Marita Martell Ahlströms minnesbilder från den 21 september 2016 är knivskarpa. Klockan var 17 och hon stod i köket hemma på Apelgatan i Visby och lagade pyttipanna när hon fick ett sms från barnbarnet Mikael Väärä. Han hade tre månader tidigare tagit körkort, och i sms:et meddelade Mikael sin mormor att han och vännen Emilie "skulle ta en extra runda" med bilen innan han kom hem och åt.
Drygt 2,5 timme senare ringde Mikaels mamma Towe till Marita och berättade att sonen varit med i en allvarlig olycka, och att han var på väg till Karolinska i Stockholm i ambulanshelikopter.
I olyckan, som inträffade på en mindre väg mellan Follingbobacke och Dalhemsvägen, trasades Mikaels svarta Saab sönder fullständigt. Av okänd anledning körde då 18-årige Mikael av vägen, och i kraschen bröt han nacken och ådrog sig 2 stora hjärnblödningar och 48 mindre.
Först på plats vid olyckan var Familjen Lindh, bestående av pappa David, Mamma Ulrika samt barnen Albin och Alva, och deras insats kom att bli livsavgörande för Mikael Väärä. De höll upp hans huvud så att luftvägarna blev fria fram tills dess att räddningspersonal kom fram, och familjen tilldelades senare priset Hela Gotlands hjälte för sin insats.
– Vi är dem evigt tacksamma. Det finns knappt ord som räcker till. De är verkligen Mickes änglar, säger mormor Marita Martell Ahlström.
LÄS MER: "Jag brukar säga att de är Mickes änglar"
Vi sitter tillsammans med Mikael, Marita och morfar Dan Ahlström i den lummiga trädgården på Apelgatan. Det har gått ganska precis nio månader sedan olyckan, och Marita berättar att Mikael under en kort stund i ambulansen faktiskt var död, och att han sedan låg i koma i 36 dygn på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
– Man gick in i ett vakuum där och då. Hans rum på sjukhuset såg ut som ett rymdlabb med alla slangar och maskiner, och läkarna kunde inte säga om han skulle klara sig, om han skulle bli ett paket eller om han skulle kunna bli återställd, säger hon.
Morfar Dan Ahlström, som även är god man till Mikael, var på plats på sjukhuset under de fem veckor som han låg i koma.
– Efter någon vecka kom den första ordentliga chocken. Då låg jag bara och skakade i sängen. Det var väldigt jobbiga veckor, hans tillstånd pendlade hela tiden och man hade nära till tårarna varje kväll, säger han.
Han minns tydligt när Mikael började visa livstecken.
– Det kom väldigt mycket tårar när han började röra på ett finger där i sjukhussängen.
Följande månader bestod av rehabilitering, först på Karolinska, sedan på Danderyds sjukhus och slutligen på Korpen i Visby. Fysiskt återhämtade sig Mikael Väärä snabbt och han tog sina första steg den 7 februari i år. Hjärnans återhämtning har enligt Marita däremot gått med myrsteg.
– Det är närminnet och problemlösningen som påverkar honom mest i dag, säger hon, och Mikael fyller i:
– Jag brukar säga att minnet flög ut vid kraschen för att folk ska få skratta lite.
Det är tydligt att Mikael är en obotlig optimist, och enligt hans mormor och morfar tränar han hårt för att bli återställd.
– Det som har hänt har ju hänt, det är bara att blicka framåt. Skam den som ger sig. Jag tycker att det rullar på som det ska, säger Mikael.
Morfar Dan berättar att det starkaste minnet från de gångna månaderna var när Mikael pratade för första gången.
– Han sade "hej moffa". Det kom som en stor chock, säger han.
– Ja, då var han lycklig, Dan, fyller Marita i.
Förutom följderna av olyckan säger Mikael att det svåraste efter kraschen har varit att många av vännerna långsamt försvunnit ur hans liv.
– Jag tror inte att de riktigt vet hur de ska prata med Micke, spekulerar Marita.
Hur känns det här för dig Mikael?
– Det är tydligen vanligt att det händer i en sån här situation. Men det är väldigt tråkigt såklart.
Mikael berättar att han fortfarande har kontakt med familjen Lindh, och att de kom på hans 19-årskalas den 28 maj.
– De var först på plats den gången också, säger han med ett leende.
LÄS MER: De blev Hela Gotlands hjälte
I samband med att familjen nominerades till Hela Gotlands hjälte i våras sade de till Helagotland.se att de lovat Mikael Väärä att de skulle cykla tillsammans så fort han blev återställd. Den 21 juni, på dagen nio månader efter kraschen och 4,5 månad efter att han lärde sig att gå igen, tog Mikael sin första cykeltur efter olyckan.
– Så nu är jag redo, hälsar han till familjen Lindh.
Finns det något annat du vill säga till dem?
– Tack för att ni gav mig en andra chans. Hur många är det som får det egentligen?
Den nyblivne 19-åringen bor i en stuga i mormor och morfars trädgård. På dagarna går han på rehab på Korpen samt umgås med morfar Dan. Han skulle ha tagit studenten i år, men hoppas kunna gör det nästa år i stället. Förutom studenten och att i framtiden arbeta som elektriker drömmer han om att så småningom kunna köra bil igen.
– Då skulle jag känna att "nu är jag tillbaka", säger han.