Joar Guterstam är överläkare och beroendeforskare vid Beroendecentrum Stockholm.
I flera artiklar har vi berättat om Lucas Jerstedt som dog i en överdos bara 26 år gammal.
I hans fall var det tydligt att inblandade myndigheter, vården, socialtjänsten och psykiatrin inte hade tillgång till all information, och att saker kanske hade kunnat gå annorlunda med en mer sammanhållen och tydlig styrning och kommunikation.
Men Lucas fall är inte unikt. Snarare tvärtom, det är ett känt och uppmärksammat problem. Överläkaren och beroendeforskare Joar Guterstam vid Beroendecentrum Stockholm berättar om Samsjuklighetsutredningen som tittat på precis de här problemen:
– De har resonerat mycket kring att det behövs en mer tydlig sammanhållen styrning. I princip säger de i utredningen att regionernas hälso- och sjukvård ska ha allt ansvar för behandling så att det inte blir så splittrat som det varit länge. Det tycker jag är jättebra. Här har man kikat på just samarbetsproblem mellan sjukvård och socialtjänst, och sådana fall där psykiatri, socialtjänst och beroendevård skyller ifrån sig. Det är svårt både för patienter och för de som granskar att veta vem som faktiskt har ansvar. Det blir lite ogreppbart.
Samsjuklighetsutredningen föreslår en genomgripande reform vad gäller vård och stöd för personer som har ett missbruk eller beroende och samtidigt en annan psykiatrisk diagnos. Slutbetänkandet överlämnades till socialminister Jakob Forssmed (KD) och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) den 30 januari i år. Utredningen föreslår också att socialtjänsten inte längre ska få bedriva missbruksbehandling.
Bakgrunden är att det blivit tydligt att personer med skadligt bruk eller beroende och samsjuklighet med andra psykiatriska tillstånd, som i fallet med Lucas, har svårt att få rätt vård och stöd. Det var bland annat efter Svt:s Uppdrag granskning om Sanne – som bollades runt mellan olika instanser – som socialutskottet och en enig riksdag i juni 2020 krävde att samsjuklighetsutredningen skulle tillsättas.
Genrebild. Enligt överläkare Joar Guterstam är det sällan drogen som är problemet för barnet från dag ett. Det finns väldigt många olika orsaker till att unga hamnar i tungt missbruk.
Som överläkare vid beroendecentrum Stockholm träffar Joar Guterstam dagligen personer som av många olika anledningar hamnat snett och utvecklat ett skadligt bruk.
Varför hamnar unga i tungt missbruk?
– Det kan ju vara många olika faktorer, men en viktig riskfaktor som vi kallar det, och vad som gör att en person hamnar i missbruk och en annan inte – är ju psykiatrisk sjuklighet av olika slag. Det kan vara både ptsd eller adhd eller svår psykisk sjukdom som psykos eller bipolär sjukdom. De är ju starkt överrepresenterade vad gäller alkohol- och drogproblem, säger Joar Guterstam.
Men det är bara en del, sedan finns en massa andra riskfaktorer som ärftlighet, skadligt bruk i familjen, psykisk ohälsa i familjen, social utsatthet eller neglekt, enligt Joar.
Finns det någon röd tråd?
– Det kan vara värt att säga att det finns många möjliga vägar in. Sen är det inte så att alla med missbruk varit med om svårt trauma. Det är inte heller så att alla som testar blir beroende. Hos barn är det ju sällan drogen som är problemet från dag ett. Det är ju ett symtom på något annat när en ung människa börjar med tunga droger, och då måste man ju verkligen se på hur det ser ut runt omkring ungdomen. För att förebygga handlar det mycket om allmänna grejer, som att man fångar upp ungdomar som mår dåligt eller som kanske börjar få problem av olika slag. Att de får det stöd de behöver i skolan, att familjen får hjälp. Det är ofta sådana saker som brustit i de fall vi sett att det inte gått bra, säger han.
Genrebild. En man röker heroin.
Ser vården och det sociala skyddsnätet lika ut i hela Sverige – och finns det utvecklingspotential?
– Det kan nog se olika ut i olika delar av Sverige, och kanske är det enklare i större städer där det finns fler grupper på plats, frivilligorganisationer och stödfunktioner. Det kanske inte finns överallt. Det gäller att inte hamna mellan stolarna bland de olika aktörerna. Att det är för allvarligt för den ena aktören och för bagatellartat för den andra så blir ingenting av. Och sånt händer ju ibland. Inte minst barn- och ungdomspsykiatrin brottas med det här på många håll, med bristfällig uppföljning och att patienter ”tappas bort”. Ibland är det till och med de med störst behov av stöd som tappas bort för att de inte själva har förmågan eller orken att söka igen.