Redan förra året fick läsarna stifta bekantskap med Valentyna Herman-Vasylyshyna, som kommit till Gotland från Ukraina för att genomgå en cancerbehandling. Inte mycket har hänt sedan dess, men så är det också att vara flykting och leva i väntans och ovisshetens tider.
Intervjun har bara hunnit pågå en knapp minut när vi avbryts av att telefonen ringer. Ur högtalaren hörs ukrainska; det är en kusin som vill växla några ord med Valentyna Herman-Vasylyshyna.
Sedan Valentyna lämnade det krigsdrabbade Ukraina för Gotland och Östergarnslandet i september lägger hon sällan ifrån sig mobiltelefonen.
– Det är alltid samma när vi ringer varandra i släkten. Först ett ”hur är det med dig”, sedan kommer vi in på kriget. Och så är det kriget, kriget och kriget. ”Hur ska det gå? Hur länge varar det? Har du fått någon ny information? Står huset kvar?” När det här började tänkte vi att det skulle vara över på några veckor ...
I dag, den 24 februari, har det gått två år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga offensiv mot grannlandet. Just 2024 finns det dessutom anledning att stanna till vid det där otympliga tillägget, som blivit en stående, och lätt förbisedd, fras i rapporteringen om Ukrainakriget. Fullskaligt blev det eftersom konflikten egentligen började i och med annekteringen av Krim i slutet av februari 2014. Tio år i så fall, inte två.
Men där och då insåg knappt ens ukrainarna själva att det som skedde på Krim och i landets östra delar bara var startskottet. Valentyna Herman-Vasylyshyna och personerna i hennes omgivning gjorde det i alla fall inte.
Jag har inga tankar om framtiden just nu, men det klarnar nog snart. Blir det en rysk invasion så sker den inom kort.
Sven Bjerlestam, gotlänning i Ukraina.
Ur en artikel 14 februari 2022, tio dagar före invasionen.
– När det började pratas om ”gröna människor” (de specialtrupper utan nationalitetsbeteckning som dök upp på Krim i samband med annekteringen, reds anm) blev det så klart lite nervöst och många undrade vad som pågick. Sen var det över och vi tänkte väl att ”jaja, nu har de tagit Krim, de nöjer sig väl med det”, säger hon.
Simferopol på Krim, ett år efter Rysslands olagliga annektering av halvön vid Svarta havet. "Jaja, nu har de tagit Krim. De nöjer sig väl med det", tänkte Valentyna Herman-Vasylyshyna när det begav sig.
Valentyna kommer från Gammalsvenskby, som grundades för nästan 250 år sedan av tvångsförflyttade Estlandssvenskar. Byn ligger endast 25 mil från Krimhalvöns huvudort Simferopol. Ändå kunde hon inte ana vad som väntade.
Gammalsvenskby
Gammalsvenskby ligger vid floden Dnipros strand i Ukraina. Efter första världskriget rådde svält och armod byn, vilket ledde till en utvandringsvåg.
Många av byborna som valde att lämna byn bosatte sig på Gotland, varför ön och Gammalsvenkby fått starka släktkopplingar. Efternamn som Knutas, Utas och Hoas är vanliga på Gotland och vittnar om ett ursprung i byn.
Byborna är ättlingar till tvångsförflyttade Estlandssvenskar. Svenska traditioner och svenskan som språk har levt kvar i svenskbyn.
Även 24 februari 2022 ringde det i Valentynas telefon.
– ”Gå ut och lyssna. Hör du bomberna? Nu är det krig”, sa min son. Jag trodde inte det var sant ens då, säger hon.
Putin nöjde sig alltså inte med Krim.
Kort därefter började GT publicera fortlöpande rapporter från Gammalsvenskby, som har starka kopplingar till Gotland. Ett vittnesmål inifrån byn 5 mars 2022:
”Än så länge har vi ganska gott om mat och brödbilen kommer varannan dag. Elen har varit stabil de senaste dagarna. Men vi känner oss isolerade i och med att ryska trupper kontrollerar vägen till alla större städer i regionen. Just nu är det lugnt, inga beskjutningar. Nu är det ren självbevarelsedrift, vi fokuserar på att klara oss, att överleva.”
”Lugnet” skulle dock inte bestå. I slutet av samma månad var byn omringad av ryska trupper och snart levde byborna på ockuperad mark. Valentyna Herman-Vasylyshyna minns när hon såg den första ryska soldaten ute på gården.
– Han gick där och tittade sig omkring, kollade in garaget. Sedan började det ställas massa frågor till oss. Han undrade bland annat hur mycket potatis man kunde sätta här och om maten räckte under vintern. Han verkade nöjd med vårt svar. Andra hade det värre. I vissa hus gick de bara in, tog vad de ville ha och kastade bort allt annat.
Ett drygt halvår varade ockupationen. 11 november 2022 flashade nyhetsmedierna om att de ryska trupperna dragit sig tillbaka. Det var då helvetet brakade loss på riktigt.
– Helt plötsligt en dag var det massa liv i byn. ”Vad händer”, undrade alla. En ryss svarade: ”Nu åker vi, men vänta bara. När vi är över på andra sidan floden ... Vi kommer att ha sönder hela byn”, berättar Valentyna Herman-Vasylyshyna.
Sedan dess har bomberna fallit närmast oupphörligen över Gammalsvenskby. I den senaste rapporten från byn, publicerad 12 februari i år, konstaterades följande: ”Efter ett drygt år av ständig terrorbeskjutning av den ryska armén är Gammalsvenskby i Ukraina nu till stora delar jämnat med marken.”
De tittar på oss som på tv, och sen släpper de sina bomber.
Valentyna Herman-Vasylyshyna
Valentyna beskriver ett utdraget tillstånd av förlamande vanmakt.
– Vi har inte kunnat göra nånting, bara vänta. De tittar på oss som på tv, och sen släpper de sina bomber. Sen är det bomber, bomber, bomber. Det tar aldrig slut.
Före kriget hade svenskbyn ungefär 2 000 invånare. Enligt uppgift är motsvarande siffra i dag ungefär 100. Dödsfall ska ha förekommit, men i huvudsak beror minskningen på att byborna flytt sina hem. Valentyna och hennes dotter med barnbarn, som också är boende i byn, sökte sig först till närbelägna Novoraisk. I september förra året bar det vidare till Gotland.
Denna bild från Gammalsvenskby är tagen tidigare i februari.
– Ja, jag fick ju en cancerdiagnos. Min man gick bort i cancer för en tid sedan, och mina barn var bestämda: Jag skulle inte hamna på samma sjukhus som han ... Tack vare Sofia Hoas (ordförande för föreningen Svenskbyborna) fick jag komma hit för att få behandling.
Familjen blev kvar i Ukraina – men minnena följde med.
– Den första tiden här i huset fick jag påminna mig själv hela tiden om att jag var i trygghet. Varje gång jag hörde höga ljud från grannens lägenhet tänkte jag bara: Bomber. Nu bombar de igen. Sedan: Just det, jag är i Sverige. Det är inte krig här.
Tiden har gått och Valentyna fryser inte längre till is när grannen stökar på övervåningen. En sorts vardag har infunnit sig, om än kringskuren.
– Ja, jag kommer ju inte så långt. I början cyklade jag till Tempo en gång, men sen blev väglaget sämre. Det skulle verkligen vara förödande för behandlingen om jag trillade. Så nej, frånsett besöken på lasarettet och vårdcentralen blir jag sittande här för det mesta. Men jag får mycket hjälp, vilket jag är väldigt tacksam för.
Valentyna Herman-Vasylyshyna bor i en lägenhet i Östergarn sedan september förra året.
Har du någon kontakt med andra ukrainska flyktingar på ön?
– Ja då, men blir framför allt att vi pratar i telefon med varandra. Och så bor min systersons fru med barn här också.
Finns det stunder då du inte tänker på kriget?
– Knappt. Så fort någon ringer tänker man ju: ”Vad har hänt nu?” Och om jag ringer någon i Ukraina och den personen inte svarar ... Så var det med min son häromdagen. Jag såg att det hade bombats nära den plats han befinner sig och ville veta om han mådde bra. Det gjorde han, men den där stunden då jag inte visste ... Och huset hemma i byn. Vårt hus. Det tänker jag ofta på. Om det fortfarande står.
Det gör det faktiskt, i alla fall om får tro de senaste uppdateringarna inifrån byn.
– Grinden och fönstren har förstörts och det är möss överallt, men annars verkar det ha klarat sig. Sedan vet man inte. Det kan gå så fort. Ett bombardemang och allt är borta. Nu vill jag inget annat än att det här ska ta slut och vi kan återvända. Jag och min dotter brukar prata om det där. Om så bara ett rum finns kvar i hennes eller mitt hus ska vi bo där. Vi får trängas.
Om den saken råder ingen tvekan. För Valentyna är Sverige en tillfällig vistelseort. Så fort behandlingen fått önskat resultat – och prognosen är god – vänder hon åter till hemlandet och familjen.
– Jag känner stor tacksamhet för allt, och det går bra att vara här i två, tre veckor. Sedan vill man tillbaka. Det är nog lite annorlunda med de yngre som kommer hit. Bland dem finns det fler som vill rota sig här. Men mitt hem är Ukraina och byn. Så kommer det alltid att vara. Nu väntar vi bara.
Ni har väntat länge nu. Du kan fortfarande känna hopp?
– Det är så klart svårt, men vi måste hålla ut, tänka på Gud, våra medmänniskor och livet tillsammans i framtiden. Jag brukar skoja med mina släktingar och vänner att en dag är det här slut och vi är tillbaka i byn. De som varit i Sverige pratar svenska, de som varit i Polen pratar polska, de som varit Tyskland pratar tyska – och ingen förstår vad de andra säger!
Mobiltelefonen är Valentyna Herman-Vasylyshynas länk till hemlandet och familjen. "Så fort någon ringer tänker man ju: 'Vad har hänt nu?'"
Valentyna Herman-Vasylyshyna visar upp en av de senaste bilderna som skickats till henne från hembyn. "Du ser. Nästan allt är förstört."
Innan jag går vill Valentyna Herman-Vasylyshyna visa några mobilbilder från Gammalsvenskby.
– Du ser. Vårt dagis. Min gata. Nästan allt är förstört, säger hon lägger ifrån sig telefonen med en suck efter en stunds tröstlöst bläddrande.
Scenen kanske känns bekant. Valentyna visade liknande bilder för Magnus Ihreskog när han intervjuade henne under GT:s vinjett Du&Jag förra året. Men denna gång visar hon också något annat. Förmodligen är det en stundens ingivelse.
– Har du sett vad jag fått. På Valentindagen, säger hon och pekar på en vas med tulpaner.
Den här intervjun med Valentyna Herman-Vasylyshyna gjordes dagen efter alla hjärtans dag. Valentindagen har lämnat spår i hennes lägenhet på Östergarnslandet.
I går var det alla hjärtans dag, hennes dag i almanackan. Det blir de första orden under vårt samtal som inte har med krig eller cancer att göra.
Ett fotografi på altanen och några andetag frisk luft är det enda som återstår av besöket. Valentyna Herman-Vasylyshyna återvänder in i lägenheten. Till telefonen.
Andra vi rapporterat om – så gick det sen
Romabon Benny Hallgren är en av gotlänningarna som engagerat sig för de ukrainska flyktingarna. Nu var det länge sedan han uppmärksammades i spalterna, men det arbetet fortsätter. Han är fortfarande på flyktingboendet i Roma i stort sett dagligen för att hjälpa till. "Men de flesta har kommit in i systemet och fått jobb nu, så de klarar sig mer och mer på egen hand."
Olena Kurlova och hennes dotter Sasha Kurlova har förekommit flera gånger i vår rapportering om flyktingmottagandet. Enligt Benny Hallgren söker Olena, som var advokat i hemlandet, fortfarande jobb på Gotland. För tillfället befinner hon sig utomlands, men återvänder snart till Klostergården i Roma.
Även Tamara Partyka, här med dottern Eva Partyka, har bott på Klostergården i Roma. Enligt den senaste uppdatering har hon flyttat till Stockholm, där hon fått jobb. "Hennes svenska är tydligen rätt bra nu", säger Benny Hallgren.
I somras berättade vi om Julia Tkach, som öppnat en dumplingrestaurang i Klintehamn. "Vi tror verkligen på det här och har många idéer inför framtiden. Att få in våra dumplings i svenska matbutiker är en av dem", sa hon då. Detta har nu blivit verklighet. Sedan en tid finns familjeföretagets dumplings att köpa på Coop, i såväl Hemse som i Klintehamn.
Efter flykten till Sverige började Hlib Tkach, son till Julia Tkach i Klintehamn, spela för Visby Roma och Sudrets HC. "Det är en smart spelare med bra skridskoåkning, vältränad", summerade Visby Romas tränare Hans Särkijärvi vid tillfället. Under våren lämnade Hlib Tkach dock hockeyn på Gotland för Sölvesborgs IK, där han hittills gjort 27 matcher i klubbens division 2-lag.
Pianisten och tonsättaren Polina Pohozha kom till Gotland under våren 2022, kort efter krigsutbrottet. "Jag hade inget annat val än att lämna landet. Jag förlorade både mitt hem och mitt jobb", sa hon till Helagotland då. Numera studerar Polina Pohozha på Gotlands tonsättarskola. Därtill syns ofta på öns musikscener, bland annat i duokonstellationen Kult, där även Nataliia Popova ingår. Kult har bland annat uppmärksammats i DN Kultur.
