Löpning i alpmiljö, i UTMB:s 17-milalopp startade omkring 2500 män och kvinnor.
På söndagsmorgonen tog sig Stenbom, Wisby ultralöparförening, i mål i Chamonix efter ett och ett halvt dygn på berget Mont Blancs sluttningar; 38.48,04.
När den här intervjun görs på måndagsförmiddagen är han fortfarande svårt sliten:
– Jag är totalt tömd. Jag har precis fått i mig lite buljong, det första varma sedan i fredags.
I UTMB tillryggaläggs inte bara 171 kilometer, även tio bergstoppar passeras, totalt drygt 10 000 höjdmeter. Varje topp var en pina.
– Jag fick inte i mig tillräckligt med energi, jag spydde upp sportdryck och gel, då töms ju kroppen på kraft rätt fort.
Pannbenet hade han dock med sig, allra helst i stigningarna. Där var den mentala kampen allra tuffast, inte minst om natten i pannlampans sken.
– Efter åtta mil kom jag i lag med en kille från Göteborg, om vi inte gjort det tillsammans vet jag inte om jag fixat det.
Under loppet tog de tre sovpauser på vardera runt en kvart. Sedan var det bara att fortsätta framåt, steg för steg.
Före tävlingen trodde Stenbom att han ännu inte, under de ultramaror han genomfört, grävt på djupet inom sig själv. Det har han nu, stundtals raglade han fram.
Missionen avklarad, att till fots och mestadels löpande ta sig de 17 milen i Mont Blanc-massivet. Knappt 39 timmar tog äventyret.
– Jag inser att man har en urkraft och klarar av betydligt mer än man kanske först tror.
Har du kunnat ta in att du faktiskt fixade det?
– Nej, jag vet inte, det kanske kommer senare. Just nu har jag bara försökt återuppstå. I början kunde jag knappt svara på tilltal. Men vi har gråtit mycket, det har varit så stora känslor.