Krönika
Tystnadskultur råder i många organisationer. Tystnadskultur råder också i riksmedier som i lokala medier. Makt finns i alla mänskliga mellanhavanden. Media har denna makt och väljer i alla lägen. Tiger eller ropar ut.
”En namnpublicering går inte att sudda bort”, skriver Ulf Hammarlund tidningsman i GT 26/4. Det äger sin riktighet och en namnpublicering synliggör inte bara människor i en händelse, utan drabbar framförallt närstående som redan befinner sig i ett chockartat tillstånd eller trauma efter en tragisk eller våldsam händelse som kastats in i deras liv. Alla skriverier i landets tidningar som uppstår, skapar inte bara sår i närstående, de tappar ofta självkänslan när deras liv raseras. Traumatiska händelser ger förgreningar också i släkt och vänskap.
Jag har levt med en man vars anhörige omkom i en lägenhetsbrand. TT på den här tiden kablade ut nyheter till alla landsortstidningar. Nyheter som dessutom namnpublicerades. Tiden var 1960-talet. Det var inte bättre förr.
Trauma utvecklas ofta till posttraumatisk stress när det inte tas om hand. Utsattheten överskuggar allt. Bidrar till social isolering. Ingen kyrka öppnades på den tiden eller famn. Alla la locket på. I dag skyller man på tidsandan.
”Publiceringen av den här digniteten kräver djup eftertanke”, fortsätter Hammarlund, ”man måste kunna se bak hörnet vad den kan få för följder.”
Namnpublicering i media får alltid följder. Jag har levt hela mitt liv med dess följder. Trauma och posttraumatisk stress visste man inget om förrän soldater återvände från Vietnam och forskning tog vid. Svåra känslor som förtrycks tar kroppens inre delar hand om, vare sig det är tarmar eller hjärta, skapar stress; ångest och andnöd. När jag idag läser gamla sjukjournaler har PSTD under åren omvandlats till astma, reumatism och till slut cool. Förklara för läkare som benämner alla åldringars krämpor som multisjukdom blir omöjligt.
En människa spills ut. Det skvätter på väggar, gator och torg. Tröst och stöd blir en överlevnadsfråga. Med namnpubliceringar skapas överlevnadskuld. Drabbade människor blir osäkra om vad som är rätt och fel. Minnesbilder kommer och går. Kvarstannar i gömslen.
Två unga kvinnor är involverade i en tredje kvinnas död. Anhöriga möts av misstänksamhet, polisutredningar, obduktioner kanske förhör. Men framförallt prat. Det som skriks ut via medier blir oåterkalleligt. Somliga mord är av allmänintresse. Det som till exempel Bia Thomsson skriver om i insändare 6/5 ”aktiv dödshjälp är inte tillåtet men passiv sjukvård som i slutändan gör att folk dör, tillåts utan skrupler”.
Lyfter media som allmänintresse den väsentliga frågan om en värdig död? Icke. De medverkar i stället att göra en för dödshjälp kämpande läkare som Staffan Bergström till en brottsling.