”Jag hade inte hållit på med det här på egen hand”, säger Victoria Åkerbäck om att dela bondelivet med sin man Reine.
DECEMBER
Med 500 tackor på gården, ett antal mjölkrastjurar och 300 hektar mark, har Victoria Åkerbäck skapat sig det där bondelivet på heltid som hon inte trodde skulle bli av.
– Jag har velat ha det här livet sedan jag var liten, men det är ju också en livsstil. Hade jag inte träffat Reine så hade det nog inte hänt, säger Victoria.
Hon syftar på det faktum att Reine, likt Victora, är uppvuxen med föräldrar som drivit mjölkgård.
– Jag tror att man måste ha en förståelse för det här, och varandra. Det är ju inget "vanligt" jobb och under stora delar av året är det väldigt hektiskt.
Och även, för att en långväga dröm om att bli bonde ska bli verklighet, krävs det en satsning för att kunna livnära sig på det. För Victoria har det inte riktigt funnits ett mellanting; antingen är man bonde på heltid eller så stannar det som hobby vid sidan av ett "vanligt" arbete.
– Jag har jobbat i vården, på akuten, i många år. Men för åtta år sedan, när jag fyllde 40, tog jag ett beslut. Det är något jag aldrig ångrat, säger hon.
Efter noggrant konfererande med övriga familjen, bestämde sig Victoria och Reine för att gå in helhjärtat i gården som har köttproduktion som huvuddelen i verksamheten.
– Även om jag hade hjälp med djuren och såg till att de hade det bra, kändes det stressigt. Det var svårt att behålla fokus på jobbet och att känna mig helt närvarande i det.
Att helt ägna sig åt lammen och det övriga bonderiet har också gett ett lugn i själen, berättar Victoria. För livet har inte varit en lugn resa, alltid. Hösten 2007 fick Victoria en ny lever efter flera års besvär med en kronisk tarmsjukdom. Operationen gick bra men efter bara en vecka fick hon en propp i en artär i levern, och Victoria tvingades tillbaka operationsbordet igen.
– Då kände jag dödsångest, det gjorde jag verkligen. Dessutom hade vi tre små barn, den yngsta var precis född, samtidigt som jag behövde läggas in uppe på Karolinska. Det var tufft.
Victoria Åkerbäck trivs med att vara bonde på heltid, något hon varit de senaste åtta åren, sedan hon och maken Reine bestämde sig för att växla upp.
Vi hoppar fram i tiden igen. Victoria och Reine växlade upp. Lammbesättningen – som började med två tackor när de köpte gården 1998 – hade nu stigit till 300. Efter ytterligare några år fanns 500 tackor på Simunde.
I takt med det kunde paret arrendera en stor bit mark, och de gick från att bruka 30 hektar till 300. I tillägg finns det i dag 50 tjurar på en Reines föräldragård – som de också arrenderar.
– Det gäller ju att ha olika ben att stå på. Att vi fick tillgång till mer mark har varit en viktig förutsättning för fler djur eftersom vi mestadels odlar foder, säger Victoria.
I perioder kan Victoria sakna att ha den där arbetsplatsen, med många kollegor runt sig varje dag.
– Jag är en social person, men jag träffar ju ingen om dagarna. Det kan bli ensamt. Du skulle se mig när foderbilen kommer – jag pratar ju sönder stackaren som kör den, haha. Min man har en del kompisar som också är bönder och han har ständigt sin telefon igång. Jag känner någon enstaka kvinna som är bonde på heltid, som jag. Alla andra har ju sina vanliga jobb och dem kan man inte störa hela tiden.
Med 500 tackor på gården kan man inte namnge alla, men några har fått en speciell plats i hjärtat hos Victoria Åkerbäck i Hejde. Här hälsar hon på sin tacka Brownie – en trotjänare som funnits på Simunde i tio år.
Framför allt kan Victoria sakna ett sammanhang för att träffa andra "bondebrudar" – som inte nödvändigtvis har koppling till arbetet på gården.
– Det anordnas olika träffar och hålls kurser. Men det man saknar är att bara umgås och prata med andra kvinnor i samma situation om sånt som rör vardagen, som man gör på fikarasten på ett "vanligt" jobb.
Egentiden är viktig. Särskilt när man som Reine och Victoria ses i stort sett jämt.
– Jag försöker se till att komma iväg, särskilt så här års under den lugnare perioden för oss. Under hösten har jag gått en kurs i trädgårdsdesign, jätteroligt!
”Jag blir rörd och det kom lite som en chock. Jag vill verkligen passa på att berömma alla ”bondebrudar” som sliter som djur”, sa Victoria Åkerbäck under Hushållssällskapets prisutdelning i december.
Det leder oss osökt in på utmärkelsen i början av december, på Hushållningssällskapets årliga och traditionsenliga gala. Prispengarna på tiotusen kronor ska gå till det nyodlade intresset.
– Jag vill göra något för min egen skull och har bestämt att jag lägger allt på trädgården. Det är så himla roligt.
Hur kändes det att utses till årets landsbygdskvinna (på mellersta Gotland)?
– Jag blev chockad först, vem har nominerat mig liksom? Sedan har det bara känts jäkligt kul med den uppskattningen. Men det finns ju några andra som jag skulle vilja ge pris, det finns många duktiga kvinnor som sliter hårt och i det tysta.