I onsdagens GT kunde vi läsa om ett välbesökt möte på Bottarvegården i Vamlingbo där sudretbor och politiker möttes för att prata om ägandet av jorden.
Under våren har Hoburgs hembygdsförening ordnat populära studiecirklar där man med hjälp av uppgifter från Lantmäteriet, kombinerat med lokal kunskap, har kartlagt markägandet i Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre
Även om antalet sommarboende är högt på Storsudret betyder inte det att åkermarken är i fastländsk ägo. Men här finns en stor oro att mark ska säljas av och att de fastboende ska förlora makten över sina bygder.
Vid ett möte inför valet förra året diskuterades detta, även det med politiker närvarande. Eftersom det rådde osäkerhet om hur det stod till med fördelningen av ägandet, tog ett gäng sudretbor tag i saken och ordnade studiecirklarna som nämns ovan.
När man nu åter mötte politikerna för att visa upp resultatet fanns också en förhoppning att få veta hur de olika partierna såg på utvecklingen.
Jag förstår den irritation som verkar ha uppstått när politikerna bollade tillbaka frågan till mötesdeltagarna: vad tycker ni?
Självklart är det de som bor socknarna som ska avgöra hur de vill ha det i sina hembygder men frågan har ett så mycket större perspektiv. Det handlar om långsamma förändringar som på sikt leder till stora förändringar.
Nyhetsmagasinet Horisont har kartlagt Storsudret och Fårö i sitt senaste nummer. Där kan man läsa att av alla Fåröfastigheter ägs drygt hälften av fastlänningar, medan bara en fjärdedel ägs av Fåröbor.
Det ser ungefär likadant ut på Storsudret: över 40 procent av fastigheterna ägs av fastlänningar, medan sockenbor äger under 30 procent.
Horisont konstaterar bland annat att i Hamra har nästan 30 procent av ägarna Stockholm som postort, jämfört med 23 procent som är skrivna i socknen.
Totala andelen fastlandsägda hus i Hamra är nästan 60 procent. I Sundre ägs mindre än 10 procent av Sundrebor och totala andelen fastländskt ägande är drygt 37 procent.
Läget är liknande för Visby innerstad och Östergarnslandet.
Det är lätt att diskussionen landar i önskemål om begränsningar av ägandet, krav på att vara bofast på fastigheten man köper.
Drömmen om ett kalkstenshus på den gotländska landsbygden närs av många, även unga gotlänningar eller äldre som vill odla sin trädgård på gamla dagar, eller barnfamiljer som vill komma närmare naturen.
Men i budgivningarna har många inte en chans.
Däremot har Region Gotland ett alldeles eget bostadsbolag som man kan uppmana att bygga bostäder även utanför Visby. Eller göra det fördelaktigt för privata byggherrar som vill bygga hyresrätter.
Då inträder ett annat strukturellt problem, att kunna ansluta nya fastigheter till vatten och avlopp.
Frågan är som sagt komplicerad och större än vad som händer med en enskild fastighet. Därför borde frågan också vara högt upp på de politiska partiernas agenda sedan länge.