Idag har Matilda en psykologkontakt.
Redan när Matilda, som egentligen heter någonting annat, var barn märkte hennes föräldrar att hon inte mådde bra. Då visade sig det i form av ilska. Föräldrarna efterfrågade att Matilda skulle utredas.
– Men alla, både skolan och Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin), tyckte att hon var för välfungerande. Men efter väldigt mycket tjat fick vi igenom det i slutet av årskurs 5, berättar mamman.
Utredningen visade att Matilda bland annat har adhd och autism, vilket hon börjar medicinera för.
– Jag trodde att diagnoserna skulle leda till att jag får mer hjälp, att få träffa en psykolog, men det fick jag inte, säger hon.
Högstadiet blir ännu tuffare. Under de värsta perioderna klarar hon inte av att vara i skolan alls. På våren 2020 gjorde Matilda ett självmordsförsök och blev inlagd på Visby lasarett.
– Jag blev lovad igen att få träffa en psykolog, men ingenting hände. Jag mådde så dåligt och gick till och med själv till Bup och verkligen bönade och bad om hjälp.
Ett år senare hade Matildas mående förvärrats ytterligare, och efter allvarliga självskador blir hon ännu en gång inlagd på psykiatrin. Efter två veckor inlagd får hon permission, och försöker då åter att ta sitt liv. Detta resulterar i att hon för första gången får tvångsvård.
– Det var så hemskt att vara instängd. Jag kände sådan ilska över att vara fast, säger Matilda.
I sex veckor, med undatag för en permission, vårdades Matilda enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.
På psykiatrin i Visby finns två vårdplatser ämnade åt barn och unga. Utrymmet, som ligger separat men i anslutning till vuxenpsykiatrin, består av två rum och ett sällskapsrum. I ett vitt rum, med endast en säng, en byrå, ett skåp med lås och en tv som inte fungerade, spenderade Matilda fyra veckor.
Under tiden skriver Matilda dagbok, och i en egenskriven text beskriver hon vistelsen: ”Det var ett straff, ett straff för att jag mådde dåligt. Det var som att bli inkastad i en isoleringscell fast man inte begått något brott. När du blir inlagd försvinner all frihet och du har inte längre någon kontroll över ditt eget liv.”
LÄS ÄVEN: Matildas egna ord inifrån tvångsvården • ”Vi som är inlagda är inte hopplösa fall”
Vad bestod dagarna av?
– Inte mycket. En läkare kom en gång i veckan för att bestämma om man skulle stanna en vecka till. Jag fick träffa en psykolog en gång i veckan, men hade behövt mycket mer tid. Sedan hade man en timmes utetid om dagen – om det fanns personal.
Perioden med tvångsvård tärde på relationen mellan Matilda och föräldrarna, berättar de.
Föräldrarna turades om att vara hos Matilda, eftersom hon inte fick lämnas ensam.
– Det var hemskt för oss också, man känner sig så hjälplös och utelämnad. Tvångsvården handlar inte om vård, det är bara förvaring och att sitta av tiden. De där veckorna tärde på vår relation, när Matilda mådde så dåligt och vi var uppe på varandra hela tiden, säger mamman.
Föräldrarna upplevde inte heller att det fanns något stöd för anhöriga.
– Det är ingen som pratar med en om det och vi kände oss väldigt ensamma både under tiden vi var där och efteråt. Det är först senare jag fick reda på att det finns ett anhörigstöd, som har varit jättebra men den informationen önskar jag att vi hade fått tidigare. Vi är knappast ensamma om att gå igenom något sådant här, säger mamman.
Det enda tvångsvården ledde till var enligt Matilda att det gjorde henne rädd att söka vård igen.
Efter sex veckor på psykiatrin blir Matilda utskriven, men hon mår inte bättre.
– Jag mådde snarare sämre. Det enda tvångsvården gjorde var att göra mig livrädd för att söka hjälp och hamna där igen.
LÄS ÄVEN: Psykiatricheferna om kritiken och om hur tvångsvård fungerar
Både Matilda och hennes föräldrar har förståelse för att det ibland är nödvändigt med tvångsvård, om det råder fara för patientens liv. De önskar dock att det fanns ett större fokus på just vård, så att vistelsen inte leder till mer skada än det hjälper.
– Man bör lägga mer tid och pengar på psykiatrin, och framför allt på avdelningen för barn och unga. Jag förstår att det är svårt när det bara finns två platser här i Visby, men det handlar ändå om våra unga.
Matilda får nu psykologhjälp, och blickar framåt mot gymnasiet. Hon har några önskemål om hur psykiatrins slutenvård kan förbättras, för att fler ska få den hjälp de behöver.
– Det bästa vore att få prata med någon varje dag, och om det kunde finnas någon meditation eller yoga på strukturerade scheman. Man är ju där för att man behöver hjälp.