Min lördagsledare fick rätt bra respons och här nedanför kan ni läsa hur Anna Hrdlicka ser på fritidspolitikernas situation. Jag håller med Hrdlicka i det mesta förutom hennes inledning, men den biten återkommer jag till.
Anna Hrdlicka tar upp en viktig del av fritidspolitikernas villkor då hon pekar på ett samhälle som blir mer och mer komplext. Det samhälle vi har i dag är långt ifrån det som jag växte upp i på 1970–80 talet och än mer fjärran från det som mina föräldrar växte upp i. Utvecklingen har gjort att allt går snabbare. Vi har i dag kunskaper vi inte hade då men har ändå byggt upp ett samhälle som är betydligt mer sårbart.
Mitt i detta sätter vi vanliga människor utan krav på någon egentlig utbildning, att ta beslut som påverkar oss alla. Det kallas demokrati eller folkstyre och är något de flesta ser som självklart, men som tvingats fram genom hårt arbete, blod, svett och tårar. Demokratin kan vi inte heller se som självklar utan den måste försvaras och utvecklas varje dag, år ut och år in.
Hur ska vi då få våra politiker att kunna ta bra och kloka beslut? Jag tycker att Anna Hrdlicka ger en bra bild av den organisation vi måste ha samtidigt som hon beskriver utmaningarna. En av utmaningarna som Hrdlicka tar upp är utbildningsglappet mellan fritidspolitiker och tjänstepersoner. Hrdlicka pekar på att tjänstepersoner ofta har fleråriga universitetsutbildningar inom sitt fackområde vilket sällan en fritidspolitiker har.
Visst finns det högutbildade fritidspolitiker, men de är ytterst sällan specialister i just de frågor deras nämnder och styrelser behandlar. Här måste man hitta ett sätt för kompetensöverföring som fungerar. Talesättet att prata med bönder på bönders vis kan översättas till kommunikationen mellan tjänstepersoner och fritidspolitiker.
För att våra fritidspolitiker ska kunna ta bra och kloka beslut behöver de inte bara få den information de behöver. De behöver även förstå den. Utbildningsglappet är ju inte i sig ett oövervinnerligt problem. Skolan är ju ett typexempel på en verksamhet som fungerar utmärkt även om utbildningsglappet mellan grundskoleelever och lärare är enormt. Kanske ska Region Gotland försöka anställa medarbetare, som förutom kompetens i sitt fackområde, även har pedagogisk kompetens.
Precis som Anna Hrdlicka skriver håller jag med henne att politiker inte bara kan tycka. Det måste finnas en bra grund, i form av fakta, innan politikerna tycker till. Men när fakta väl är på plats måste det finnas utrymmer för både tyckande och ideologi.
Det jag inte håller med Anna Hrdlicka om, är hennes beskrivning att jag i min lördags ledare skulle mena ”att det ”andas elitism” att kalla de som sitter i politiska församlingar, nämnder och styrelser för ”hobbypolitiker”.
Det var inte bara användandet av uttrycket ”hobbypolitiker” som jag reagerade på i Bofrides ledare. Det var sammanhanget där ”hobbypolitiker” användes tillsammans med meningen ”Det finns en fin tanke i att allmännyttan ska vara folkligt styrd men frågan är om utvecklingen sprungit förbi den goda tanken?”
Eva Bofride försökte i gårdagens ledare försvara sin beskrivning av ”hobbypolitiker” i allmännyttan, som frånsprungna av utvecklingen, utan att lyckas särskilt bra. Jag har fortfarande svårt att förstå varför Bofride ifrågasätter att allmännyttan, som ägs av folket, inte längre ska vara styrd av folkligt. Det borde vara en självklarhet och sitta i ryggmärgen för personer aktiva i en organisation, som hävdar att de är, och alltid har varit, en folkrörelse. Oavsett om man är oberoende från partiorganisationen eller ej.