Erling Åby Hedenius är chefsöverläkare på psykiatrin i Visby.
En person som har en allvarlig psykisk störning kan tvingas att få vård mot sin vilja med så kallad psykiatrisk tvångsvård, vilket är reglerat i lag. Matilda, som GA har träffat, är en av de som har fått tvångsvård. Hon var inlagd i totalt sex veckor, och är kritisk mot att hon inte fick mer hjälp och vård under tiden.
– Man kan tänka att det ingår massor med vård vid tvångsvård, men det är den urakuta behandlingen som är i fokus för att sedan få personen att frivilligt vilja medverka till vård, säger Erling Åby Hedenius, psykiatrisk chefsöverläkare.
Prio är alltså på överlevnad, snarare än att sätta in en psykologbehandling. Har patienten redan en pågående behandling och planerad vård får denne fortsätta även under tvångsvård.
– Det är klart att man ska ha den vård som tillståndet kräver, men som vi är organiserade idag i Sverige ligger behandlingsresurserna på öppenvården. Förr fanns sjukgymnaster, kurator, psykologer och andra även inom slutenvården, men så ser det inte längre ut, säger Erling Åby Hedenius.
LÄS ÄVEN: Insändaren med Matildas egna ord inifrån tvångsvården
Thomas Lindberg är enhetschef för vuxenpsykiatrin.
– Det är klart att man kan fundera över att göra på något annat sätt men vi har valt att ha läkare och omvårdnadspersonal i slutenvården och de mer behandlande professionerna i öppenvården. Det handlar också om att det är svårt att tvinga någon till behandling, det måste finnas en motivation till att ta emot hjälp och vid tvångsvård är läget så pass akut att de flesta inte är mottagliga, säger han.
Inom psykiatrins öppenvård är tillgängligheten just nu bra.
– Periodvis har det varit svårt med bemanningen men nu är tillgången på psykologer, psykoterapeuter och behandlare ganska god och väntetiden inte särskilt lång, säger Thomas Lindberg.
Hur länge en person behöver tvångsvård varierar.
– Vi har ganska kort medelvårdtid. I vissa extremfall kan det behövas i ett halvår eller mer, men det vanligaste är omkring en vecka, säger Erling Åby Hedenius.
I lagen står att beslutet om tvångsvård ska omprövas kontinuerligt.
– Man har rätt att överklaga beslutet direkt. Gör man inte det och vi vill tvångsvårda patienten längre än fyra veckor måste vi ansöka om förlängning hos förvaltningsrätten.
Personer under 18 år har rätt till minst en timmes utevistelse per dygn, om det inte finns strikta medicinska skäl till att det inte är möjligt.
– Så fort som möjligt vill vi också att patienten går på permission. I början försöker man med någon timme och utökar sedan successivt till att prova att vara hemma något dygn, säger Erling Åby Hedenius.
Psykiatrin ligger på Korpenområdet i Visby.
Men när det gäller vissa diagnoser som exempelvis emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS, har det visat sig att tvångsvård snarare försämrar patientens tillstånd och förlänger både lidande och vårdtid.
– Vid EIPS finns ofta en självskadekomponent och forskning visar att tvångsvård är direkt skadligt och bör undvikas. Även vad gäller ätstörningar kan man se att det vid tvångsvård leder till långa vårdtider och dåligt resultat, säger Erling Åby Hedenius.
Sedan några år tillbaka jobbar psykiatrin på Gotland med självvald inläggning, vilket har minskat akutinsatserna och därmed tvångsåtgärder som exempelvis bältesläggningar.
– Att patienten själv får avgöra när man behöver vård har minskat tvångsåtgärderna med uppemot 80 procent och har kortat tvångsvårdtiderna med 60 procent. På fem år gick vi från att ha gjort 45 bältesläggningar till noll, så det går verkligen att arbeta för att minska antalet tvångsåtgärder, säger Erling Åby Hedenius.