Jag skrev den 2/6 en ledare om den utredning om Sveriges cementtillgång som gjorts av Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar. Min slutsats var att det inte går att sluta bryta kalk på Gotland. Samhällskonsekvenserna hade nämligen blivit alldeles för stora. Det här gillade inte Miljöpartiets Katarina Krusell som i slutet av sin replik den 8/6 bad mig luta mig tillbaka och först föreställa mig en myr med trollsländor och orkidéer, sedan föreställa mig ett kalkbrott och fundera kring om det är någon skillnad mellan dessa två vyer.
Det finns ingen som hävdat att det inte är skillnad, och det är inte det det handlar om. Jag vill därför be Krusell föreställa sig ett hus, en järnväg, ett vindkraftverk och en bro, och att hon sen föreställer sig att inget av detta finns. Det är nämligen det här det kokar ner till. Det är klart att det är skillnad att titta på ett kalkbrott och på en myr. Och det är här Miljöpartiets totala oförmåga att hantera målkonflikter blir tydliga. Myrar är jättekul, även om Blå lagunen är populär att bada i, men vi måste också kunna bygga och utvecklas.
Människors behov av hus och infrastruktur försvinner inte bara för att Miljöpartiet vill göra det hart när omöjligt att bygga. Ja, den linje jag förfäktar har konsekvensen att myr blir kalkbrott. Det står jag för, och jag kan till viss del tycka det är tråkigt när natur får ge vika. Vad Krusell förefaller inte förstå är att även hennes linje ger konsekvenser. Nämligen radikalt minskad tillgång på cement. Det är rimligt att Krusell tar ansvar för sin politik och pekar ut vilka som inte ska ha någonstans att bo och vilka infrastruktursatsningar som inte ska bli av.
Om Krusell inte kan peka ut vilka som ska vara hemlösa, utan menar att kalken ska brytas någon annanstans istället är det då rimligt att hon förklarar varför naturen och människorna där är mindre värda än naturen och människorna här. Det är fullt tillåtet att tycka så, men det är klädsamt att stå för det.
När det gäller just att flytta produktion dit man inte ser den ska det framhållas att det är så vi klarat att överleva de senaste åtta årens politik. Vi har, ofta med miljöargument, straffat ut inhemsk produktion. Tomrummet har vi fyllt med import. Ofta från länder med mindre miljö- och klimathänsyn. Vi har alltså hivat våra miljöproblem över landsgränsen, och låtsats som om de inte längre fanns. Det är dels inte schysst, dels inte i enlighet med Generationsmålet.
Att tro att problem försvinner för att man tar bort lösningen, att val inte får konsekvenser och att alla kan få allt är lika givande och intellektuellt hederligt som att diskutera om enhörningar gnäggar. Politik är målkonflikter och avvägningar. Miljöpartiets totala oförmåga att hantera detta och ovilja att stå för konsekvenserna visar varför det inte hör hemma i svensk politik.