vilken energi som finns i Carita Thorén som tidigare i år flyttade hem från Stockholm. Nu bor hon och maken Joel Thorén (från När) i Hemse och Carita jobbar som mellanstadielärare i Sudrets skolområde.
Carita växte upp tillsammans med åtta syskon i Bro. Pappa Lennart Hansson och mamma Susanne Högberg var båda duktiga i flera sporter. Carita funderar och drar sig till minnes att familjen sysslade med åtta olika sporter – orientering, fotboll, friidrott, tyngdlyftning, skidåkning, ishockey, golf och ridning.
– Men fotbollen rök direkt för mig. Jag är ingen lagspelare, vill göra mitt eget race. Tyngdlyftning tyckte jag var roligast, och jag började redan som 9-åring, då var det lite nytt med tjejer i den sporten.
– Fast jag var duktig på det mesta jag provade på, även skolan gick jättebra.
Men valet föll alltså på tyngdlyftning. Kanske inte en sport man tror att Carita sysslat med efter en snabb blick på en kropp som inte alls är särskilt stor eller ”bitig”. Snarare tvärtom.
– Jag levde väldigt mycket på min fina teknik, man behöver inte alls vara stor för att bli bra i tyngdlyftning.
Carita drev sig själv hårt och målmedvetet från början.
– Min drivkraft var hela tiden att sätta rekord och samla medaljer. Hela mitt rum var dekorerat med min prissamling, jag ville bara bli bättre och bättre. Först tävla och vinna mot de bästa i Sverige, sen Norden, Europa och världen…
– Jag gjorde allt för tyngdlyftningen, sa nej till kompisar, familj, att tjäna pengar och mycket annat.
Och visst lyckades Carita. Nio gånger blev hon svensk mästare i 63- eller 69-kilosklassen, flera landskamper hann det bli och som kronan på verket en silvermedalj i 69-kilosklassen vid U23 EM 2016. Där och då tryckte hon upp 97 kilo i ryck och 120 kilo i stöt.
– Vill minnas att jag var ungefär fem kilo från guldet. Året innan kom jag på 18:e plats vid VM i USA. Där var konkurrensen enorm, en prestation bara att kvala in.
Caritas personliga rekord är 100 kilo i ryck och 127 kilo i stöt från 2016. Och inte mindre än 150 gånger har hon slagit svenskt rekord. Imponerande!
Hur mycket klarar du idag?
– Ungefär 70 procent av mina bästa resultat.
Ryck var bästa momentet för dig. Varför?
– Min fina teknik, det var inte många i Sverige som hade den tekniken. Jag fick ofta ett bra försprång eftersom ryck avgjordes före stöt i tävlingarna.
Carita var heller inte lyftaren som hade svårt att prestera på topp vid större tävlingar och mästerskap.
– Ju större tävlingar desto mer energi fick jag. Och allra bäst var det när Eurosport eller andra filmteam fanns på plats, då blev jag extra taggad.
Men samtidigt som Carita lyfte som bäst och nådde sin absoluta topp tog också den infekterade stämningen mellan henne och hennes tränare och senare förbundskapten fart på allvar. Carita är, som säkert framgått av texten, en stark och självständig person som gärna styr sin träning och sitt liv efter eget önskemål. Men så ville inte tränaren ha det.
– Han ville styra hela mitt liv på ett sätt som jag inte kunde acceptera. Han var duktig på att manipulera och mobba och jag fick heller inte den hjälp från förbundet som jag borde fått. Eftersom tyngdlyftningen betydde allt hade jag också planer på självmord. Något som inte många känner till.
– Jag gick in i väggen och meddelade Svenska Tyngdlyftningsförbundet att jag lägger av. Dagen efter fick förbundskaptenen sparken. Men då var det så dags, kändes som han hade stulit mitt liv.
Carita blir illa berörd när hon berättar om sina tre värsta år (2016-2019) i livet. Hon åt antidepressiva tabletter och tog hjälp av psykolog som tyckte att hon skulle nollställa sitt liv, lägga tyngdlyftningen helt bakom sig.
– Jag följer inte sporten ett dugg numera, det är ett avslutat kapitel i mitt liv. Fast jag kommer alltid att lyfta och träna i Visby Atletklubb, men aldrig mer att tävla.
Är du helt återställd idag?
– Nej, inte riktigt, kanske till 95 procent. En del av mig kommer alltid vara trasig efter allt det som hände under de där tre åren.