Hanna Ögren, 24, från Umeå vigde all tid åt drömmen om att bli världens bästa alpina skidåkare.
Hon vann JSM som 17-åring och slutade samma år femma bakom namn som Frida Hansdotter, Anna Swenn Larsson och Emelie Wikström.
Hon rankades ett tag som världens främsta åkare född 1997.
När Hanna tränade som mest gjorde hon 17–18 träningspass per vecka.
– Jag brukade gå upp klockan fyra på morgonen för att springa innan första träningspasset. Sedan tränade jag förmiddag, eftermiddag och kanske ett gympass på kvällen. Jag har alltid gillat att träna och ibland tränat lite för mycket.
Men karriären skulle ta slut redan som 20-åring. Då hade hon fyra skadefyllda år bakom sig där den mesta av tiden gick till rehab.
– Det började med att min skida inte löste ut så jag roterade runt mitt eget knä och då drog jag av allt i knäet. Det tog ett och ett halvt år innan jag stod på skidor igen. Sen tog jag mig tillbaka till toppen igen, åkte Europacupen och sedan drog jag av korsbandet igen.
På sex år genomgick hon åtta knäoperationer.
Hur har du hittat kraften att ta dig tillbaka gång efter gång?
– Min pappa pushade mig att hela tiden träna mig tillbaka och när jag väl var där var det så roligt. Glädjen till sporten övervinner det mesta och när du står på prispallen är det värt det. Då tänker du inte på alla skador och tidiga morgnar. Då är det värt det.
Kort efter att hon fyllt 20 tog hon beslutet att avsluta den alpina karriären.
– Det som avslutade min karriär var när min knäskål hoppade ur led mitt i banan och jag kraschade rakt in i skogen. Efter det blev jag ganska rädd och då slutade jag.
Följer du sporten idag?
– Jag tittar på det, men just nu under OS är det lite jobbigt eftersom mina största konkurrenter som jag faktiskt var bättre än då är de som kör OS nu. Det är en splittrad dröm man har och att veta att man hade kanske kunnat vara där.
I dag studerar Hanna till läkare och gör sin sjätte termin hemma i Umeå.
Idrotten finns kvar, men nu är det tyngdlyftning som gäller och Visby Atletklubb.
– Jag ser på sport som ett sätt att må bra. Både ur ett medicinskt sätt, men också för att jag tycker att det är roligt. Jag är också en tävlingsmänniska i grunden och när jag ser att det finns ett målsnöre där med elitserien så triggas jag igång. Nu är vi fyra tjejer som verkligen är taggade på att nå det målet.
Sporten har tidigare funnits med i hennes träning, men då som en bisyssla. 2013 träffade hon Oskar Stillman från Visby på ett landslagsläger och i dag är de ett par och det är därför hon tävlar för Visby AK.
Klubben går som en raket genom seriesystemet just nu och leder nu allsvenskan efter en omgång av fyra.
– Vi har goda chanser att ta oss till elitserien, det räknar vi med, men sen handlar det om att ta sig till lag-SM också. Jag och Susann Hansson har varit med lite längre. Nina Svarvare och Elin Almroth är båda lovande. De saknar både teknik och styrka men med stor potential att nå långt. Ta Nina som har gjort otroliga framsteg. På en träning kan hon göra framsteg som tar två år för andra. Det ser ljust ut för Visby.
Under den alpina skidkarriären var det full fokus på sig själv och att vinna. I tyngdlyftningen är synsättet lite annorlunda.
– Det är fortfarande kul att vinna, men nu är även gemenskapen viktig. Att komma till gymmet och veta att alla vänner är där och att vi alltid peppar varandra. Skulle jag förlora den gemenskapen så skulle jag förlora väldigt mycket.