I efterhand är ångern och skammen stor. ”Jag fick ändå de första signalerna, som tyder på ett sjukt beteende, innan man är fast i det och blivit så pass insyltad att man har tankar på att ta sitt liv”, säger kvinnan som vi kallar för Mona. Bilden är iscensatt med en annan person.
Vi kallar henne för Mona och det här är hennes berättelse om en destruktiv relation. Den börjar för tio år sedan när hon träffar honom.
– Jag blev glad att någon var intresserad efter att ha levt själv länge, berättar Mona och minns hur det var när han kom fram och pratade med henne.
– Det var väl bara häftigt att få uppleva kärleken igen. Jag blir rätt lätt förälskad så att det snabbt blir blixtar och dunder. Sedan hade han inte direkt några stora ord eller kärleksförklaringar, säger Mona, som försöker minnas hur han var mot henne den första tiden.
– Jag verkade stark och självständig, hade en fastighet och kunde hantera maskiner. Han blev lite impad av det till en början, men det vände sedan till att bli ett hot mot hans manlighet, säger hon.
I efterhand kan hon beskriva varningstecken, som hans hårda jargong, dåliga humör och strikta regler. Först märker hon hur han behandlar sin familj eller pratar om andra relationer, men efter ett tag berör det även henne.
– Till en början skämtade jag om att han satte upp sina regler, säger Mona, som anpassar sitt schema som egenföretagare så ofta hon kan, för att resa till fastlandet och träffa honom.
Hon släpper in honom i sitt liv och han flyttar in till henne. Mona skadas samtidigt i en arbetsplatsolycka och blir sjukskriven.
– Han tog mycket initiativ att fixa här hemma, men jag fick skäll för att jag inte gjorde något. Han tyckte att han gjorde allt. Under ett års tid hamnade jag i beroendeställning. Jag tror att han kopplade greppet om mig under det här året.
Utskällningarna kommer allt oftare och hon beskriver ett begränsande, förminskande och kontrollerande beteende.
– Det var ett beteende som kom smygande mer. Jag förstod att det var ett dåligt beteende, eftersom att jag var så ledsen, säger Mona.
Ändå letar hon efter ursäkter, som att han inte känner sig hemma, att han inte har ett socialt sammanhang eller att han inte mår bra.
– Han var som en tickande bomb i humöret och jag visste aldrig vad han skulle bli arg på, säger hon.
Det blir tydligare när hennes sjukskrivning är slut.
– Jag kom igång och jobbade mer och mer. Han hade ett sju till fyra-jobb, men mitt var mer flexibelt. Han tyckte att jag jobbade för lite och att han jobbade och slet. Sedan sa han att jag jobbade för mycket och att jag inte skulle tro att jag var något för att jag tjänade mer pengar.
När hon träffar vänner eller familjemedlemmar blir han ofta arg.
– En fras som han sa flera gånger var att jag inte fick umgås med andra, för då tog jag tid från det som behövde göras hemma. Jag försökte hålla masken så gott det gick för att hålla stämningen hemma, säger Mona, som blir allt mer undvikande och isolerad.
”Det är så jävla komplext. Du vänder på det och lägger skulden på dig själv”, säger hon om sina upplevelser av psykisk misshandel.
Hennes psykiska hälsa försämras och efter läkarbesök får hon läkemedel, som antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter.
– Det eskalerade och jag hade alltid en klump i magen innan jag kom hem och jag fick flera panikångestattacker. Oftast såg jag till att komma hem före honom, annars fick jag skäll för något jag gjort eller inte gjort. Jag skulle lyda hans order och det skulle göras på hans sätt, säger Mona som måste skriva ner vad hon gör och vilka klockslag.
Han bestämmer i deras vardagsliv och sexliv.
– Jag hamnade i ett underläge även där. Det var en viss dominans där man har gått med på sexuella handlingar som man inte är tillfreds med. Huvudsaken var hans egen tillfredställelse och det fanns ingen empati eller inläsningsförmåga.
Hon berättar att han kallar henne äcklig, egoistisk, dum, elak och lat.
– Jag blev alltid riktigt ledsen, över att vara så fel och försvara mig hela tiden, säger Mona.
Efter flera år av utsatthet känner hon sig självmordsbenägen. En kväll, efter ett stort utbrott, åker hon till ett fiskeläge.
– Jag satt där i några timmar och kämpade mot gråten och en känsla av att inte vilja leva. Jag kämpade mot att inte gå ut i havet, berättar Mona, som ändå står emot och till sist tar sig hem.
Hon har tankar om att lämna honom, men stannar kvar.
– Man blir så nedbruten och överväger fortfarande de stunder som är bra och lever på den lilla näringen det ger. Det som också höll mig kvar var att jag under min sjukskrivning gav bort halva fastigheten, så jag satt också jävligt fast ekonomiskt, säger Mona och skakar på huvudet innan hon berättar om gåvobrevet till honom.
– Han ville vara med och ha kontroll och jag gjorde det för att han skulle vara med och känna sig delaktig. För att han hjälpte mig då, men nu inser jag att jag hade klarat det själv. Då trodde jag att jag aldrig skulle komma tillbaka och jobba, säger hon.
För Mona blir det egna företaget en trygghet och säkerhet, där hon inte tvivlar på sig själv och där han inte släpps in.
– När jag frågade varför han alltid var så arg på mig sa han att det var för att jag inte gick med på gemensam ekonomi. Han tyckte att jag gick bakom ryggen på honom. Om jag inte gick med på det hotade han att göra slut eller sluta hjälpa till hemma.
När hon får försäkringspengar för sin arbetsskada vill han ha dem med.
– Då krävde han att han skulle ha hundratusen för att han hade hjälpt mig, säger hon.
Vid det laget äger han redan halva fastigheten och den tillhörande marken, men enligt henne så räcker inte det.
– Han såg det som belastning och utgifter och bråkade om försäkringspengarna i flera månader, säger Mona, som till slut ger honom merparten av summan.
”Han skulle alltid kontrollera mig. Att inte ta något beslut själv eller träffa andra”, berättar hon.
Däremot vägrar hon att dela sin egen och företagets ekonomi med honom.
– Han bråkade i ett år om det och där orkade jag stå emot. Jag kände att det var ett sjukt kontrollbehov och att jag gör vad jag vill med mina pengar. Han kunde inte komma åt mitt företag och jag överlevde de här åren för att jag kände mig trygg och säker i min yrkesroll. I den kunde han inte sätta sig på mig.
Det leder till att hon berättar om sin situation för några hon träffar i jobbet.
– Då kunde jag inte hålla det inne längre. När jag berättade allt för dem och hörde mina egna ord fick jag en uppfattning om hur sjukt det var. Jag hörde verkligen vad jag sa.
Snart bestämmer sig Mona.
– Jag sa att jag ville leva med honom, men inte med hans humör och utbrott. Jag bad honom att söka hjälp, men han sa att det inte var något fel på hans humör, utan att det var för att jag var som jag var, berättar Mona, som inser att hon måste lämna honom.
– Sedan började separationen och det är ett eget kapitel i sig med alla händelser, säger hon.
LÄS MER: Efter kränkningarna – Mona får inte ut gärningsmannen ur huset
LÄS MER: Juristen: "Vi som jobbar med det här ser mönstret"
SÖK STÖD
Om du är utsatt för våld eller lever i en relation som du mår dåligt av:
- Region Gotlands Familjefrid erbjuder råd och stöd samt kontakt med socialsekreterare och har öppet på vardagar: 0498-26 33 13 På kvällar och helger går det att ringa socialjouren i brådskande fall: 0498-26 91 45.
- Den nationella Kvinnofridslinjen erbjuder samtalsstöd via telefon dygnet runt. De kan också hjälpa till med kontaktuppgifter till socialtjänst, socialjour eller kvinnojour. Telefonsamtalet syns inte på telefonräkningen: 020-50 50 50.
- Kvinnojouren och tjejjouren Amanda på Gotland erbjuder stöd åt tjejer och kvinnor via telefon och andra insatser: 0498-21 29 00 eller jourtelefonen 0730-49 29 01. Detsamma gäller Kvinno- och tjejjouren Fyren på ön: 0730-570653
- Stödlinjen för män är en nationell stödtelefon för män som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld av en närstående eller sexuellt våld: 020-80 80 80.
- Bris erbjuder samtal och stöd till barn och unga. Det går att mejla, chatta eller ringa: 116 111.
- Stödlinjen för transpersoner är en nationell stödtelefon för vuxna transpersoner, inklusive ickebinära, som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld av en närstående eller sexuellt våld: 020-55 00 00.
- För att anmäla ett brott eller ansöka om kontaktförbud kan du ringa polisen på 114 14 eller besöka polisstationen i Visby. Om det är en akut situation ska du alltid ringa 112.
- Mer information för dig som är utsatt för någon form av våld finns på 1177:s hemsida.