Efter många år i en våldsam relation kan Linda blicka framåt. "Det är så härligt att ha fått en andra chans", säger hon.
Det var efter GA:s intervjuer med åklagare Susanne Wihlborg och advokat Eva Ernstson om mäns våld mot kvinnor, som Linda hörde av sig och hon ville berätta.
Vi ses en solig vårdag i Lindas nya hem. Hon sitter vid köksbordet, kaffe och bullar står uppdukat. Bredvid sig har hon diger lunta med papper; domar, förhör, rättsintyg och fotografier som beskriver det hon nu ska berätta om. Hon ger ett samlat intryck och värjer sig inte för några frågor.
– Att få prata om det är det mest läkande, förklarar hon.
De träffades när hon var i 20-årsåldern.
– Jag var en jätteglad och pigg tjej, framåt och hade lätt att få kompisar. En glad och framåt tjej som blev helt nedtryckt i skorna, som bad om ursäkt hela tiden, säger Linda.
Till en början var det bra men ganska snart började han kontrollera henne.
– Han ville hela tiden veta vem jag träffade. Om jag träffade en kompis kunde han ringa mig 25 gånger på två timmar. Jag tyckte att det var lite gulligt först, att han var svartsjuk, säger Linda.
– Han var jätteupprörd över att jag hade manliga kollegor.
Första gången han misshandlade henne fysiskt var en nyårsafton. Linda och en kompis hade ordnat fest i en lokal. Han gick hem i förväg medan hon stannade kvar för att stänga och blev sittandes med några vänner. Hela tiden ringde Lindas mobil och till sist tog batteriet slut.
– När jag kom hem klockan 3 mötte han mig i hallen och han var helt svart i blicken, berättar Linda.
Efter att ha misshandlat henne slängde han ut henne utan ytterkläder.
– Det var en fruktansvärd natt, det var så vidrigt att misshandeln hade blivit fysisk.
Senare bad han tusen gånger om ursäkt, förklarade att han blivit så orolig för att hon skulle ha varit otrogen.
– Det skulle aldrig upprepas, han lovade att han skulle söka hjälp och sa att han skulle ta livet av sig om jag inte tog tillbaka honom, säger Linda.
Och det blev bättre, ett tag.
– Det tvärvände och var helt fantastiskt i en period, han rörde mig inte fysiskt och det var väldigt lite psykiskt. Men vad tog det, ett halvår, sen började det igen.
De nätter när Linda plågas av ångest och inte kan sova, skriver hon ner det hon upplevt i den våldsamma relationen i en anteckningsbok. Tanken är att hennes dotter ska få den när hon blir vuxen.
Den psykiska misshandeln pågick ständigt.
– Han sa att jag var tjock, dum i huvudet, hade dålig klädsmak, att jag var äcklig och otrogen, säger Linda.
Det var heller inget han försökte dölja.
– Vi har suttit på familjemiddagar där han idiotförklarat mig inför alla andra. Han kunde säga att jag inte skulle hämta mer mat, utan tänka på figuren.
På morgonen innan sambon gick hemifrån fick Linda veta vilka hushållssysslor hon skulle utföra medan han var borta. Var sysslorna inte utförda till belåtenhet blev hon och senare även deras gemensamma dotter, bestraffade. Det kunde vara att han stängde av bredbandet i flera veckor.
– Han låste in mig i sovrummet, ibland i dagar, säger Linda.
– Jag har haft kompisar som frågat varför jag inte hoppade ut genom fönstret, men jag vågade inte. Jag var helt paralyserad av skräck.
Flera gånger försökte hon lämna relationen.
– Jag har lämnat honom i omgångar, men han har inte lämnat mig ifred.
De gånger Linda har försökt avsluta deras relation har han smugit utanför hennes nya bostad, suttit på parkeringen och återkommande hotat om att han ska ta livet av sig och låta alla veta att det var hennes fel.
Ännu svårare blev det när de fick barn.
– Under graviditeten var det inget fysiskt våld – det vågade han inte, men han trodde inte att det var hans barn och skulle göra ett faderskapstest, säger Linda.
I början var han inte alls intresserad av deras nyfödda barn. Bebisen hade kolik och för att sambon som jobbade natt inte skulle bli störd bestämde han att Linda och barnet inte fick vara hemma mellan 21.00 och 01.00 när han skulle sova. Linda minns hur hon trött till bristningsgränsen gick med barnvagn eller körde runt i timmar.
– En dag kollapsade jag, benen bar inte – jag var ju utmattad. Min mamma tog bebisen och jag sov ut.
Rädslan och en del gamla mönster sitter fortfarande i.
Så småningom blev hotet om att ta dottern ifrån henne en del av sambons psykiska misshandel av Linda. Efter att hon och dottern varit med om en bilolycka fick Linda det smärtstillande och starkt beroendeframkallande läkemedlet Tramadol, utskrivet.
– Det var jätteskönt, jag stängde av helt, så jag gick på det i flera år. Jag blev alltså missbrukare. Det var också mycket lättare att klara av misshandeln när jag hade Tramadol i kroppen, säger Linda.
Sambon lät Linda veta att hon var en knarkare och att han skulle se till att hon förlorade vårdnaden om dottern. Familjen blev också flera gånger anmälda till socialtjänsten, men Linda kände aldrig något stöd där. Tvärtom upplever hon att den före detta sambon alltid lyckades få det till att det var hon som brast i sitt föräldraskap.
– Jag vågade inte säga någonting på de där mötena. Jag hade blåmärken och satt där, tyst som en mus. Jag vågade inte säga till någon hur det egentligen var.
Hon vågade inte heller säga något till vänner och familj om vad som försegick i hemmet. Linda minns en gång när hon hade en kompis på besök och sambon ringde och ringde.
– Då sa jag, men han slår mig i alla fall inte, berättar Linda.
Den kommentaren fick också hennes kompis att ana oråd, men istället för att öppna upp sig bröt Linda kontakten.
– Jag var livrädd att hon skulle anmäla, för om han fick en polisanmälan på sig skulle han slå ihjäl mig.
Linda tycker ändå att det fanns signaler som arbetsgivare, skola och vård borde ha reagerat på. I kontakter med psykiatrin har hon sagt rent ut vad hon varit utsatt för och flera gånger har Linda sökt vård för de skador hon fått av misshandeln.
–De har frågat vad som hänt och jag har sagt att jag har halkat eller ramlat.
Brutna revben, bruten handled, en skadad käke, det är bara några av de skador Linda fått av misshandeln.
– Han var väldigt noga med att inte slå där det syntes, aldrig i ansiktet, alltid där det inte syns med kläderna på, säger Linda.
– Min storebror sa efteråt att han aldrig förstod varför jag satt påklädd men långärmat och långbyxor på stranden.
Linda såg till slut ingen väg ut ur våldet och 2017 gjorde hon ett självmordsförsök med alkohol och tabletter.
– Mamma hittade mig i sista stund, hade hon kommit en kvart senare hade det varit för sent.
En gång polisanmälde Linda sin sambo för misshandel.
– Men jag tog tillbaka anmälan, vilket jag ångrar.
Det blev istället Linda ena bror som en gång för alla satte stopp för den destruktiva relationen som hon själv inte lyckades ta sig ur.
– Det var min bror som polisanmälde. Han gick in på polisstationen och gjorde en anmälan om grov kvinnofridskränkning.
Trots att Linda inte ville berätta förstod familjen att det inte stod rätt till.
– Mina bröder sa att om du lovar att inte gå tillbaka till honom så ska vi se till att du kommer ur det här en gång för alla.
– Jag har ju en stabil familj. Hade jag inte haft dem hade jag inte klarat mig.
Familjens stöd och agerande blev också viktigt i den efterföljande rättsprocessen.
– Mamma hade fotograferat mig utan att jag visste om det och sparat de bilder som jag har skickat.
När samtalet från polisen kom i december 2018 trodde Linda först att det var han som hade anmält henne, något han återkommande hotat med. Två kvinnliga poliser kom hem till Linda.
– De frågade mig om jag visste varför de var där. Sen sa de att någon hade anmält honom för grov kvinnofridskränkning och frågade om jag var beredd på köra nu eller om det skulle bli som 2014 när jag tog tillbaka anmälan. Men jag kände att nej, nu är det nog. Jag la alla kort på bordet.
Under en period hade hon flera polisförhör i veckan.
– Jag var så orolig att han skulle släppas ur häktet i väntan på tingsrättsförhandlingarna, men han satt häktad tills rättegången. Det var jobbigt för mig att polisförhören var i polishuset och att jag visste att han var i samma byggnad.
I tre dagar pågick rättegången i Gotlands tingsrätt.
– Efter första dagen bröt jag ihop totalt, säger Linda.
Men allra värst var att höra dotterns vittnesmål.
– Att höra henne berätta att pappa har skrikit på oss, pappa är dum, pappa gör illa mamma... Han har ju förstört hennes barndom. Att behöva se, höra och uppleva det hon har gjort ska inte ett barn behöva göra.
I tingsrätten dömdes mannen till fängelse i fyra år för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt samt misshandel av deras dotter.
– Jag kände att nu börjar våra liv, nu har vi tid på oss att få ordning på vårt liv, berättar Linda.
Men glädjen blev kortvarig. Han överklagade tingsrättens dom och två månader senare kom hovrättens dom. Av hovrätten friades han från våldtäkterna straffet sänktes från fyra år till nio månader, dåvarande minimistraffet för grov kvinnofridskränkning. Eftersom tiden han suttit häktad räknades bort skulle sambon bli släppt efter några månader.
– Jag bröt ihop fullständigt, säger Linda.
När han skulle släppas fick mannen kontakt- och besöksförbud mot både Linda och dottern. Men bara timmar efter att han kom till Gotland bröt han mot det.
När han satt fängslad och tiden efter det då han hade kontakt- och besöksförbud, fick Linda och hennes dotter ändå en period av lugn där de kunde börja bygga upp en ny tillvaro. Inte minst kontakten med Familjefrid, socialtjänstens verksamhet för dem som upplever eller har upplevt våld i nära relationer, blev avgörande.
– Det var de som fick oss på fötter, säger Linda.
Hon fick även kontakt med beroendeenheten, där behandlaren Åsa Nygren varit ett stort stöd när Linda tagit itu med sitt tablettmissbruk. De träffas fortfarande flera gånger i veckan.
– Den hjälpen har varit helt fantastisk. Åsa har sett till att jag slipper ha ont för så fort jag får ont så triggar det så att alla minnen kommer tillbaka, säger Linda.
Det tog nästan 20 år för Linda att ta sig ur den våldsamma relationen.
– För mig är det helt ofattbart nu att jag inte flyttade tidigare, säger Linda som plågas av dåligt samvete gentemot dottern.
– Jag har fått hjälp med att hantera den skammen och skulden. Men man vågar inte, man är så inne i det.
Även för hennes dotter har det varit svårt att släppa in en ny man i deras liv. Men den nya relationen har också resulterat i en älskad liten lillebror.
– Det var ju inte riktigt planerat, men det är vår guldklimp och det har fått oss att bli en familj igen, säger Linda.
Åren av våld och ständig rädsla är för alltid förlorade år och även om vissa dagar fortfarande är tunga kan Linda nu se en framtid.
– Jag har bestämt mig för att han inte ska få förstöra mitt liv, jag måste få leva vidare. Det är så härligt att ha fått en andra chans, att få leva med en man känner sig trygg med. Det är så häftigt, vi har fått ett nytt liv.
För en sak vet hon säkert:
– Hade vi stannat kvar i det där förhållandet hade jag inte levt i dag.
Linda heter egentligen något annat.