Jag har tidigare uttryckt en viss förvåning över att över att biljettpriserna på Destination Gotlands färjor inte hade ökat mer än de då hade gjort, sedan energipriserna började rusa. Så jag blir ju inte speciellt överraskad nu, när bolaget tillkännagjort prisökningar på kring 30 procent nästa år.
Att det är ett stort problem för Gotland är självklart. Så fort någon eller något ska till eller från ön så blir det dyrare. Tröskeln blir högre. Det drabbar vanliga gotlänningar i deras privatliv. Det blir ytterligare en börda för näringslivet. Besöksnäringen riskerar att drabbas extra hårt. Många har studsat inför priserna redan innan den nu aktuella höjningen.
Höjda energipriser drabbar exempelvis även bilister på fastlandet. Men inte alls med samma kraft. Inte med flera hundra kronor för en resa på några mil.
Politik och näringsliv och många andra intressen har länge varit samlade kring de så kallade gotländska ståndpunkterna när det gäller färjorna. Det innebär bland annat snabba färjor och trafik på två fastlandshamnar. Krav på trafiken som i stor utsträckning sammanfaller med Destination Gotlands trafiklösning. Det leder till en tämligen dyr trafik, dels på grund av kraven och sannolikt också på hur det påverkar konkurrensen i upphandlingarna.
Men det har alltid funnits en opposition bland dem som inte är så välrepresenterade i Trafikrådet med mera. De som bryr sig mer om pris än om överfartstiden. De som struntar i hur långa överfartstider skulle påverka exempelvis näringslivets logistiklösningar. De som av miljöskäl gärna offrar timmar för att minska bränsleförbrukning. Hur miljövänligt det nu blir när man måste på grund av sänkt fart måste sätta in fler färjor för att bedriva ungefär samma trafikarbete.
Destinationens prisökning med cirka 30 procent efter årsskiftet kommer att göra denna konflikt än tydligare. Den kan göra de som är i opposition till de gotländska ståndpunkterna mer energiska och kanske till och med organiserade. Plötsligt finns det i så fall två gotländska ståndpunkter, vilket i så fall något kan erodera kraften bakom Gotlands officiella ställningstaganden.
Region Gotlands företrädare vill att staten ska betala och begränsa skadorna för Gotland och gotlänningarna. Det har hittills varit strategin att med statliga subsidier tillhandahålla dagens trafik till rimliga priser. Jag vet inte hur framgångsrika man kan bli. Staten har redan tidigare upplevt de stigande kostnaderna för Gotlandstrafiken som ett problem. Även statens kostnader har i närtid ökat med ett par hundra miljoner. Det finns goda argument för att staten har ett stort ansvar för Gotlands färjeförbindelser med fastlandet. Men i den djupnande kris som Sverige är på väg in i vore det överoptimistiskt att ta det för självklart att staten är beredd att gå i med flera hundra miljoner till. Per år. Det blir en svår uppgift att hävda Gotlands intressen av en trafik som minst motsvarar dagens högt ställda kvalitetskrav samtidigt som resenärer och fraktkunder skyddas mot total brandskattning.
Region Gotland önskar sig en enkel och tydlig konflikt med regeringen om hur mycket statliga pengar som färjetrafiken kan understödjas med. Men jag är som sagt rädd att Region Gotland kommer att få en konflikt med (minst) två fronter där den ena är intern på ön.
Detta gäller hur den akuta priskrisen ska hanteras, men kanske i ännu högre grad hur prishöjningen kommer att påverka nästa upphandling, som närmar sig startgroparna.
En trettioprocentig prisökning kan påverka förutsättningarna så mycket att villkoren för upphandlingen förändras. Risken ökar att staten söker andra lösningar är Region Gotland och Trafikrådet önskar.
Prishöjningen kan därmed få mycket långsiktiga konsekvenser. När kostnaderna ökar så mycket både för staten och för resenärer och företag så kan det påverka den förestående upphandlingen av framtidens trafik.