”Det är sjukt att det sker, men det sjuka är också att man inte blir förvånad”, säger åklagaren Susanne Wihlborg, som fortsätter att driva liknande sexualbrottsmål nu som då.
När hon hörde om metoo hade hon redan hört liknande vittnesmål i rättssalen. Från sociala medier till massmedier spreds en hashtagg med flickors och kvinnors erfarenheter av att bli utsatta och mötas av en tystnadskultur.
– Jag upptäckte det som de flesta andra, genom tidningar, radio och framför allt tv. Det startade med skådespelerskorna och egentligen var det mest skrämmande att det inte förvånade mig att det var på det sättet. Sedan gick många yrkeskårer ut och sa likadant, men det var ingenting som förvånade heller, säger hon.
Susanne Wihlborg har arbetat med sexualbrottsfall i snart 30 år och har sett få förändringar.
– Det stör mig att 2022 så ser mäns våld mot kvinnor ut på exakt samma sätt som när jag började på 90-talet. Vi som jobbar med det här går diverse utbildningar. Vi har metoo och samhällsdebatt, visar upp skadade kvinnor och dödade kvinnor och media är på. Ändå får vi in dem. Nu är det 90-talisterna som är anhållna för mäns våld mot kvinnor.
Susanne Wihlborg vill ändå skilja på den sexism och trakasserier som metoo ofta handlade om och grövre kvinnofridskränkningar och sexualbrott i nära relationer.
– För mig är metoo vad kvinnor på en arbetsplats eller i ett offentligt rum inte ska behöva stå ut med, kontra ett våld i ett partnerförhållande. Man måste hålla isär det där tycker jag och det blev en sammanblandning, säger hon.
Som gotländsk åklagare minns hon inte några specifika metoo-fall som kom in efter hösten 2017.
– Det är inte många per år och det är de fortfarande inte efter metoo. Och jag kan inte säga om de egentligen har blivit flera, för det vet jag inte och de har egentligen alltid funnits. Det är möjligen att man har lättare att anmäla i dag men det är fortfarande inte lätt, säger hon.
Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet har anmälningarna för sexuella ofredanden varierat mellan ett 40-tal och 60-tal på Gotland, med en topp året efter metoo. 2018 fördubblades antalet anmälningar av sexualbrott totalt. En stor del av dem handlade om sexuella ofredanden, med 111 anmälningar. Den ökningen märktes inte av hos Susanne Wihlborg på åklagarkammaren.
– Man har en preskriptionstid på fem år för sexuellt ofredande och under metoo var det många som sa att si och så hände när jag var ung, men de är ju preskade och då inkommer de aldrig till oss, säger hon.
Åren därpå har anmälningarna på Gotland minskat igen.
– Om vi nu inte har dem anmälda kanske det beror på att man har blivit bättre. Eller är det mörkertal, frågar sig Susanne Wihlborg, som ändå tror att samhällsdebatten kan ha påverkat, så att den typen av övergrepp inte sker i samma utsträckning och att omgivningen är mer uppmärksam.
– Man pratar om det på ett annat sätt och debatten finns. Du kan inte leva i samhället idag utan att känna till metoo. Sedan kan du håna det eller ta det till dig, men det finns där och det ligger i ditt medvetande och det tror jag är bra så klart.
Om det är några förändringar som hon har märkt i sitt arbete, är det att offren har blivit yngre. Hon nämner en utredning från 2020 där nakenbilder på ungdomar spreds i sociala medier, en dom från 2021 där en lärare tvingade sig på en högstadieelev mot hennes vilja och ett åtal från 2022 där en restauranganställd sextrakasserades av en arbetskamrat på sitt första sommarjobb.
Susanne Wihlborg tror att metoo kan ha påverkat synen på sexuella trakasserier och övergrepp. ”Men det pågår ändå. Våldet är det samma och sexualbrotten är till viss del det samma. Då har vi misslyckats med att föra ut det här, respekten för andra människor”, säger hon.
Susanne Wihlborg märker också av ett större stöd för brottsoffren.
– Det kanske finns andra runt omkring som stöttar upp en, mot hur jag tänker att det var förr. Då kanske man tystade ner det och sa att han är äcklig, men se till att du inte hamnar i närheten av honom igen.
Även om tystnadskulturen har lättat finns det enligt henne ändå ledare som tänker på verksamhetens rykte i första hand och som skyddar förövare i stället för offer.
– Det tror jag tyvärr fortfarande, även om debatten finns och även om det finns andra som trycker på och stöttar, säger Susanne Wihlborg.
Hon tror dock att den allmänna uppfattningen numera är att sexuella ofredanden inte är acceptabla.
– Det är det som är ens förhoppning i alla fall, att det blev den effekten vi fick. Som ”stopp-min-kropp” fast i vuxenvärlden. Att det tagits upp i debatten kanske gör det lättare att påtala för ledningen på arbetsplatsen att en kollega går över gränsen, säger Susanne Wihlborg, som anser att det är ett annat klimat i dag.
Susanne Wihlborg minns själv hur det var i början av hennes karriär. Det varnades för vissa personer och andra kunde säga saker som var både objektifierande och förminskande.
– När vi var unga kvinnliga jurister fick man stå ut med kommentarer som man på den tiden skrattade bort, fast man inte tyckte att det var kul, säger hon.
Inifrån rättssalarna minns hon trakasserier mot de som hade utsatts för brott. Susanne Wihlborg tar upp ett exempel från ett våldtäktsmål, där försvararen visade upp en kort, leopardmönstrad klänning som offret hade haft på sig.
– Den här advokaten trakasserade den här kvinnan på grund av hennes klänning och jag undrade vad är det här? Men det fick rättsväsendet ganska mycket kritik för, att man gav sig på offret om hur hon såg ut, eller var målad eller för full. Och det tycker jag att vi fick bukt med innan metoo.
”Om metoo-rörelsen har gjort någonting så är det att man sätter lyse på att det här inte är acceptabelt”, säger den gotländska åklagaren Susanne Wihlborg.
Året efter metoo infördes även en samtyckeslag som utgår från att allt sex ska vara frivilligt.
– Jag tycker att den är bra och sedan kunde vi förstå på förhand att det finns stora svårigheter i den också, med att styrka brott, säger Susanne Wihlborg.
För finns det inget ja, ska det betyda ett nej.
– Och då var det flera som sa att de behövde skriva kontrakt med sina fruar och hit och dit. Det var bara löjligt för det var inte det som det handlade om. Men det är klart att de är svårstyrkta ändå, för det handlar om hur man förmedlar att man inte vill.
Även om sexualbrottsärendena på Gotland inte verkar minska så har den allmänna rättsuppfattningen ändrats. De omfattande vittnesmålen och uppropen under metoo-hösten kan enligt Susanne Wihlborg få andra utsatta att känna sig mindre ensamma och att det inte är de som är skyldiga.
– Det är alltid lätt som ett offer att känna att det är något hos mig som fick det här att triggas igång, i stället för att förstå att det har ingenting med dig att göra utan det är förövaren som det är fel på och inte dig. Det tror jag absolut att vi lyfter och förhoppningsvis kan nästa generation få med sig det, säger hon.
Inom rättsväsendet vittnade kvinnliga jurister 2017 i metoo-uppropet ”Med vilken rätt” och kvinnliga poliser i ”Nödvärn”.