Debatt
Som en inbjudan till en viktig debatt/diskussion anländer Erik Franssons tisdagsledare (4/4) om den upplevda ödmjukheten inför den demokratiska processen. Och detsamma kan sägas gälla onsdagens ledare: Det blev en förvånansvärt odramatisk avtalsrörelse (5/4).
Om både det ena som det andra som det tredje skulle man kunna säga utifrån det omhuldade påståendet gällande försvarspolitiken; neutraliteten har tjänst oss väl. Samma kan sägas om demokratin, den har tjänat oss väl och samma kan alltså sägas om lugna avtalsrörelser; det har tjänat oss väl. Allt andas kompromiss, det gäller att komma överens, utan att gå till strid, bara det gagnar syftet att vara det bästa för landet, för samhället, för marknaden. Det ska vara sans och vett rakt igenom. ”Ordet är fritt”, men sen begärs votering, så som det fungerar i vårt politisk/demokratiska system. Det ädlaste att finna är kompromisser i varje läge, kompromisser är demokratins främsta klenod. Men kan det ändå gå snett?
Att förhandla bort neutraliteten visade sig vara förvånansvärt enkelt, att backa från rättmätiga lönekrav har visat sig vara ”förvånansvärt” odramatiskt. Den fråga som nu ställs, gäller om vi ska ”pausa” demokratin? Och som en följd av detta låta mänskliga rättigheter ”stå tillbaka” för möjligheten att bygga det ”goda medborgarhemmet” som den socialdemokratiska tidskriften Tiden, enligt Ola Larsmo i DN (5/4) låter meddela. Tanken börjar svindla. Kan alla övertygelser förhandlas bort? Är allt det vi stridit för inte längre något värt? Så avlägsen är ju egentligen inte tanken, att både Erdogan och Orban går Putins ärende. Att de törs ge sig på amerikamarionetten Sverige. Det går att tvinga Sverige till förödmjukande underdånighet.
Det går att tvinga fram fackliga överenskommelser till gagn för näringslivet och marknaden med hänvisning till inflationen, men utan ords nämnande om företagens orimligt höga avkastningskrav som förre vice riksbankchefen Thomas Franzén påtalat och utan hänsyn tagen till den samtidiga produktivitetsutveckling (effektiviseringar) som pågått under årtionden. Det vill säga inte ords nämnande för att störa de krav på tillväxt som är markandens heliga gral. Har den kapitalistiska marknaden förgiftat demokratin?
Det är inte fel att säga att demokratin är den förmodligen viktigaste historiska ”uppfinning” som gjorts, men det är alltmer uppenbart att den är på väg att reduceras till blott och bart ”form”, en tanke som på allvar förts fram i debatten. Men utan det ”innehåll” som ger demokratin kraft att verka för social omsorg och ekonomisk omfördelning förlorar demokratin sitt värde. Med grund i den tanken har socialdemokratin med stöd från social liberalism skapat vårt välfärdssamhälle Är det, det som är på väg att förloras? Socialdemokratin har sin stora strid given och den striden får inte förloras, förr gällde det ”folket” nu handlar det tydligen om ”medborgarna” men det är samma uppgift. Demokratin är mer än form. Den har sitt givna innehåll; att verka för mänskliga rättigheter, rättvisa levnadsvillkor och fredlig samexistens.