Asta Jakobsson sitter hemma i lägenheten i Visby och letar bland bilder och tidningsurklipp. Och minns tillbaka på SM i varpa i Göteborg 1971. Där hon som 39-åring nådde toppen på en finfin karriär. Men samtidigt förlorade sin bäste vän och livskamrat Hasse som plötsligt avled bara 44 år gammal.
Båda hade blivit svenska mästare i varpa samma dag, Asta på förmiddagen och Hasse på eftermiddagen den 18 juli 1971. Deras kanske lyckligaste dag tillsammans.
– Vi tänkte gå på Liseberg och roa oss tillsammans med några andra, men Hasse kände sig lite trött och hängig, berättar Asta.
Kanske inte så konstigt, några timmar tidigare hade han tillsammans med lagkamraterna Tore Pettersson och K G ”Gusten” Hederstedt i Roma IF vunnit kulfinalen i SM mot Karlskrona i en stenhård fight som slutade 12-11 i samtliga tre kulor.
Istället för Liseberg blev det en samvaro under lite stillsammare former, kaffe och kakor hemma hos en bekant. Hasse hade de senaste åren lidit av dåligt hjärta och fått rådet att inte överanstränga sig. Så här skrev en av de gotländska tidningarna efter den tragiska händelsen:
”Efter en stunds vila fick Hasse ett sådant hjärtbesvär att han måste ta en tablett. Jourhavande läkare kontaktades, han ansåg det bäst att Hasse fördes Sahlgrenska sjukhuset. Efter övertalning hämtades han med ambulans vid 22-tiden. Hasse togs in på intensiven där han undersöktes och behandlades av hjärtspecialister. Hjärtattacken var dock så pass allvarlig att han avled efter ett par timmar”.
– Oj, det där var så hemskt, minns Asta. Jag var själv med på sjukhuset och såg läkarna springa omkring där i sina vita rockar och ge mig olika besked. Fattade egentligen inte vad som hänt förrän till julen samma år.
Samtidigt som sorgen efter Hasse var så stor fick Asta på något underligt sätt energi att göra något annat än att kasta varpa samma höst. Kanske för att skingra tankarna.
– Jag tog busskörkort, var med och startade IF Murgrönan och gjorde allt annat jag kunde hitta på.
Där lämnar vi det sorgliga. Asta Jakobsson kommer ursprungligen från gården Kärne i Burs och föddes (med Öström som efternamn) den 10 december 1931. Hennes två yngre bröder har redan gått ur tiden.
– Så jag blir 90 år nu på Nobeldagen, skrattar Asta. Vill egentligen inte vara så gammal, men jag måste ju.
Så då blir det stor fest i december?
– Kanske blir det så, det har jag i alla fall planerat.
Asta är pigg och glad när vi träffas i den fina lägenheten på Öster i Visby, skrattar ofta. Men det är något som ändå stör:
– De där jävla baini, som Asta uttrycker det.
Baini är ben på gutamål. Asta har besvär med sina ben och har ett ständigt behov av rollator för att ta sig fram. Skyller besvären på varpan.
Hela hennes lägenhet pryds av medaljer, plaketter, pokaler, tavlor och annat hon erövrat under storhetstiden i varpa. Bland mycket annat GT-guldet för årets främsta idrottsprestation 1963, Gotlands Idrottsförbunds guldmedalj och ett pris från drottning Silvia för framstående ledarskap inom handikappidrotten.
– Tycker jag fått nästan allt man kan tänka sig. Då har jag ändå tre kartonger kvar nere i källaren och en del har jag också lämnat till Kjellis Nordström på Idrottshistoriska museet.
Varpakarriären började hemma i Burs tillsammans med kompisarna Tora Thorsson och Valborg Bandelin.
– Pappa och morfar kastade varpa så det var kanske inte så konstigt att jag också började. Men efter något år lämnade vi tjejer Burs och gick över till Stånga IF. I Burs var de glada att bli av med oss, vi tjejer kostade bara en massa pengar i startavgifter och annat…
Bästa minnet från tiden i Stånga IF?
- 1956 när både Bertil Olofsson och jag vann individuellt i centimeter vid SM i Visby. En av tidningarna skrev att Anna Ek, som kastade tidigt i första omgången, hade vunnit men jag kastade sent på dagen och tidningen räknade tydligen inte med mig. Det är något jag aldrig kommer att glömma …
Det var dock i Roma IF som karriären tog fart med besked för Asta Jakobsson. Från Väskinde till Roma (lockad av Asta) kom också den under flera år ständiga lagkompisen Solveig Löfgren (legendar här i GA 26/3 2019 med 49 SM-guld) och med två sådana toppnamn i samma lag regnade SM-medaljerna in år efter år i både lagkulan och lagcentimeter.
– Solveig är den absolut bästa jag kastat med, alltid reko och lugn, berömmer Asta.
Totalt har Asta, om vi räknat rätt, erövrat 41 SM-guld, de flesta alltså i lag och tillsammans med Solveig. Tredje kastare i Roma-laget skiftade ofta. Men det blev också sju titlar i den individuella cm-kastningen och ett SM i den individuella kulan för Asta.
– Många tyckte att Solveig och jag inte skulle kasta i samma lag, att vi borde bilda var sitt lag istället.
Ja, vi kan ju förstå varför …
Framgångsrikaste SM-tävlingen för Asta var redan nämnda 1971 då hon alltså knep de individuella titlarna i kula och centimeter samt även de två laggulden. Totalt fyra SM-guld! Förutom Solveig Löfgren ingick den gången Britt-Marie Klintström i det suveräna Romalaget.
Vi skall naturligtvis inte glömma att ett av alla SM-tecknen erövrades i partävlingen 1962 då hon kastade tillsammans med maken Hasse. De hade träffats på 50-talet under en SM-tävling i Stockholm.
– Vi var och roade oss på Gröna Lund. Hasse undrade varför jag stod där ensam och tittade på när de andra tjejerna åkte Berg och dalbana. Du skall väl inte stå här ensam, tyckte Hasse. Det var så det började.
Det är inte bara som skicklig kastare Asta gjort sig känd. Hon har även varit en omtyckt ledare för många ungdomar.
– Kanske var jag en bra ledare, de ville i alla fall ha med mig.
Astas tidigare yrke som vårdare och träningslärare på Hästnäs och Bingeby har också fört henne in på handicapidrotten där hon gjort många fina insatser.
Innan jag lämnar Asta vill hon gärna säga något om sin lägenhet på Schéelegatan.
– Har aldrig trivts så bra som här. Jag har solnedgången där borta bakom husen, kan se båtarna komma och gå och har även koll på vilka som parkerar här på den stora parkeringsplatsen.