Öystein Berge, socialförvaltningens kvalitetschef, förklarar hur förvaltningen utreder eventuella missförhållanden inom regionens verksamheter.
Händelsen som inträffade i höstas är inte den första där en brukare på ett LSS-boende anmält att hen utsatts för sexuella övergrepp av en annan brukare. Liknande fall har polisanmälts och utretts tidigare, och i ett av fallen har en person med insatser enligt LSS dömts för våldtäkt.
Vid tidigare utredning har förvaltningen konstaterat allvarliga missförhållanden som man därefter arbetat med och åtgärdat. Förändringarna man gjort är en av anledningarna till att man nu anser att det senaste fallet inte varit ett allvarligt missförhållande, eller att det funnits risk för detsamma.
Socialförvaltningens kvalitetschef Öystein Berge förklarar:
– För det första måste jag säga att ett övergrepp aldrig är offrets fel, men i en lex Sarah-utredning utreder vi inte skuldfrågan. Händelsen är polisanmäld och skuldfrågan är alltid en sak för polisen att utreda. Det vi tittar på är om verksamheten brustit i sitt agerande, vilket vi bedömer inte har skett.
Vad polisutredningen har gett har han inget svar på, och är inte heller något han begär in per automatik, eftersom den delen egentligen inte är av intresse för socialförvaltningens utredning.
I det här fallet ska en boende med planerad stödinsats inte varit anträffbar när stödinsatsen skulle genomföras, utan i stället begett sig iväg för att träffa bekanta. Personal får senare veta om den påstådda händelsen, när personen själv berättar att hen ska ha tvingats till sex med en annan person som också har insatser enligt LSS. Det ska dessutom ha skett under mordhot, enligt den boende.
Öystein Berge säger att personer som bor i LSS-boenden är vuxna människor med frihet att gå var de vill, och träffa vem de vill.
– Vårt uppdrag är att ge råd och stöd, men sedan är det alltid fritt för individen att ta emot det stödet, eller inte. Det här är oerhört viktiga frågor som personalen måste hantera i sin profession. Att med stöd av sin chef skydda de boende från kränkningar och övergrepp, samtidigt som de måste låta individen leva sitt liv och göra sina val i så stor utsträckning som möjligt.
Han säger att det är en svår balansgång. Individens frihet och stödet till individen, och hela tiden ska personalen jobba med att stärka de boende.
– Men det här är oerhört komplicerade fall, säger han.
Socialförvaltningen, som inte utreder skuldfrågan i sig, anser inte att verksamheten brustit i sitt agerande.
Efter de tidigare liknande händelserna har verksamheten skärpt sina rutiner, bland annat har man börjat kopplat in polisen i ett mycket tidigare skede, vilket varit en del av kritiken vid tidigare fall.
Man har också haft genomgång med arbetsgrupperna om rutiner för vad missförhållande eller risk för missförhållande är, samt gått igenom skyldigheten att anmäla. De boende har också erbjudits utbildning om relationer och sexualitet.
I det här senare fallet görs bedömningen att man inte kan säkerställa exakt vad som hänt, men att det i varje fall inte påvisats några brister i verksamheten som gör att händelsen kan betraktas som ett allvarligt missförhållande eller påtaglig risk för allvarligt missförhållande. Möjligen kan den aktuella individen ha behov av ytterligare stöd.
En annan bakomliggande orsak tros vara den höga omsättningen av enhetschefer, vilket gjort att vissa åtgärdsplaner kanske inte hanterats som planerat, även om personalen varit väl informerade om rutinerna.