De som vi inte ser eller märker av förrän i efterhand.
Som att vissa delar av ön blir "sommarnöjen", samtidigt som bostadsbristen är skriande.
Nyligen berördes fenomenet i Gotlands Allehanda och gällde Fårö. I somras skrev magasinet Horisont om utvecklingen i Visby innerstad. GT skrev i veckan om hur intressen krockar i Ljugarn mellan fast boendes behov och investeringar för sommargäster.
Gentrifieringen förekommer överallt och har studerats på olika sätt sedan 60-talet. På Region Gotlands hemsida finns rapporter om studier gällande Fårö, Östergarnslandet och Storsudret som ger en bra bild av läget för Gotland. Även om studien har några på nacken kan man se de stora dragen och trenderna, de gäller än.
Hur mycket ska då politiska beslut påverka utvecklingen? Det är lätt att konstatera att vi behöver jobba för att fler ska kunna bo permanent även i attraktiva områden för sommar- och deltidsboende. Men hur ska det gå till utan att ta till åtgärder som inskränker människors val och personliga beslut?
I dag stängs många ute från möjligheten att köpa ett hus på Fårö, Östergarnslandet, Storsudret och Visby innerstad. Men det var ju inte så undanträngningen började. Gårdar på landsbygden lades ner och folk flyttade därifrån. Det finns ett glapp mellan tiden då folk flyttade från landsbygden och intresset för att bo där var lågt – till att det med tiden blev lockande bygder för deltidsboende.
Att skylla dagens situation enbart på att "rika fastlänningar köper upp våra hus" är alltså att förenkla och inte se hela bilden.
Husen rustas och renoveras och alla deltidsboende bidrar till lokalsamhället på många sätt genom sin köpkraft. Många vill påminna om att husen skulle stå tomma och förfalla om inte de som har råd köper dem.
I dag har vi flera orter på Gotland där befolkningen både dubblas och tredubblas under framför allt sommarperioden. Enligt den tidigare nämnda studien har Fårö cirka 500 fast boende och 1 500 deltidsboende. Östergarnslandet 1 122 fast boende och 2 475 deltidsboende, Storsudret 900 fast boende och dubbelt så många, 1 800, deltidsboende.
Det enda vi vet är hur utvecklingen blev, hur den kunde ha blivit kan vi bara gissa. Hade husen verkligen stått och förfallit med en annan utveckling?
För bygdens utveckling och för det privata näringslivet finns inga större problem med en stor andel deltidsboende. De bidrar med både engagemang och kompetens som ofta kommer hela bygden till del. Många är mer engagerade på platsen där de deltidsbor än där de är skrivna som fastboende.
Problemet är givetvis det som finns under filtret deltidsboende. Det Gotland som ska gå runt, finnas och finansieras av oss som är folkbokförda och betalar skatt här.
Även om sånt som hemtjänst och sjukvård betalas av hemkommunen eller hemregionen är det resurser som måste finnas tillhanda. (Värt att markera är att det i denna ledare fokuseras på deltidsboende, inte tillfälliga besökare, turismen är en helt annan diskussion).
En annan dimension som är mer demokratiskt betingad är att i många kontroversiella frågor är de som är mest engagerade ofta deltidsboende. Så var det med Tofta strand, så var det delvis med SMA:s ansökan i Klinte och så är det delvis med den planerade vindkraften på Mästermyr.
Som fastighetsägare har du samma rätt att påverka en process oavsett hur ofta du bor där men nog finns här en intressant aspekt när det framställs som att det är kommuninvånare och sockenbor som kräver sin rätt för hur deras hembygd påverkas.
Så hur ska man då balansera det hela så att vi inte förlorar välkomna och viktiga deltidsboende men samtidigt får fler välkomna och viktiga fast boende som vill vara med och göra landsbygderna levande på Gotland året runt?
Det talas om krav vid fastighetsförsäljningar, att man inte ska få köpa en fastighet om man inte tänker bo där permanent. Även om syftet är vällovligt ger det ganska obehagliga rysningar i en liberal själ.
Bättre verkar det att anpassa skattesystemet till hur människor lever i dag, det är ju inte bara på Gotland som deltidsboende är vanligt.
Det skulle lösa dilemmat med alla "osynliga" kommuninvånare, i alla fall till viss del. Men hur ska man kunna påverka prisbilden där minsta lilla hus säljs för flera miljoner och där en vanlig gotländsk medelinkomsttagare inte har en chans att vinna en budgivning?
Innan man spyr sin galla över att folk säljer till överpriser bör man också ärligt inför sig själv ställa sig frågan om man skulle sälja sitt hus för en miljon eller fem miljoner om man fick chansen att välja.